skip to main |
skip to sidebar
Röstningen gick bra. Det var riktigt kul att åka upp till London, det var länge sedan sist. Lustigt också när vi närmade oss ambassaden, plötsligt talade alla svenska runt omkring! Det var förstås fler än vi som vill fullgöra våra medborgerliga plikter, men man blir ändå så överraskad när det plötsligt dräller av svenskar runt om.Annars är det mest vardag. Olivia trivs i lekskolan. I dag är hon hos dagmamman i fem timmar, vilket har gett mig möjligheten att komma ifatt med en del praktiska göromål såsom städning, tvätt och korrespondens. Vi har haft rejäla åskväder tre nätter i rad, vilket fått till följd av att vi har haft översvämning i garaget. Vid närmare inspektion visar det sig att halva ramen runt en dörr till trädgården är genomrutten. Så nu står jag inför ännu en rond med kärringen på uthyrningsfirman. Har vi tur blir det åtgärdat inom ett år. Mats ska ägna sig åt "jobb" kvällstid (wining and dining) för tredje kvällen i rad. Undrar vad jag och Ia ska hitta på. Kanske läge att ringa någon kompis för att leka i eftermiddag. Jag ska hämta henne om tre kvart. Hmm... ja, jag ska nog försöka hitta på något skoj. Det ser ut att dra ihop sig till regn igen.
Engelsmän klagar ofta över vädret och talar om det jämt. De hävdar att det alltid är dåligt väder, även här i sydöstra hörnet. De har aldrig bott på Västkusten. Jag tycker klimatet här är fantastiskt. I dag har vi haft 28 grader och en lätt bris. Underbart, nästan för varmt! Jag ska gå ut och äta med några kompisar i kväll. Vi har bokat bord utomhus. Det blir härligt!
Olivia var stencool och mycket stolt över att få gå till skolan. Hon gick till och med på att ha klänning eftersom jag förklarade att alla brukar vara finklädda första dagen. Själv hade hon förstås valt fotbollskläderna. Jag följde henne dit och stannade en kvart - och hann föräras hennes första teckning, som jag har fotograferat av här! Jag drömde jättekonstigt i natt, att jag glömde hämta henne i skolan, att jag inte hittade dit och så vidare. Detta är kanske en större dag för mig än för Ia. I eftermiddag ska vi leka med de svenska barnen och gratulera Oline som fylle fem år. I morgon är det en anna stor dag: Då ska vi åka in till ambassaden för att rösta. har aldrig känt mig så dåligt påläst inför ett val. Även om jag läser på internet är det svårt att känna sig delaktig.
Och snart är helgen till ända. Vi har haft ett par härliga dagar. Vädret är helt underbart, runt 25 grader varmt och en klar luft med doft av höst. I går spelade Mats golf och sedan kom Anna och Marcus med sina söner Max, tre, och Theo, ett, hit på middag. De är nyinflyttade och verkar väldigt trevliga. Tyvärr vaknade jag med halsont och lite feber i dag och har tillbringat större delen av dagen i baden-baden - nog så skönt och det känns lyxigt att få ta det riktigt lugnt när man inte mår bra. Mats och Olivia har varit ute och sprungit och så har de varit på driving rangen. Vi ska gå på restaurang och äta i kväll för jag orkar inte laga mat. I morgon är en stor dag: Olivia börjar lekskolan på riktigt! Det blir spännande, men jag är inte orolig, det går säkert bra. Olivias bästa kommentar den här helgen: Mamma, mitt hår har samma färg som mörk choklad (hennes favoritgodis). Ditt hår ser ut som hö.
text på den här bloggen är inte lätt. Jag gör fina uppdelningar och extra blankrader emellan styckena, det ser finfint ut på preview men blir ofta ändå till ett enda långt textsjok när jag publicerar. Ber om ursäkt för detta. Hoppas ändå att en och annan orkar ta sig igenom texten om Olivias barnhem. Den ger en bra inblick i hur de kinesiska barnhemmen fungerar - och kom ihåg, att det är endast de bästa barnhemmen som får förmedla barn till internationella adoptioner. Nu leker Olivia bullbak på en enorm energi. Jag känner mig lite yr för jag sov inte så mycket inatt. Var det fullmåne? Dessutom kom Olivia in till oss två gånger och jag har gett mig den på att leda tillbaka henne till hennes säng. Länge har vi låtit henne sova hos oss när hon vill - med tanke på bristen på mänsklig värme under hennes första år har hon säkert en del att ta igen. Men när vi får en lillasyster som också behöver tränas i att uppskatta närhet måste ju Olivia ha lärt sig stanna hela natten ipå sitt rum, annars blir det för trångt. Fast det ska erkännas att Olivia är svår att motstå när hon tassar in med nallen under ena armen, kudden under den andra och vattenflaskan i handen. Oftast är hon kissenödig, det är därför hon vaknar och hon vill ha assistans på toa. Men sedan är hon som en liten raket upp och gör i ordning sin kudde mellan Mats och min.Förresten, det senaste ryktet på de amerikanska sidorna säger att nästa omgång barnbesked ska sträcka sig fram till den 18 augusti - det innebär i så fall att CCAA matchar nästan en hel månad och plötsligt kanske vi inte är så långt borta ändå - vi är inloggade i början av september i fjol. Håll tummarna!
En grupp amerikaner har under en vecka i augusti besökt Olivias barnhem i Fengdu för att arbeta som volontärer. Det var en "mission trip", vilket i det här fallet betyder att de skänkte massor av saker till barnhemmet, städade, målade väggar och lekte med bebisarna. Nedand följer den rapport som en av mammorna sänt till vår diskussionsgrupp på internet, Fengdu Families. Just nu vill jag adoptera 47 barn till. När ni läst texten förstår ni varför.Det finns också en blog där ni kan se lite bilder från barnhemmet, fast de flesta föreställer amerikanerna själva. Bloggen skapades för volontärernas familjer, så jag får väl förlåta att de inte visar mer interiörer. Jag har översatt några ord som kanske är obekanta längst ner på sidan.As for some specifics about the orphanage itself - this is what I can tell you. This particular orphanage is fairly small. It was constructed in the 2003-2004 timeframe when the city was relocated across the river from the ancient Fengdu. There is very little left of ancient Fengdu, just the temple high on the mountain and some buildings that look absolutely decrepit. Ancient Fengdu is truly a Ghost town now. It was almost a 4 hour bus drive from Chongqing on some of the worst imaginable roads. I can understand why they do not bring adopting families there. It is a rough ride and there are very few appropriate places to stop. It would be a very hard trip with babies. After a very bumpy ride, you are all of a sudden on pavement and in the middle of Fengdu. Our team had begun to despair of what kind of hotel we would be staying in when all of a sudden, we saw newer buildings. There is still a lot of construction happening there. It was horribly hot - in the middle of one of the worst droughts that area had ever seen - and almost no air conditioning in the orphanage when we got there. It reached an actual temp of 107 while we were there with a real feel temp of 120 in the sun. To say I have never sweated quite like that is an understatement.The SWI director is Mr. Tao, however he is over both the children and the elderly - which are housed in the same building, just different floors and areas. Ms. Cao is over strictly the children. They had 47 babies all under the age of 15 months at the time of our visit. 4 nannies are on at a time and they do 24 hour shifts, one day on, one day off. I can say with all certainty that the nannies truly care about the children there. They are constantly busy feeding, changing, bathing, not to mention fixing huge amounts of bottles and carrying in the diapers they have laundered outside the orphanage. But there simply are not enough hands to go around. All of the babies are bottle propped if they cannot hold their own bottles. Two to three bowls of congee are fixed and then simply shared between all the larger babies. Those that can swallow the fasted and protest the most get the most food. The orphanage is divided into a large, front room that houses the bigger, blue cribs and we called it the "walker room" since it houses the older babies and is full of babies in walkers. They also have small bamboo chairs there that less mobile babies are in. They have a TV/VCR player in there and they do play Chinese and English movies. It was hard because this is the first room that we saw and it was a little overwhelming. So many babies sitting in the bamboo chairs, others in walkers and others still in their cribs. Most were a little scared of us at first. The mattresses on the cribs were dirty and they do not use any linens. The second three rooms on the left were baby rooms with cribs lining the walls. Babies there were placed 2 or 3 per crib. It took us a little while to realize that the nannies had a system of keeping track of what babies were in what room - roughly divided out by age. You could tell by the color shirt they wore. All the babies in one room wore the same shirt or same color shirt. There was a bathing room on the right as you moved down the hall, then a room that was like a rough office. They had an empty room that they wanted to turn into a clinic down the road. Then there was a room that had foam mats on the floor that was supposedly used as a playroom. This is where we brought most of the babies to roll around and play. The back room was used for storage and off of it was a bathroom and small kitchen. A balcony went around all the rooms on the left. There were two special needs babies there. One was a little boy - cleft lip and palate - both unrepaired. He was tiny and had obviously not been thriving. However he blossomed under attention. The second baby was a little girl with hydrocephalus. She looked to be only 2-3 months old but I bet she was quite a bit older than that. What was hard to witness - even though we knew it to be true before we went, was seeing the special needs kids ignored. They were never picked up that we saw and we were even discouraged from picking them up at first. Very hard to take. I think they were a little shocked at our interest in these children. On our team was a family that had adopted a CL/CP boy and when they showed before photos of him to the nannies, and then they could witness how great he looked after, they were amazed. They had no plans to get surgeries for either of these kids - I think access to healthcare there is a big issue.Our team loved, rocked, played, cleaned, scrubbed, painted, and shopped while we were there. We were able to purchase: A 6 month supply of formula for the orphanage; New mattress covers for all the cribs (we couldn't find new mattresses anywhere); Paint for two playrooms; Developmental toys for two playrooms; New floormats for both playrooms; Multiple pairs of shoes for the walker room babies4 air conditioners; 2 nebulizers for asthma; new door locks, window locks and heat lamps for the bathing area for winter time; gifts for all the nannies that work there.Decrepit = fallfärdig.Congee = kinesisk buljongsoppa.Walker = gåstol.Cleft lip and palate = läpp- gomspalt, harmynthet.Thriving = växa och frodas, bli frisk och stark.Crib: spjälsäng (am) (cot på engelska)hydrocephalus = vattenskalle107 Fahrenheit = 42 Celciushttp://www.fengdumission2006.blogspot.com/
Ja, vindarna var riktigt sköna om än friska. Det var riktigt skönt med en promenad på eftermiddagen. Vi tog en drink på en nyöppnad restaurang som - hör och häpna - har en liten uteservering där 1) barn får vistas och 2) inte har tung trafik just bredvid. Kan bli en succé. Undrar bara hur de resonerade när de slog upp portarna i slutet av augusti och hela sommaren är förbi. Ja, just det, så var det ju - vi är i England och här vistas men helst inomhus.På bilderna: Olivia spanar på elefanterna i djurparken där vi var förra helgen, samt inspekterar resultatet av våra mödor vid bakbordet i dag. Engelskt mjöl är annorlunda, men nu har jag kommit på tricket: extra jäst! Kolla in spindelmannentröjan, förresten! Olivia kan inte alls begripa varför man ska använda en så snygg tröja som pyamas. Jag borde ha insett det, det var samma med Pippipyamasen.
Vissa dagar känns dystrare än andra. Sommaren varade bara en dag, i går och i dag är hösten åter här med grådis, regn och blåst. Och så har jag räknat på att om takten på den kinesiska adoptionsmyndigheten fortsätter vara så låg och väntetiden därmed bara blir längre och längre kan vi inte räkna med att åka till Kina förrän till våren - ett år senare än den ursprungliga prognosen. Hur mycket väntan klarar en människa av innan hon får spader? Det känns som jag inte har gjort annat än väntat de senaste sju åren.Tills vidare får jag trösta mig med följande kinesiska talessätt:An invisible red thread connects those who are destined to meet, regardless of time, place, or circumstance.The thread may stretch or tangle, but will never break.Nu ska jag och Olivia åka till Sainsbury's och handla bullbakningsingredienser.
Nja, åtminstone i tvättmaskinen, men snart ska dräkten på. Jag känner mig rätt smart som köpte en pyamas och inte en riktig dräkt - förhoppningsvis kommer Olivia att gå med på att inte ha på den ute då.Och nu undrar alla förstås varför i hela friden jag har gått och köpt en Spiderman-dräkt till min dotter. Jo, för jag har hela sommaren försökt lära henne ta fart själv när hon gungar. Olivia gillar att gunga men har krävt puttning hela tiden. I Sverige kan varenda unge över två ta fart själva, tycks det - jag antar att de lär sig det på dagis? Eller kan det vara något i dricksvattnet här som försämrar gungningsteknikinlärningen? Här lär de sig det inte förrän de kommer i puberteten, verkar det som. Hur som helst, till slut lovade jag henne att hon får vad än hon önskar den dag så hon lyckas gunga själv. Och se, efter att ha bestämt sig för att hon önskar sig en "Spiderman-kostym" (just det) mest av allt här i världen, så gick det undan! I dag satt hon och gungade duktigt i flera minuter och lyckades få in en hyfsad rytm. Hon var mycket stolt och röt åt mig när jag försökte putta på lite extra - Nej, mamma, jag kan själv! Alltså var det bara att pallra sig i väg och inhandla Spiderman-pyamasen.Det jet-laggade pappan dök upp strax efter åtta. Förmiddagen tillbringade han mest i sängen, sedan åt han lunch med jobbet, efter det åkte han till driving rangen för att testa sina nya golfklubbor och sen mötte vi upp och gick till lekplatsen (där gungorna var svåra, enligt Olivia. Själva gungningsgenombrottet skedde hemma hos Sara, vi var där och fikade och lekte med några andra familjer.).Nu är Ia stoppad i säng och jag ska dimpa ner i soffan en stund innan matlagningen tar vid.Förresten, skrev jag att sommaren kom tillbaka i dag? 23 grader, sol och lätt vind. Underbart!
