Jag har gett upp

Ja, i natt gav jag upp. Tre veckor efter operationen har jag klarat mig utan värktabletter (undantaget de knappt två första dygnen), men i natt orkade jag inte mer. Har inte sovit mina timmar på evigheter, känns det som. Påverkar humöret, framför allt. Så när jag vaknade vid kvart i ett med superont i knät, och varken spikmattan eller mirakelbollen fungerade, så gick jag upp, tog en av de starka tabletterna, satte mig i soffan och isade knät och läste en bok i en halvtimme, tills värken började släppa.
Det kliar förresten i ärren också. Den här fiffiga tråden som doktorn sydde med, som skulle slukas av kroppen, sticker ut på flera ställen och irriterar ungefär som en lapp i en tröja. Jag får ta upp det på fredag.
Åter till sömnproblemen.
Sedan värken släppt kunde jag somna, och sov i drygt fyra timmar - i sträck - innan jag vaknade av att det gjorde ont igen. Det låter kanske inte så imponerande, men för mig var det underbart!
Jag tycker det är konstigt att det gör så mycket ondare på nätterna. Varför? Dagtid är det inga problem.
Jag har räknat på det här med att ta tabletter till natten, men det kommer inte att bli bra hur jag än gör. Effekten sitter i fyra-sex timmar. Om jag tar en när jag går och lägger mig kommer jag alltså att behöva en till vid typ tretiden. Då kan jag inte köra bil på morgonen - tabletterna innehåller kodein. Alltså får jag göra som i natt, vakna med smärta, ta tablett, vara vaken tills den verkar och sedan sova, men vakna nykter.
Frida föreslog att jag ska ställa klockan på tolv och ta en tablett då ... kanske, men det bjuder mig emot att vakna frivilligt när jag ändå är vaken nästan hela nätterna.
Jaja. Svullnaden minskar sakta men säkert. På morgonen ser knät nästan normalt ut, men svullnar snabbt upp igen när jag använder benet.



I dag på morgonen. Knät är svullet sedan jag varit på benen i en timme. Här har jag elektroder på och ice pack under. Mobilkameran är ju inte världens bästa, men man kan faktiskt tydligt se en knäskål nu. Svullnaden på smalbenet är också nästan helt borta.

Lite annat, så.
Olivia hade rejält med träningsvärk i går efter matchen i söndags. Det var träning på kvällen och hon kämpade på ändå, men jag tycker fortfarande hon är lite slak efter sin förkylning förra veckan. Och nu nyser Mei-Mei ... måtte inte hon bli sjuk, hon med! Jag har ordnat så vi ska ta influensavaccin i nässprej-form i morgon. Influensan ska ju peaka just när vi åker till Sverige och jag vill inte riskera att vi blir sängliggande där. Vanligt vaccin känns inte så farligt som svininfluensan. Den sprutan hoppade vi över. Gissa om vi är nöjda med det beslutet!
Vidare, Frida tog mig med på äventyr i går igen. Den här gången åkte vi och gjorde manikyr och pedikyr.
Underbart lyxigt!
Jag har inte kunnat gör något åt mina fötter sedan operationen, så det var välbehövligt.
Nu sitter jag här med elektroder och ice packs, som vanligt. En stund till, sedan ska jag upp till stora datorn och plugga.

Varbergsvinter

Mamma Gunilla mejlade ett par bilder i dag. Vintern är visst på väg bort redan. Den här bilden föreställer bryggan vid Ankaret. Tänk att vi ska bada där om bara tre, fyra månder. Årstider känns så ofattbara när man bor i Houston.

Det går förstås att bada redan nu, på Kallbadhuset. En kvart i bastun och sedan ett minst sagt uppfriskande dopp ... det är grejer det! Jag ser verkiligen fram emot att få vinterbada när vi flyttar till Varberg. Inget gör huden så len, inget gör själen så totalt avslappnad ... och få saker blir man så sömnig av.

Första matchen

I dag var det äntligen dags för Olivias första fotbollsmatch. Hon har både längtat och fasat inför detta. - Mamma, vi har ju bara tränat en gång!!!
Det har också varit in i det sista osäkert eftersom hon haft feber sedan i onsdags. Jag hade lovat henne, att hade hon under 37,5 så skulle hon få spela. I dag på morgonen hade hon exakt 37,5. Okej, i med febernedsättande och sedan fick det gå så bra det gick.

Jag hade hoppats att de skulle ha avbytare så hon inte behövde spela hela matchen (50 minuter), men bara sju flickor dök upp så hon fick spela hela tiden.

Olivia är tekniskt duktig, hon är ju en bolltalang, men det märktes att hon var lite slak. Hon orkade inte springa lika mycket som vanligt.

Alla kämpade dock duktigt.

Till slut vann det andra laget med 2-1. Olivia var nöjd ändå, det var ju deras allra första match, menade hon. Klok flicka. Laget heter förresten The Tidal Waves.

Steven följde med oss och lekte tillsammans med Mei-Mei.

Knäfeber

Photoshoppad Olivia. Längtar tills jag kan starta serieproduktion av bilder på alla kompisarnas barn! Än så länge är det dock mest trial and error.

Den lilla sjuklingen, som nu är inne på dag fyra. I går toppade hon med 40 grader. Tack och lov verkar det gå åt rätt håll och i dag är febern lägre. Tyvärr får vi hoppa av kvällens hummerskiva. Måtte hon vara okej för morgondagens fotbollsmatch!!
En annan med feber är jag. Dock har den, åtminstone inte än så länge, något med förkylning att göra. Jag har fått lite feber, en sisådär 37,5, ibland efter det att jag ansträngt mitt knä. Den senaste veckan har det hänt oftare, ibland flera gånger per dag. Skumt. Jag frågade sjukgymnasten i går. Hon säger att det troligen har med att göra att jag fått en cadaver graft. Lite benbitar och en sena från ett djur är inte i närheten så svårt för kroppen att acceptera som om det vore ett nytt organ, men det är ändå inte ovanligt att immunsystemet reagerar på de främmande delarna, med lite feber som resultat. Detta ska ge med sig så småningom. Får jag verkligen hoppas. De senaste dagarna har jag fått frossbrytningar säkert fem gånger per dag, känt mig matt och tvingats vila minst en halvtimme. Sedan är det okej igen. Jag ska fråga doktorn om det när jag träffar honom på fredag.

EDIT: Lite studier på internet senare, har jag insett att jag nog varken är delvis gris eller ko, utan att mitt nya korsband kommer från en avliden människa. Måste nu fundera på om detta känns bättre eller sämre.

Sjukgymnastiken gick för övrigt riktigt bra i går. Jag kunde allt jag skulle kunna och lite till. Sjukgymnasten var mycket mer nöjd med mig än förra gången. Så det är bara att kämpa vidare. Jag längtar till att vara något så när rörlig igen! Kan stappla lite här hemma utan kryckor nu, men ska inte göra det egentligen. Värst är ändå fortfarande nätterna. Jag har så mycket värk i benet och knät då och det är svårt att sova.
På den positiva sidan är att vi har fått hem Mats igen. Jag har verkligen saknat honom den här veckan. Det har varit tungt och tråkigt att dels vara konvalecent själv, men dessutom samtidigt ta hand om sjuka Olivia och försöka hålla Majsan på gott humör.
Nu är klockan fyra.
Undrar om man ska slå till med ett glas skumpa snart? Bara för att?

Same shit, different day

När jag vaknade i dag slog det mig inte bara att Sverige fått en ny liten prinsessa och att tronföljden därmed är säkrad, utan även att mitt knä faktiskt för första gången på över två veckor såg ut nästan som ett knä.
Bilden visar ju något helt annat: Efter att ha varit på benen i en timme, fixat med frukost och tagit Mei-Mei till skolan, så är knät lika svullet som förut. Jag skulle behöva tillbringa i stort sett hela dagarna med ice packs för att hålla undan svullnaden. Tyvärr är det ju en del annat som ska hinnas med också.
Jag tänkte förresten berätta om hur jag sover om nätterna nu (när jag sover, har fortfarande mycket värk i knät och vaden). Jag kan sova lite på sidan nu, men det blir jobbigt för knät efter bara en stund. Bäst är fortfarande ryggläge. Men så vaknar jag med värk i knät. Då är det upp med spikmattan under ryggen och sedan har jag en Miracle Ball under låret, strax övanför knät. Och simsalabim, så kan jag somna igen! Bollen, som jag fick i födelsedagspresent av min väninna Marianne Reiersgård här i Houston, har visat sig vara helt perfekt för att få benet att slappna av och som i ett mirakel lindras faktiskt värken också.
Olivia är hemma i dag med, lika mycket feber som i går. Hon grät för att hon inte fick gå till skolan i dag på morgonen. Mei-Mei grät eftersom hon inte fick stanna hemma. Kul start på dagen.
Vi väntade hela dagen i går på att en AC-gubbe skulle komma och reparera en av våra ... ja, vad kan det heta på svenska ... air condition units, som står på vinden. Han dök aldrig upp. Jag ringde i dag på morgonen och frågade om jag missuppfattat något. Oj, hoppsan, det hade blivit nån akutgrej och sedan hade de glömt ringa och cancellera hos oss.
Suck.
De ville komma i dag i stället, någon gång mellan tio och två.
Negative.
Jag har annat att göra än att sitta hemma och vänta på dem. Man har ju trumf på hand när de har klantat sig, så nu ska de ringa när de är på väg. Bra. Då kan jag göra lite ärenden.
Några som kom i går var dock pest control, igen. Jag fick panik över alla bett jag och barnen har. Mina fötter och anklar är helt fulla med kliande bett - myggbett, har jag antagit - och Olivia och Mei-Mei har över hela kroppen. Mei-Mei ser ut som att hon har vattenkoppor. Det har en hel del mygg sedan de senaste regnen, men när Mei-Mei i går morse visade att hon hade fått tre myggbett vid mutifikationen, kände jag att det var dags att försäkra sig om att vi inte i själva verket har bed bugs, vägglöss.
Jag kunde dra en lättnadens suck när det visade sig att vi inte har det. Tydligen har vi mygg inne som biter oss om nätterna. Var dessa håller hus vet jag dock inte.
En annan som kom var Tove, med sushi till mig och Olivia (och sig själv, förstås). Så mysigt med sällskap och ett avbrott mitt på dagen! Lite jobbigt bara eftersom det är min tur upphöjt till två att bjuda. Nästa gång, Tove, nästa gång!!!!
Nu ska jag strax åka till skolan och hämta Olivias Harry Potter-bok. Hon läser den fjärde, Harry Potter and the Goblet of Fire, och lider svårt av att inte har den hemma nu när hon är sjuk.

Hemma med liten sjukling

Olivia vaknade med 38,5 i dag. Jag som varit så nöjd över att vi hittills det här läsåret inte haft en enda sjukdag för tjejerna ... men lyckan höll visst inte i evighet. Olivia är redan uttråkad (två timmar hemma), trots att hon fått spela mattespel på iPaden. Hon har sin Harry Potter-bok (den fjärde) i skolan, attans. Nu läser hon om den första i stället.
Mei-Mei blev superledsen när inte hon också hade feber. Hon grät större delen av morgonen över det orättvisa i att Olivia fick stanna hemma, men inte hon. Jag vet inte riktigt vad det är med henne just nu. Hon verkar så trött och är grinig mest hela tiden. Jag försöker lirka med henne men når inte fram. Det enda hon säger är att hon saknar mamma när hon är i skolan, så hon vill vara hemma och titta på tv hela dagarna i stället. Läxan, som skulle kunna klaras av på 20 minuter, tog två timmar i går, ackompanjerat av högljudda suckar och låtsashulkningar, och avslutades med en total melt down efter att jag sagt åt henne på skarpen att skärpa sig och göra klart läxan. Nöjd man blir med sig själv.
Dags för spring break kanske?

Fotbollstjejer och rescue dogs

I går hade Olivia sin första fotbollsträning. Det gick jättebra och Olivia var SÅ nöjd! Tiden, från 6.30 till 7.30, är ju i senaste laget, men jag tippade barnen i säng på rekordtid när vi kom hem. Nu väntar vi på första matchen, på söndag ... då kommer det att vara dagsljus och förhoppningsvis är jag också lite mer rörlig, så vänta er mer foton då!

Och så rescue dogs då, alltså omhändertagna hundar som man kan adoptera. Jag har tjatat länge och intensivt på Mats att vi ska ta en innan vi flyttar hem. En lite lagom stor vovve, som kan flyga i kabinen. Här finns så många hundar i behov av ett nytt hem.
Hur som helst, i dag på förmiddagen meddelade Frida att hon skulle svänga förbi och ta med mig på utflykt. Inte mig emot, efter en tre timmar lång föreläsning måste man lufta sig! Turen gick strax norr om downtown, genom ett rejält nedgånget område. Vi undrade om vi skulle våga kliva ur bilen.

Så plötsligt uppenbarade sig det här Teletubby-liknande huset! Här vid Barc var det rent och snyggt och iordning. Ett mycket bra första intryck, som visade sig fortsätta inne på området. Hundarna hade det nära nog så bra som de jyckar jag såg på hund-spat och pensionatet The Pet Palace, där jag gjorde ett reportage i för GP i höstas.
Vi fick visa leg och guidades sedan in till hundarnas avdelningar, där vi fick går runt själva. Inget fotoförbud.

Det är ju inte särskilt lätt att fotografera vilt hoppande hundar genom galler och i dåligt ljus...
De flesta hundarna, säkert hälften av dem, var olika typer av pitbull-mixar (men dem fotograferade jag inte). Hundarna som kommer till Barc är antingen strays, herrelösa, eller så har deras ägare gett upp dem av någon anledning. Att det är så många kamphundar säger antagligen mer om ägarna än om hundarna.

Det blev alltså ett fasligt skällande när vi kom in. Vissa hundar morrade, andra skakade som asplöv och försökte gömma sig. Men sedan fanns det de som verkade glatt nyfikna, och som var i lagom storlek och ålder. Åh, så sugen jag blir! De här hundarna har alla vaccinationer redan, så det vore inget problem att ta med en till Sverige.

Två sötnosar till.
Detta var de bästa bilderna jag fick till i all hast. Vi gick även in och kikade på valpavdelningen. Man fick inte gå in till valparna utan ara se dem genom en glasruta. De flesta var av större raser, men gud så gulliga de är! Dock vill jag inte ha valp när vi bor här.

En av korridorerna. Det var som sagt rent och snyggt och luktfritt överallt. Mycket imponerande.

Hej, hej snubbar, fula gubbar ...

Mitt knä i dag på morgonen, med elektroderna på. Det går vääääldigt långsamt framåt. Jag gör mina övningar, knät svullnar upp, sedan är det minst en halvtimme med ice packs och elchocker (nåja) som väntar. Segt. Mycket segt.
Jag har också väldigt ont i knät om nätterna. Det värker som växtvärk och håller mig vaken i timmar. Det är jobbigt både att stå upp, sitta upp och ligga ned, den enda bekväma positionen är halvliggandes i soffan. Gissa om jag tillbringar mycket tid där. Jag har iallafall studerat duktigt sedan jag slutade med mina starka tabletter. Kanske borde jag ta nån om nätterna för att kunna sova bättre? Ja. Men jag gillar inte att känna mig drogad på det viset.
Nu ska jag strax ge mig ut och övningsköra. Siktar på att åka de tre kvarteren till skolan för att hämta barnen i dag. Olivias fotboll i kväll är ordnad, både hon och jag och Mei-Mei får skjuts med Olivias klasskompis mamma! Jag har aldrig pratat med henne, men Olivia hade meddelat om mitt knä i går när de träffades på lekplatsen. I dag skickade hon ett mejl och erbjöd sig att hämta oss alltihop. Tänk vilka änglar det finns! Nästan alla människor är faktiskt genuint snälla.

Och så en bild från när Mats var på basket (nån business outing) i förra veckan. Hej, hej snubbar, gamla gubbar ....

Söndag kväll

Och vad har jag att rapportera? Inte så mycket.
Mats är på flyget till London. Han kommer hem på fredag kväll.
Detta innebär att jag måste börja köra nu. Grannen tar barnen till skolan i morgon bitti, men sedan ska jag hämta dem på eftermiddagen. På kvällen har dessutom olivia sin första fotbollsträning -- såå, som hon har längtat! En annan flickas pappa har i och för sig erbjudit sig att hämta upp Olivia, men det känns hyggligt att följa med på första träningen. Jag tänkte mig att övningsköra litegrann på dagen i morgon. Går det inte så får jag kanske ändå nappa på erbjudandet.
Mats tog förresten barnen på en löprunda i dag på förmiddagen - och tror ni inte att de joggade runt hela Rice! Det är tre miles, nära fem kilometer! Och de var inte ens särskilt trötta när de kom hem. 33 minuter hade det tagit, ungefär. Jag tycker det är helt makalöst duktigt. Varbergsloppet i sommar, var det!
Och så knät.
Jag rapporterade väl inte riktigt vad som sades hos sjukgymnasten i fredags. Den här gången var det inget sweet talking, det var upp på britsen och köra igång att böja och sträcka, på en gång. Jag tyckte ju att jag har gjort mina övningar duktigt, men hon var inte särskilt imponerad. Jag måste pressa mig själv hårdare och oftare.
Men det gör ju så förbaskat ont!
Målet i fredags var att kunna böja benet minst i 90 grader. Det gjorde jag till slut, men det var rejält smärtsamt. Det känns som att knät är svullet inuti, som att vika en hårt stoppad kudde. Sedan skulle det lyftas upp och ned och åt sidorna, det skulle sträckas och knät pressas bakåt, sedan framåt ... jag jisses. Jag var helt svettig när jag kom därifrån.
Enligt sjukgymnasten har svårigheten att böja knät inget med svullnaden att göra, i stället är det muskler och senor som strejkar och går i baklås. Dessa måste alltså nu övertalas att släppa greppet.
Så nu försöker jag åtminstone ett par, tre gånger per dag göra övningarna hemma. Att lyfta benet fungerar faktiskt riktigt bra nu. Jag kan komma in och ur en bil själv, till exempel. Att sträcka ut benet 100 procent är också okej efter att jag har kämpat ett tag, även om jag får kramp i knävecket efteråt och inte kan ställa mig upp på några minuter. Att böja är värst.
Jag surfade runt lite när jag låg ute i solen och gottade mig i dag på eftermiddagn (ca 20 grader, mmmm) och hittade några bloggar som andra korsbandsopererade hade skrivit. Det var riktigt intressant att läsa. Det verkar vara lite olika syn på rehabiliteringen mellan Sverige och USA, men det viktiga var att dessa andra stackare verkade ha kommit ungefär lika långt som jag vid den här tiden. Lite trist dock att de räknar med minst sex månader, men upp till tolv månader, innan man är tillbaka 100 procent efter en korsbandsoperation. Sådana tidsramar har jag inte fått här. Sex veckor, sedan ska jag kunna börja träna igen, men förstås ta det vackert i början. Så lät det före operationen. Efteråt sa doktorn att mitt brace kommer att vara min bästa vän i ett par månader. Hmmm. Jaja, nu är det i alla fall gjort.
Och jag ska fortsätta uppdatera här om hur det går med min rehabilitering, ifall någon annan skulle vilja ta del av det i framtiden.

Övning ger väl färdighet till slut

Men även om det är jättekul att lära sig photoshop, så är det inte lätt!

Soffpotatis



Mitt knä efter åtta dagar. Visst går svullnaden ner, men det går vääääldigt långsamt.
På bilden (mobilkameran) framgår det inte att knät är helt blått på sidorna,
och i knävecket ser det ut som likfläckar. Skitsnyggt.  

Soffpotatis.
Vad annars kan man kalla mig?
Jag sitter, och sitter, och sitter. Just nu med elektriska impulser runt knät och en ice pack under.
Det är ganska tråkigt.
Eller väldigt tråkigt, om jag ska vara helt ärlig.
I går hade jag tur, fick besök av snälla kompisar som tog med sig sushi och underhöll mig en stund. Plockade ur diskmaskinen gjorde de också! Allt tar minst dubbelt så lång tid att göra när man måste släpa med sig en krycka hela tiden.
Vad kan jag rapportera, utan att de ska låta gnälligt? Inte mycket. Jag har ont i benet om nätterna. Det känns som träningsvärk, men det kan det absolut inte vara. Jag funderar på växtvärk. De borrade ju två hål och har satt in benbitar (förbannade autokorrigering, här höll det på att bli bebisar) med ett ligament emellan. Detta ska läka samman. Kanske värker det på samma sätt som benen värkte när man var barn?
Nån som vet?
Själv har jag undvikt benbrott och satsat helt på att ta sönder mina leder (ledbandet i vänster fot, helt av, vänster lillfinger ur led plus trasigt ligament, korsryggen, två utslitna diskar - degenerated disk desease, samma som svensk-engelska Ulrika Jonsson klagar över, men hon blev visst deprimerad och fick ätstörningar av smärtan. Och nu då korsbandet i höger knä.)
Nu ska jag plugga ett tag.

En vecka med nytt korsband

Visst har det blivit lite bättre.
Lite.
Men jag börjar bli otålig. Sover inte alls så bra längre. Jag har ont i ändan efter allt sittande på dagarna och de känns nu otroligt obekvämt att ligga på rygg med det här stora, tunga bracet på.
I natt fick jag tillslut spader efter att ha varit vaken i två timmar, och tog av hela åbäket för att försiktigt lägga mig på sidan. Det gick tills jag rörde mig, då det gjorde jätteont, tillbaka på rygg. Sedan knölade jag in morgonrocken under knäna för att få en vinkel på benen (förbjudet att göra, benet ska vara så rakt som möjligt) och tillslut somnade jag.
I går var jag också ute på min andra utflykt sedan operationen. Första var i fredags då jag var på sjukgymnastik. I går kom Tove och hämtade mig och vi åkte till Kroger och handlade. Skönt att komma ut ur huset! Tyvärr slutade båda utflykterna på samma sätt: med smärta, frossa och feber efteråt. Jag antar att de betyder att jag överansträngt mig, trots att jag inte ansträngt mig särskilt mycket alls.
Discouraging, är ordet.
I dag har jag flera saker på schemat som kan tänkas ge liknande symptom.
Jag ska duscha.
Jag ska sätta mig vid stora datorn och plugga. Då ska jag också fixa till inläggen jag skriver på iPaden, de förlorar radbrytningarna av nån märklig anledning (gjort!).
Jag ska hjälpa barnen att doppa jordgubbar i smält choklad, när de kommer hem från skolan.
Jag ska följa med på restaurang i kväll.
Helst vill jag bara sova en stund.
Jag ska också fortsätta på min inslagna rebelliska bana och testa att ha på mitt gamla brace, som inte är så förbannat tungt.
Happy valentines day!

UPPDATERING:
Jag slog till med en golvstädning också. Välbehövligt för golven. Inte lika bra för mig. Men ingen feber än så länge i alla fall. Nu ska jag plugga en stund till, sedan ska jag njuta en timma av det underbara försommarlika vädret ute!

Söndag eftermiddag

Och här sitter jag fortfarande i soffan.
Jo, jag har gjort lite nytta, pluggat ett par timmar, laddat ned lite musik till barnen, skrivit ett mejl till rektorn på barnens förhoppningsvis framtida skola.
Men mest bara sitter jag.
Just nu har vi Steven här, hans mamma sitter i maratonmöte och hans pappa var visst busy. Barnen är glada för detta, de leker så så fint på övervåningen. Eller, Mei-Mei kom just ner och klagade på att hon är hungrig ... alltid hungrig, den flickan.
Vad ska då jag fundera över en dag som denna? Namnet på Vickans och Daniels bebis? Ja, varför inte? Har inte så mycket bättre för mig, och själv skulle jag gärna ha haft tio barn till bara för att få välja vackra namn!
Om det blir en pojke tror jag på nåt med Carl-. Så brukar det väl vara i familjen Bernadotte.
Carl-Magnus (högoddsare eftersom norrmännen knep Magnus)
Carl-Johan (känns lite 80-tal)
Carl-Erik (lågoddsare, men lite tråkigt)
Carl-Bertil (lågoddsare, lite politiskt kul dessutom)
Andra möjligheter är Carl-Anton, Carl-Oscar och Carl-Henrik.
Om det blir en flicka är det svårare, eftersom norrmännen knep Ingrid och danskarna knep Josephine.
Lågoddsare tror jag är namn som
Eleonor
Beatrice (ja minsann)
Christina
Cecilia
Sophia
Astrid
Helena
Katarina
Högoddsare är tyvärr alla kombinationer med Ingrid, samt namn kungens övriga syrrors namn och andra använda namn som
Sibylla
Silvia
Madeleine
Elisabeth

UPPDATERING:
Jag har bestämt mig. Om det blir en pojke kommer han att heta Carl-Erik (med Carl-Bertil som andrahandsalternativ).
Om det blir en flicka kommer hon att heta Astrid Sophia ... (med Eleonora Cecilia ... som andrahandsalternativ).

Söndag morgon

Soffläge direkt efter sängläge. Att halta runt på kryckor är mest irriterande än. Så här ser knät ut i dag. Fortfarande ordentligt svullet, man kan knappt urskilja att det finns en knäskål. Inte nån större skillnad mot i går. Just nu känns det otroligt att jag ska kunna slänga kryckorna om bara en vecka. Tröttsamt, är ordet.

Röntgenbilderna som togs på mitt återbesök i torsdags, dagen efter operationen. Första bilden från sidan, andra framifrån. Skruvarna syns tydligt. jag kommer faktiskt att få testa om de piper i säkerhetskontrollen ganska snart - jag och barnen har bokat in oss på en resa till Sverige på spring break!!!!!
Tyvärr blir det Air France igen, men vi slipper åtminstone Charles de Gaulles och flyger via Amsterdam i stället.

På tredje dagen ...



Bild tagen med mobilkameran hos sjukgymnasten i går.

Det går långsamt fram, men det går faktisk framåt. Bilden från i går visar när mitt knä var som allra mest svullet. Omkretsen är sex cm större på höger knä än på vänster, enligt sjukgymnasten som mätte med måttband.
I dag är det faktiskt lite bättre. Jag ser inte ljuset än, men kanske en liten strimma.
Hos sjukgymnasten fick jag öva på att böja och strecka benet. Känns jätteskumt, dels för att det gör ont, men också för att det är så svullet. För bara några år sedan skulle ju opererade kroppsdelar få läka i lugn och ro innan man började träna upp dem igen. Numera är det tvärt om. Sålunda får jag även hemma knäppa upp mitt brace och öva på att böja, sträcka och lyfta. Alldeles på egen hand! Jag har också fått med mig en liten mackapär hem för att skicka svaga elektriska impulser i knät, för att minska svullnaden och för att stimulera lårmuskeln, som nästan totalstrejkar. Tydligen helt normalt.
Sedan ett dygn, dvs fredag förmiddag, har jag slutat ta värktabletterna. De var alldeles för starka för mig - den ena sorten har till och med det talande namnet Narco. Jag skulle inte bli någon bra tablettmissbrukare. Det var mest otrevligt att känna sig så grötig i huvudet, och ont gör det ändå. Så jag har slutat, förhoppningen är att jag ska kunna utnyttja tiden lite bättre nu, till att plugga till exempel. Med droger i kroppen klarar jag knappt ens att läsa kvällstidningarnas webbsidor, tappar tråden hela tiden.
Båda barnen har haft sleep overs i natt. Olivia var på slumber party hos sin klasskompis Winifred. Hon är trött men glad i dag, de hade tydligen haft superkul men kanske inte just sovit så mycket. Mei-Mei blev såklart avis, så hon hade sleep over hos Steven, och hon var också glad, trött och dessutom proppmätt när hon kom hem (pannkakor och bacon till frukost).
Mats och barnen är på taekwondo nu. Jag har duschat, inte helt enkelt, men det gick. Nu ska jag ned och inta ryggläge igen, med benet upphöjt.
I eftermiddag kommer tyska Kerstin hit, jag ska intervjua henne om hur det är att uppfostra tvåspråkiga barn, en uppgift i min ena kurs.
Intressantaste spaningen är för övrigt att min rygg klarar detta med stillasittande/liggande och konstiga böjningar så himla bra! Det var samma sak när jag först skadade knät. Så lite ont i ryggen som jag har nu har jag inte haft många tiotals år. Känner nästan ingenting. Det är som att kroppen inte kan ta mer än en viss del smärta åt gången. På samma sätt sover jag riktigt gott om nätterna, trots att jag måste sova bara på rygg och inte kan vända mig. Jag, som annars snurrar nätterna igenom, har inte en enda gång vaknat av att det gjort ont i knät för att jag försökt vända mig i sömnen.
Kroppen är verkligen fantastisk.
Nu hoppas jag att mina plåster har torkat, så att jag kan spänna på mitt brace igen och hoppa ned för trappan.
So long!

Bea - nu med nytt korsband

Ja men vad i hela friden hände? Jag skulle rätta till rubriken och hela inlägget raderades? Mysteries of blogging on an iPad. Det jag skrev var att allt gick bra i samband med operationen, jag är rättså drogad, har två skruvar i knät och inte särskilt ont. Det var i går. I dag har jag ondare, knät är mer svullet - i dag skulle jag nog till och med uppskatta att bli tappad på vätska. I går spände det inte så farligt, men läkare tog ändå ut nära en deciliter blod ur knät. I dag känns knät som en överfylld vattenballong och det är grymt otrevligt att stå upp. Benet i högläge är melodin. I eftermiddag blir det sjukgymnastik. Undrar vad det kan innebära. Jag återkommer med rapport.

Lite som att skriva ihop!

Fick förresten ett samtal till efter att jag skrev tidigare inlägg. En dam ville dubbelkolla min medical history.
Det var som ett korsförhör om allt utom skostorlek, där hon petade in tre gånger vardera frågorna om huruvida jag har högt blodtryck eller diabetes.
Amerika ... Amerika-a-a ...

Om att gå till doktorn

Mamma berättade att kusin Tomas fick kramp i benet när han stod uppe i sängen. Han föll bakåt, bröt armen och lyckades i samband med detta krossa nån pryl av glass. Sålunda fick han ta taxi till sjukhuset med bruten arm och glasskärvor i bakhuvudet.
Tre timmar senare tog han en taxi hem, med armen tillrättalagd och gipsad, glasskärvorna bortplockade och såren sydda.
När man skadar sig i Houston och inte behöver ambulans är det lite krångligare. Min skada är ju visserligen av ett annat slag än Tomas, men jag vill ändå berätta hur det går till här.
1. Jag skadar knät och det gör ont så in i helvete. Jag kan inte röra benet, inte ens foten, för det gör så inihelvetes ont. Olyckan inträffar på en helg, då husläkaren håller stängt. Därför går jag till ett Emergency Room, ER, en sorts akutmottagning för mindre allvarliga skador. Eftersom jag har en privat sjukförsäkring behöver jag bara betala 200 dollar ur egen ficka. På ER röntgar de knät, konstaterar att inget är brutet, sätter på ett brace (en sortsskydd som stabiliserar benet) och skickar hem mig.
2. På måndagen har jag fortfarande superont. Jag börjar ringa runt till ortopedmottagningar och be att få en tid. Tre veckor senare? 16 dagar senare? Nej, jag måste få träffa en ortoped NU! Till slut, efter många samtal till olika mottagningar, får jag napp och får träffa en ortoped samma dag (återbud). 20 dollar, tack vare privat sjukförsäkring.
3. Ortopeden konstaterar att jag behöver en MRI, magnetröntgen. Jag får en remiss eftersom MRI ligger på ett helt annat ställe. Jag ringer och får veta att det finns tid först om en vecka. Okej, jag väntar.
4. En vecka senare får jag betala först 20 dollar, tack vare privat sjukförsäkring (nu skriver jag inte det fler gånger), för själva magnetröntegn, sedan ytterligare 10 dollar för att få resultatet med sig på en cd.
5. Tre dagar får jag en tid hos ortopeden igen. 20 dollar till. Han kollar på cd:n och konstaterar att korsbandet är helt av (något jag listade ut inom 24 timmar efter skadetillfället genom studier på internet). Ortopeden rekommenderar sjukgymnastik för att få upp rörligheten i knät och sedan operation.
6. Jag går på sjukgymnastik som kostar 45 dollar gången, konstaterar att de övningarna kan jag lika gärna göra hemma själv, vägrar gå fler gånger, får ny tid hos ortopeden (20 dollar) och bokar tid för operation.
7. Inför operationen ska det tas blodprov. Detta görs på ett lab. Lab får man välja själv, de är fristående från läkarmottagningarna, de drar bara blodet och faxar sedan resultatet till doktorn mot en kostnad på 45 dollar.
8. Jag går till apoteket för att hämta ut smärtstillande som jag kommer att behöva efter operationen.
9. Inför operationen, som äger rum på ett helt annat sjukhus, får jag en rad samtal av folk som vill kolla att allt är klart. Operationen kommer att kosta oss 1500 dollar (med sjukförsäkring). Nån annan ringer och vill ha ytterligare drygt 700 dollar. Jag protesterar, de dubbelkollar och erkänner att det var fel. Ytterligare någon singer och berättar att det är de som ska leverera mitt nya brace. De verkar inte veta någonting, inte vilken stad jag bor i, inte vilken typ av operation det gäller eller vilket ben, eller ens vilken dag jag ska opereras (i morgon). De försöker också få mig att beställa en elektronisk avkylare för 300 dollar, så att jag slipper pyssla med ice packs. Jag avböjer. Kryckor då, vill jag inte köpa kryckor? Nej tack, jag lånar.
10. I morgon är det operation. Undrar vad som kan ha missats i alla dessa förberedelser. Kanske hade jag behövt ordna med egna skalpeller? Den som lever får se!

Dagen O

Mats kom hem i lördags kväll från sin tio dagar långa resa. Och sedan blev det inte så mycket bloggat igen ...
Nu är det tisdag och jag måste ge mig av och handla. Sedan ska bilen lämnas (försök nummer fyra att få ordning på bagageluckan) innan barnen ska hämtas vid tre.
I morgon smäller det sedan. Knäoperation. Jag ska få ett nytt korsband, en "cadaver piece", låter ganska äckligt. Jag har inte vågat fråga hur lång tid det tar innan jag kan börja gå och köra bil igen. Ont kommer det nog att göra. Jag har hämtat tabletterna doktorn skrev ut, det verkar vara rena rama knarket. Så får man testa det också.
Mats ska i alla fall vara ledig i tre dagar, skönt! Sedan får jag lite till grannar för hämtning och lämning i skolan.
Har ägnat förmiddagen åt en tre och en halv timmar lång föreläsning i min ena kurs. Den är intressant, men inte så insprierande, till skillnad från photoshop-kursen - superkul!

En sån dag!

Numera äter båda barnen med pinnar.

Vissa dagar blir så bra. I går var en sådan dag, av ingen speciell anledning alls.
Vädret var underbart, 27 grader och mestadels sol. Vi dröjde oss kvar på skolgården för att barnen skulle få leka ute. Det gick dock lite trögt, eftersom deras kompisar inte var där. Leka med varandra? Leka själva? Nej, helst inte. Men jag njöt i alla fall.
Så kom vi hem, och barnen gjorde sina läxor hyfsat snabbt och utan att klaga. Sedan lekte de tillsammans (!) utan att bråka medan jag lagade pad thai. Vi åt ute medan mörkret föll, det var underbar temperatur och inga mygg. Vi hade riktigt trevligt vid matbordet och alla tyckte maten var god. Sedan försökte jag lära barnen busvissla, utan framgång, men det blev lite kul eftersom joggande killar i spåret runt Rice, just över gatan där vi bor, tog åt sig. Flickorna stod bakom staketet och fnissade.
Därefter duschade barnen och ville för en gångs skull se samma film på tv. De gick och lade sig utan protester och läste i en halvtimme. Sedan somnade båda två gott.
Varför har inte alla dagar ett sådant flow!
Nu ska jag pysa till skolan för Mei-Meis ARD-meeting, där jag förmodligen kommer att få veta att hon inte längre kvalificerar sig för speech therapy. Men man vet aldrig!

UPPDATERING:
Yes, yes, yes! Mei-Mei får fortsätta sin speech therapy! Tydligen görs en ny utvärdering enbart om talpedagogen tycker att det behövs, annars fortsätter bara specialundervisningen. Det var en massa formalia på mötet och en hel del papper att skriva under, men ändå en trevlig stämning. Mei-Meis lärare, Ms Allison, sa att Mei-Mei är en av hennes favoritelever, gott! Talpedagogen är mycket nöjd med Mei-Meis ... progress ... tappar svenska ord ibland ... och att nu, när hon kan säga alla ljud, så ska de öva på att inte tappa bort ljuden när ord sätts ihop till meningar. Att artikulera väl - det är nästa stora mål för Mei-Mei. Precis vad jag önskade!
Jag har fått i hemläxa att köpa en handspegel till Mei-Mei, så att hon ska kunna se sig själv när hon övar på att uttala olika ljud. Okej! Target, here we come!

Photoshop och annan shopping

Jag sitter och pillar med en av vårens kurser, nämligen digital bildbehandling! Detta är något jag velat lära mig i många år och det är SÅ roligt att äntligen ha kommit igång! Förhoppningsvis ska jag snart vara en fullfjädrad bildbehandlare!

Annan shopping ... det är inte lätt när en av barnens bästa vänner får allt han pekar på, av sina av dåligt samvete tyngda föräldrar.
Steven har både egen iPhone och egen iPad, förutom då egen dator, egen tv och eget Wii. Och det mesta annat man kan tänka sig.
Mina flickor har ju bestämt sig för att inte äta godis på ett helt år, för att på så sätt förtjäna varsin egen dator. Dessa egna datorer har, medan månaderna passerat, förvandlats till egna iPadar. Varför? För det är så kul att spela Temple Run på en iPad. Och Steven har ju en egen, så varför ska inte de ha det?
Svårt att få barnen att inse att en iPad är inte i första hand till för att ladda ned gratisappar på.
Så till nästa bekymmer. Steven har en egen iPhone. Varför har inte mina barn det? Åtminstone en egen mobiltelefon! Detta var diskussionsämnet hela vägen till skolan i dag. Mitt svar, om och om igen, är att den dagen de behöver en mobiltelefon, så ska de få det. Innan dess är svaret nej. Jag försökte förklara att det är inte bara att köpa en telefon, sedan ska man betala för ett abonnemang och dessutom för alla samtal man ringer. Vem ska betala det?
Olivia funderade en stund och meddelade sedan att om hennes föräldrar inte köper en mobiltelefon till henne, så vill hon ta ut pengar från banken och betala för alltihop själv.
Men Olivia, vem ska du ringa, då? Steven bor ju mitt över gatan, så honom behöver du inte ringa. Och inga andra kompisar har egna mobiltelefoner.
Hmm ... tänkte inte på det ...
Jag säger som Anton Svensson i Katthult. Det ska bare köpes, å köpes, å köpes.

UPPDATERING:
Så läser jag att fyra ungdomar i 20-årsåldern från Varberg omkom i en krock i Thailand i dag på morgonen. Fy fan. Plötsligt känns mina bekymmer så små.