Söndag kväll

Och vad har jag att rapportera? Inte så mycket.
Mats är på flyget till London. Han kommer hem på fredag kväll.
Detta innebär att jag måste börja köra nu. Grannen tar barnen till skolan i morgon bitti, men sedan ska jag hämta dem på eftermiddagen. På kvällen har dessutom olivia sin första fotbollsträning -- såå, som hon har längtat! En annan flickas pappa har i och för sig erbjudit sig att hämta upp Olivia, men det känns hyggligt att följa med på första träningen. Jag tänkte mig att övningsköra litegrann på dagen i morgon. Går det inte så får jag kanske ändå nappa på erbjudandet.
Mats tog förresten barnen på en löprunda i dag på förmiddagen - och tror ni inte att de joggade runt hela Rice! Det är tre miles, nära fem kilometer! Och de var inte ens särskilt trötta när de kom hem. 33 minuter hade det tagit, ungefär. Jag tycker det är helt makalöst duktigt. Varbergsloppet i sommar, var det!
Och så knät.
Jag rapporterade väl inte riktigt vad som sades hos sjukgymnasten i fredags. Den här gången var det inget sweet talking, det var upp på britsen och köra igång att böja och sträcka, på en gång. Jag tyckte ju att jag har gjort mina övningar duktigt, men hon var inte särskilt imponerad. Jag måste pressa mig själv hårdare och oftare.
Men det gör ju så förbaskat ont!
Målet i fredags var att kunna böja benet minst i 90 grader. Det gjorde jag till slut, men det var rejält smärtsamt. Det känns som att knät är svullet inuti, som att vika en hårt stoppad kudde. Sedan skulle det lyftas upp och ned och åt sidorna, det skulle sträckas och knät pressas bakåt, sedan framåt ... jag jisses. Jag var helt svettig när jag kom därifrån.
Enligt sjukgymnasten har svårigheten att böja knät inget med svullnaden att göra, i stället är det muskler och senor som strejkar och går i baklås. Dessa måste alltså nu övertalas att släppa greppet.
Så nu försöker jag åtminstone ett par, tre gånger per dag göra övningarna hemma. Att lyfta benet fungerar faktiskt riktigt bra nu. Jag kan komma in och ur en bil själv, till exempel. Att sträcka ut benet 100 procent är också okej efter att jag har kämpat ett tag, även om jag får kramp i knävecket efteråt och inte kan ställa mig upp på några minuter. Att böja är värst.
Jag surfade runt lite när jag låg ute i solen och gottade mig i dag på eftermiddagn (ca 20 grader, mmmm) och hittade några bloggar som andra korsbandsopererade hade skrivit. Det var riktigt intressant att läsa. Det verkar vara lite olika syn på rehabiliteringen mellan Sverige och USA, men det viktiga var att dessa andra stackare verkade ha kommit ungefär lika långt som jag vid den här tiden. Lite trist dock att de räknar med minst sex månader, men upp till tolv månader, innan man är tillbaka 100 procent efter en korsbandsoperation. Sådana tidsramar har jag inte fått här. Sex veckor, sedan ska jag kunna börja träna igen, men förstås ta det vackert i början. Så lät det före operationen. Efteråt sa doktorn att mitt brace kommer att vara min bästa vän i ett par månader. Hmmm. Jaja, nu är det i alla fall gjort.
Och jag ska fortsätta uppdatera här om hur det går med min rehabilitering, ifall någon annan skulle vilja ta del av det i framtiden.