Rapport från Olivias barnhem

En grupp amerikaner har under en vecka i augusti besökt Olivias barnhem i Fengdu för att arbeta som volontärer. Det var en "mission trip", vilket i det här fallet betyder att de skänkte massor av saker till barnhemmet, städade, målade väggar och lekte med bebisarna. Nedand följer den rapport som en av mammorna sänt till vår diskussionsgrupp på internet, Fengdu Families. Just nu vill jag adoptera 47 barn till. När ni läst texten förstår ni varför.
Det finns också en blog där ni kan se lite bilder från barnhemmet, fast de flesta föreställer amerikanerna själva. Bloggen skapades för volontärernas familjer, så jag får väl förlåta att de inte visar mer interiörer. Jag har översatt några ord som kanske är obekanta längst ner på sidan.

As for some specifics about the orphanage itself - this is what I can tell you. This particular orphanage is fairly small. It was constructed in the 2003-2004 timeframe when the city was relocated across the river from the ancient Fengdu. There is very little left of ancient Fengdu, just the temple high on the mountain and some buildings that look absolutely decrepit. Ancient Fengdu is truly a Ghost town now. It was almost a 4 hour bus drive from Chongqing on some of the worst imaginable roads. I can understand why they do not bring adopting families there. It is a rough ride and there are very few appropriate places to stop. It would be a very hard trip with babies. After a very bumpy ride, you are all of a sudden on pavement and in the middle of Fengdu. Our team had begun to despair of what kind of hotel we would be staying in when all of a sudden, we saw newer buildings. There is still a lot of construction happening there. It was horribly hot - in the middle of one of the worst droughts that area had ever seen - and almost no air conditioning in the orphanage when we got there. It reached an actual temp of 107 while we were there with a real feel temp of 120 in the sun. To say I have never sweated quite like that is an understatement.

The SWI director is Mr. Tao, however he is over both the children and the elderly - which are housed in the same building, just different floors and areas. Ms. Cao is over strictly the children. They had 47 babies all under the age of 15 months at the time of our visit. 4 nannies are on at a time and they do 24 hour shifts, one day on, one day off. I can say with all certainty that the nannies truly care about the children there. They are constantly busy feeding, changing, bathing, not to mention fixing huge amounts of bottles and carrying in the diapers they have laundered outside the orphanage. But there simply are not enough hands to go around. All of the babies are bottle propped if they cannot hold their own bottles. Two to three bowls of congee are fixed and then simply shared between all the larger babies. Those that can swallow the fasted and protest the most get the most food.

The orphanage is divided into a large, front room that houses the bigger, blue cribs and we called it the "walker room" since it houses the older babies and is full of babies in walkers. They also have small bamboo chairs there that less mobile babies are in. They have a TV/VCR player in there and they do play Chinese and English movies. It was hard because this is the first room that we saw and it was a little overwhelming. So many babies sitting in the bamboo chairs, others in walkers and others still in their cribs. Most were a little scared of us at first. The mattresses on the cribs were dirty and they do not use any linens.

The second three rooms on the left were baby rooms with cribs lining the walls. Babies there were placed 2 or 3 per crib. It took us a little while to realize that the nannies had a system of keeping track of what babies were in what room - roughly divided out by age. You could tell by the color shirt they wore. All the babies in one room wore the same shirt or same color shirt. There was a bathing room on the right as you moved down the hall, then a room that was like a rough office. They had an empty room that they wanted to turn into a clinic down the road. Then there was a room that had foam mats on the floor that was supposedly used as a playroom. This is where we brought most of the babies to roll around and play. The back room was used for storage and off of it was a bathroom and small kitchen. A balcony went around all the rooms on the left. There were two special needs babies there. One was a little boy - cleft lip and palate - both unrepaired. He was tiny and had obviously not been thriving. However he blossomed under attention. The second baby was a little girl with hydrocephalus. She looked to be only 2-3 months old but I bet she was quite a bit older than that. What was hard to witness - even though we knew it to be true before we went, was seeing the special needs kids ignored. They were never picked up that we saw and we were even discouraged from picking them up at first. Very hard to take. I think they were a little shocked at our interest in these children. On our team was a family that had adopted a CL/CP boy and when they showed before photos of him to the nannies, and then they could witness how great he looked after, they were amazed. They had no plans to get surgeries for either of these kids - I think access to healthcare there is a big issue.

Our team loved, rocked, played, cleaned, scrubbed, painted, and shopped while we were there. We were able to purchase: A 6 month supply of formula for the orphanage; New mattress covers for all the cribs (we couldn't find new mattresses anywhere); Paint for two playrooms; Developmental toys for two playrooms; New floormats for both playrooms; Multiple pairs of shoes for the walker room babies4 air conditioners; 2 nebulizers for asthma; new door locks, window locks and heat lamps for the bathing area for winter time; gifts for all the nannies that work there.

Decrepit = fallfärdig.
Congee = kinesisk buljongsoppa.
Walker = gåstol.
Cleft lip and palate = läpp- gomspalt, harmynthet.
Thriving = växa och frodas, bli frisk och stark.
Crib: spjälsäng (am) (cot på engelska)
hydrocephalus = vattenskalle
107 Fahrenheit = 42 Celcius

http://www.fengdumission2006.blogspot.com/

En vecka kvar

tills skolan börjar, tack och lov! Olivia börjar helt klart bli trött på mig, trots att vi leker med andra barn varje dag. Suck!
Olivia ville gärna visa sin nalle och sitt funny face på bloggen. Bild också på henne och pappa som tar ett bad i det för dagen nyinköpta badskummet. Olivia "Jag vill göra det!" Karlsson skulle tvunget spruta i badskummet i karet - hon lyckades pressa ut en dryg deciliter innan jag fick stoppat henne. Mycket bubblor blev det!

Värmade bullbak och värmande vindar

Ja, vindarna var riktigt sköna om än friska. Det var riktigt skönt med en promenad på eftermiddagen. Vi tog en drink på en nyöppnad restaurang som - hör och häpna - har en liten uteservering där 1) barn får vistas och 2) inte har tung trafik just bredvid. Kan bli en succé. Undrar bara hur de resonerade när de slog upp portarna i slutet av augusti och hela sommaren är förbi. Ja, just det, så var det ju - vi är i England och här vistas men helst inomhus.
På bilderna: Olivia spanar på elefanterna i djurparken där vi var förra helgen, samt inspekterar resultatet av våra mödor vid bakbordet i dag. Engelskt mjöl är annorlunda, men nu har jag kommit på tricket: extra jäst! Kolla in spindelmannentröjan, förresten! Olivia kan inte alls begripa varför man ska använda en så snygg tröja som pyamas. Jag borde ha insett det, det var samma med Pippipyamasen.

Den röda tråden

Vissa dagar känns dystrare än andra. Sommaren varade bara en dag, i går och i dag är hösten åter här med grådis, regn och blåst. Och så har jag räknat på att om takten på den kinesiska adoptionsmyndigheten fortsätter vara så låg och väntetiden därmed bara blir längre och längre kan vi inte räkna med att åka till Kina förrän till våren - ett år senare än den ursprungliga prognosen. Hur mycket väntan klarar en människa av innan hon får spader? Det känns som jag inte har gjort annat än väntat de senaste sju åren.

Tills vidare får jag trösta mig med följande kinesiska talessätt:

An invisible red thread connects those who are destined to meet, regardless of time, place, or circumstance.The thread may stretch or tangle, but will never break.

Nu ska jag och Olivia åka till Sainsbury's och handla bullbakningsingredienser.

Spiderman är här!

Nja, åtminstone i tvättmaskinen, men snart ska dräkten på. Jag känner mig rätt smart som köpte en pyamas och inte en riktig dräkt - förhoppningsvis kommer Olivia att gå med på att inte ha på den ute då.
Och nu undrar alla förstås varför i hela friden jag har gått och köpt en Spiderman-dräkt till min dotter. Jo, för jag har hela sommaren försökt lära henne ta fart själv när hon gungar. Olivia gillar att gunga men har krävt puttning hela tiden. I Sverige kan varenda unge över två ta fart själva, tycks det - jag antar att de lär sig det på dagis? Eller kan det vara något i dricksvattnet här som försämrar gungningsteknikinlärningen? Här lär de sig det inte förrän de kommer i puberteten, verkar det som. Hur som helst, till slut lovade jag henne att hon får vad än hon önskar den dag så hon lyckas gunga själv. Och se, efter att ha bestämt sig för att hon önskar sig en "Spiderman-kostym" (just det) mest av allt här i världen, så gick det undan! I dag satt hon och gungade duktigt i flera minuter och lyckades få in en hyfsad rytm. Hon var mycket stolt och röt åt mig när jag försökte putta på lite extra - Nej, mamma, jag kan själv! Alltså var det bara att pallra sig i väg och inhandla Spiderman-pyamasen.
Det jet-laggade pappan dök upp strax efter åtta. Förmiddagen tillbringade han mest i sängen, sedan åt han lunch med jobbet, efter det åkte han till driving rangen för att testa sina nya golfklubbor och sen mötte vi upp och gick till lekplatsen (där gungorna var svåra, enligt Olivia. Själva gungningsgenombrottet skedde hemma hos Sara, vi var där och fikade och lekte med några andra familjer.).
Nu är Ia stoppad i säng och jag ska dimpa ner i soffan en stund innan matlagningen tar vid.
Förresten, skrev jag att sommaren kom tillbaka i dag? 23 grader, sol och lätt vind. Underbart!

Sävvitisen!

Sävvitisen! Jag vill ha lite fjukt/en macka/mjölk/mina pennoj/spela tennis!
Först var jag Ma, sen Mamma, sen var jag Bea ganska mycket ett tag, men nu har Olivia övergått till att nästan konsekvent kalla mig för Servitrisen. Hon är uppenbarligen nöjd med den service hon har här hemma, men jag är inte helt bekväm med att kallas så. Någon som har något bra förslag till hur jag ska förhålla mig?
Annars har vi haft några bra dagar trots att Mats varit i USA - han sitter väl på flyget österut nu, tror jag. Det blir ganska intensivt eftersom vi varken har lekskola eller dagmamma än - det är sommarlov ytterligare en vecka här - och Olivias leklust är förstås större än någonsin. Jag gör mitt bästa men kan bara erkänna att det inte är så där jättekul att vara farbror Gustafsson/Anton Fensson (Emils pappa)/ Alfred/ Annika timme ut och timme in. Tur att det finns kompisar! I går lekte Ia med Sam och sedan Sara, i dag var hon först på crechen på Nizels när jag tränade (creche = dagis man betalar per timme), sedan lekte hon med Max i tre timmar och därefter med Sara i två timmar. Olivia och Sara leker fantastiskt bra just nu, i början av sommaren bråkade de ju ganska mycket. Men nu bara försvinner de iväg och man ser inte till dem innan det är dags att gå hem. Hoppas bara att graffitin var en engångsföreteelse.
Mats lär vara hemma ganska tidigt i morgon, och han ska vara ledig på dagen eftersom han fick jobba på sin lediga dag i måndags. Han är säkert väldigt jetlaggad, men jag hoppas ändå att vi ska kunna ge oss ut på något äventyr.

Fler bilder från i sommar

- på begäran av mamma Gunilla!

På bilderna är Olivia med sitt efterlängtade dragspel, Olivia leker med den stora gungan på Ästad gård i samband med återträffen med Kinagruppen, bad på stranden i Frillesås och slutligen the Karlssons samlade hemma hos Moa på Gotland.

Jag och Olivia har fikat med Ulrika och bebisen Sienna på förmiddagen. Snart ska vi ge oss av hem till Karinne och Alec för att barnen ska få leka och jag och Karinne ska beklaga oss om de ökade väntetiderna för adoption. Karinne och hennes man väntar sitt andra barn från Thailand och börjar också få spader på att det drar ut på tiden. Tålamodet blir alltså inte bättre med åren när man adopterar, kan jag meddela.

Måndag kväll

och Olivia sover som en klubbad. Hon har fått leka av sig orsentligt i dag, hon har längtat så efter Sara och i dag har de fått vara tillsammans nästan fyra timmar uppdelade på ett förmiddagspass hemma hos Gottbergs och ett eftermiddagspass här, som avslutades med middag (spagetti m köttfärssås). Flickorna var sams nästan hela tiden men stackars Anton fick sig en del smällar när de stora barnen tyckte han lade sig i för mycket (mamma, han förstöööör!). Enda verkliga olyckan såg jag först när jag skulle lägga Olivia: Hon och Sara (Ia skyller förstås enbart på Sara, men det vittnesmålet ger jag inte mycket för) har dekorerat den vita väggen i Olivias rum med klotter med svart färgpenna. Suck. Olivia hävdade att det var skojigt bus, men jag talade tydligt om att det är naughty (ung. styggt), vilket är det hemskaste man kan säga om någon enligt Olivia. Hon blev alldeles förtvivlad och grät. Inte så kul avslutning på dagen, men man måste väl markera att så gör man inte, och om en kompis gör det måste man omedelbart säga till mamma. Men, som sagt, hon var jättetrött och somnade på några minuter efter att vi läst godnattsagan om dinosaurierna.

Det regnar ...

Men det gör egentligen inte så mycket, för sydöstra England behöver regn mer än något annat just nu. Fast det är ju tråkigt att vi inte kna vara ute!
I går åkte vi till en djurpark och tillbringade halva dagen där. Olivias favoriter var elefanterna och aporna. Jag och Mats var mest fascinerade av tigrarna. De promenerade omkring bara en dryg meter ifrån oss. Så nära har jag aldrig varit en så stor kisse tidigare! Dock känns hela djurparksgrejen lite meningslös - och förstås grym mot djuren - eftersom vi har varit på safari i Sydafrika tidigare.
I dag på morgonen åkte Mats till USA, han kommer hem på fredag. Det är bank holiday här i dag, vilket innebär att alla umgås med sina familjer. Jag och Olivia har tur ändå, för Ias bästis Saras pappa är också ute och reser. Vi var hemma hos dem på förmiddagen, och i eftermiddag ska de komma hit. Olivias lekbehov är enormt just nu.
För övrigt har CCAA, den kinesiska adoptionsmyndigheten, matchat nio dagars ansökningar den här månaden. Det innebär att väntetiden fortsätter öka och jag tror inte längre att vi får åka till Kina i år. Snarare blir det i februari eller så. Nästan ett år senare än det ursprungliga prognosen.
Jag är så trött på att vänta! Det känns som att Mats och jag inte har gjort något annat sedan vi träffades. Men det blir säkert bra till slut ... när det nu blir.

Tillbaka i verkligheten

I går kväll landade vi åter på engelsk mark och nu börjar allt blir som vanligt. Det regnar, vilket har fördelen att resterna av rävbajset, som låg på tröskeln till vår ytterdörr i dag på morgonen, spolas bort. Först trodde jag att någon ville jävlas med oss och hade lagt dit det, men en närmare inspektion visade att detta alltså var själva ursprungliga nedsläppsplatsen. Räven måste ha tryckt arslet mot dörren när han skulle skita, för att lyckas pricka hela den ganska så stora högen på vår tio cm breda tröskel. Man känner sig mycket välkommen. I övrigt, läs mitt tidigare inlägg "Död åt räven", vilket alltså är högaktuellt nu.
Mats och Olivia är och badar på Nizels. Jag har sorterat sommarens stora bildskörd - undrar hur jag ska lyckas publicera dem här på bloggen? Jag får väl försöka välja strängt.
Allt är annars bra med oss. Ia är ju underbar som vanligt. Hon har längtat hit det sista, pratat mycket om sina kompisar och velat tala engelska. Det dröjer ännu ett par veckor innan skolan börjar. Mats åker till Houston på måndag. Jag och Ia får väl ta itu med vårt sociala liv här. På bilderna: Olivia och Faster Krika, Olivia och gudsyrran Isabelle, Olivia badar med sin kusin Maja hemma hos Moa på Gotland, återträffen med alla Kinaflickorna (den grupp vi reste med till Kina för att hämta barn för två år sedan - vi fick en mycket lyckad helg!), Olivia med sina kusiner/sysslingar Maïwenn, Oscar, Leon och Gideon och deras pappor Krille, Jesper och Simon, en blöt eftermiddag på leklandet Fun City utan för Varberg. Fun City är egentligen värd en egen liten text - ett mycket märkligt ställe, slitet och skräpigt, fast det struntar ju ungarna i. Jätten Himble står fortfarande och vakar över området precis som i min ungdom för 20 år sedan, och mest udda av allt: allt jobb som inte direkt involverar pengar sköts av mer eller mindre alkoholiserade polacker!