Soffpotatis



Mitt knä efter åtta dagar. Visst går svullnaden ner, men det går vääääldigt långsamt.
På bilden (mobilkameran) framgår det inte att knät är helt blått på sidorna,
och i knävecket ser det ut som likfläckar. Skitsnyggt.  

Soffpotatis.
Vad annars kan man kalla mig?
Jag sitter, och sitter, och sitter. Just nu med elektriska impulser runt knät och en ice pack under.
Det är ganska tråkigt.
Eller väldigt tråkigt, om jag ska vara helt ärlig.
I går hade jag tur, fick besök av snälla kompisar som tog med sig sushi och underhöll mig en stund. Plockade ur diskmaskinen gjorde de också! Allt tar minst dubbelt så lång tid att göra när man måste släpa med sig en krycka hela tiden.
Vad kan jag rapportera, utan att de ska låta gnälligt? Inte mycket. Jag har ont i benet om nätterna. Det känns som träningsvärk, men det kan det absolut inte vara. Jag funderar på växtvärk. De borrade ju två hål och har satt in benbitar (förbannade autokorrigering, här höll det på att bli bebisar) med ett ligament emellan. Detta ska läka samman. Kanske värker det på samma sätt som benen värkte när man var barn?
Nån som vet?
Själv har jag undvikt benbrott och satsat helt på att ta sönder mina leder (ledbandet i vänster fot, helt av, vänster lillfinger ur led plus trasigt ligament, korsryggen, två utslitna diskar - degenerated disk desease, samma som svensk-engelska Ulrika Jonsson klagar över, men hon blev visst deprimerad och fick ätstörningar av smärtan. Och nu då korsbandet i höger knä.)
Nu ska jag plugga ett tag.