Inga nyheter än

Olivia har fortfarande feber men är piggare i dag. Hoppas hon är frisk nog att komma ut och leka i morgon. Det är ganska segt att gå här hemma hela dagarna. Vädret ska i alla fall bli bättre i eftermiddag, så jag kan bädda ner henne i vagnen och gå en promenad.

Läs den här DN-artikeln om fosterbarn i Sverige. Jag upprörs över det dåliga skyddet svenska barn har. Vi adoptivföräldrar synas i sömmarna, men biologiska föräldrar ska ha tillbaka sina barn till varje pris, nästan. Vart tog barnperspektivet vägen? De, vars barn omhändertagits av samhället, borde rimligtvis ha en godkänd hemutredning i näven, den dag de gör anspråk på sina ungar igen. Kanske med undantag av de slag jag har satt inom parentes. Det innebär att de ska ha stabil social situation, bra boende, inga skulder (som påverkar vardagslivet), inga anteckningar (nya) i polisregistret, de ska vara friska, ha normala levervärden, och de ska ha jobb. Ställdes det sådana krav på biologiska föräldrar hade man givit fosterbarn chans att vara trygga i sitt "tillfälliga" boende i fosterhemmet - den biologiska mamman kan inte kräva tillbaka barnen efter en månad på torken.
åöä

Champagnen är kyld

Okej, i morgon är det sex dagar sedan barnbeskeden skickades ut. FFIA hare haft dem i minst fem dagar, och lika länge har de (förhoppningsvis) varit på översättning. I december började barnbeskeden ringas ut efter sex dagar ... det tillhör inte vanligheten, men vi är beredda! Det kan hända vilken dag som helst nu! Mobilen är laddad och champagnen är kyld - så ring, telefon, ring!
Av julgransplundringen i dag blev det intet. Olivia var trött när hon kom från lekskolan och meddelade efter en stund att hon hade feber. Jag trodde henne först inte - brukar treåringar kunna diagnosticera sig själva? - men en koll visade att hon mycket riktigt hade 38,8.
Anna, en kompis, erbjöd sig att ha lekgruppen hemma hos sig i stället så jag körde dit fikat och smällkaramellerna, som jag ägnat förmiddagen åt att ordna. Sedan bäddade jag ner Olivia framför tv:n och serverade henne glass. Hon ligger där än, mer än fyra timmar senare. Stackars liten!

Så ser alltså en 36-åring ut

... tänkte jag när jag såg mig i spegeln i dag på morgonen. Det tydligaste tecknet på åldrande i mitt fall är nog att det tar längre och längre tid för påsarna under ögonen att sjunka undan när jag har sovit. Ibland kan de hänga kvar ända fram till lunch, som efter en natt som denna, då jag somnade sent eftersom jag och Mats satt uppe och såg Chronicles of Narnia och jag sedan var uppe med Olivia två gånger på natten: toalettbesök, ledande tillbaka till hennes eget rum och omstoppning - jag hinner vakna såpass att det inte vara går att slockna omedelbart igen.

Fast jag ska inte klaga. Jag hade en jättemysig födelsedag i går. Mats och Olivia uppvaktade mig med paket och sång på morgonen. Jag fick en bok, tre nya köksknivar (jag är en av de som använder brödkniven till allt, undrar hur jag ska lära mig vad de nya används till!) och ett löfte om valfri behandling på skönhetssalong.

Mats bakade pannkakor till lunch. Han vänder dem i luften till Olivias vilda jubel. Sedan var vi på Nizels och badade allihop. Mats hade lovat att laga middag, men efter moget övervägande kom han fram till att restaurangalternativet kändes väldigt bra, så vi gick till ett nytt brasseri här i Sevenoaks. Det var jättetrevligt, men Olivia var förstås trött och vi var hemma och stoppade henne i säng vid kvart i åtta.

Nu är Olivia i skolan. Det är som en riktig vårdag ute och Olivia tyckte solen var så stark att hon hade solglasögon på sig när hon gick! I eftermiddag ska vi ha lekgrupp med julgransplundring här hos oss. Jag hade tänkt att jag och Olivia skulle hjälpas åt att göra smällkarameller till alla barnen, men då hon inte riktigt har utvecklat sin generositet färdigt har hon blivit mycket upprörd varje gång jag föreslagit det, eftersom hon förstår att det innebär att godis kommer att lämna vårt hus i andras magar än hennes. Så jag får väl pyssla på egen hand nu på förmiddagen!

Och så kollar jag igen ... är telefonen laddad och påslagen? Det efterlängtade samtalet lär dröja minst några dagar till, men man vet ju aldrig ...

Fotbollstjejen

Olivia åker rutchkana med Pia. Alex slog armen när han kapsejsade, som syns på bilden.

Olivia och Alex spelar fotboll.

Sara på väg upp i klätterställningen.
Susanne och Pia med Alex, Emily och Olivia. Titta noga så ser du också Antons fot och hand bakom Olivia.

VV

Nu är Olivia på sitt livs första fotbollsträning. Att få lära sig spela fotboll har varit högt upp på önskelistan länge och i dag får hon prova. Det ska bli spännande att se hur det gick. Hon går med barn (så vitt jag vet endast pojkar) mellan 3,5 och fem år. Hon är sålunda både yngst och enda tjejen. Å andra sidan är hon ju en pojkflicka och har dessutom ett utomordentligt bollsinne, så det löser sig för hoppningsvis. Hon var väldigt stolt när hon drog på sig Fredrik Ljungberg-tröjan och satte på sig springskorna.

I går var vi på en stor inomhuslekplats, en soft play area, i en stad en bit härifrån. Det var jag, Pia och Susanne med totalt fem barn. Olivia tyckte det var jättekul, men hon vågade inte åka rutchkana själv. Roligast av allt var det att spela fotboll med de stora pojkarna (ett gäng killar i sjuårsåldern, de var jättesnälla och passade henne hela tiden).

Annars regnar det, en riktigt grå dag. Vi åker kanske till Nizels i eftermiddag och tränar och badar, men i övrigt har vi inga planer. Sedan återstår att se vad Mats och Olivia har planerat för mig i morgon!

We have to wait one or two weeks more

Dear adoption friends from around the world,
I notice (thanks to sitemeter) a lot of you visit our blog, hoping to see some pictures of our new family member. I am sorry to say we have to wait for the translation of the referral, approximately ten to 14 more days. I can't really describe how frustrating this final wait is and how I envy the American families who get at least a name, dob, province and some photos immediately. But as we are adopting through a Swedish agency - they all have this quiet policy - there is nothing I can do about it.

Cowgirl

Tjusig hatt, eller hur! Men om Olivia finge bestämma hade hon gått runt i Taekwondo-kläder dagarna i ända. I dag var första gången efter jullovet. Lycka! Olivia var eld och lågor och hon är naturligtvis bäst i klassen. Jaja, jag är hennes morsa, men hon är faktiskt jätteduktig!

Happy New Year!

Kameran är hemma igen.

Tänk, inom några månader är vi fyra på bilderna!

Mångalen

Det är sant! Eller, jag sover i alla fall alltid väldigt dåligt när det är fullmåne. Alltså sitter jag här i soffan sedan klockan fem på morgonen.

Det ger tid att surfa ostört på internet.

Amerikanerna har redan fått sin barnbesked, foton och basfakta i väntan på att resten ska översättas. Vi svenskar måste vänta tills allt är översatt innan vi ens får veta kön! Det är orättvist! Jag kan fatta hur de svenska organisationerna resonerar, att om det finns oklarheter i barnbeskedet ska man få veta det på en gång, men å andra sidan har jag aldrig hört talas om någon som tackat nej till ett barn på grund av något som framkommit i barnbeskedet. De få fall jag vet har inträffat i Kina, då barnen uppenbarligen (efter det att läkarrapporten i barnbeskedet gjordes) råkat ut för en svår hjärnskada i en olycka som fall nedför trappa, och blivit handikappat. Sedan kan man diskutera de etiska problem som följer - har man rätt att tacka nej till ett skadat barn? - men tack och lov händer det väldigt sällan. Jag har också fattat det som att svårt handikappade barn får betydligt bättre vård än "vanliga" barnhemsbarn. Kanske är det bättre för dem att stanna i Kina. Hoppas vi inte ställs inför ett sådant dilemma. Det måste vara fruktansvärt, nästan som att ta ställning till att göra abort om barnet har Down's syndrom.

Amerikanerna däremot verkar ha lättare att vilja byta ut barnen, om de inte verkar tillräckligt utvecklade för sin ålder, till exempel. Herregud, det vore som om jag och Mats tackade nej till Olivia! Hon var ju klart understimulerad, kunde inte ens krypa vid 13 månaders ålder, men tänk så fort hon tog igen det! Hur som helst så påminns jag gång på gång om hur viktigt det är att försöka stödja de barn som blir kvar på barnhemmen, för att de ska ha möjlighet att utvecklas något så när normalt och ha en framtid i Kina.

Jag vill inte vara tjatig (jo, det vill jag) men om ditt nyårlöfte är att tänka mer på dem som inte har det lika förspänt som du, så går det bra att donera pengar till Olivias barnhem i Fengdu genom att klicka på linken till vänster. Glöm inte att skriva "Fengdu project". Ett par hundralappar kan göra en enorm skillnad för de här små barnen.

Här följer några länkar till familjer som redan fått det efterlängtade samtalet. Vi får som sagt ge oss till tåls ett par veckor till.

Sink or swim

Baby Ava

Waiting for Emma

Our journey to Margaret

Barnbesked på väg!!!

Läste just att barnbeskeden är på väg!
Nu måste vi i och för sig vänta ytterligare någon vecka på att de ska översättas ... men ...
HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inom några dagar får vi veta vem vi har väntat så länge på!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Gott nytt år!!!

Här skulle det förstås ha varit en fin bild på en nyårsfirande familjen Karlsson, men kameran blev kvar hemma hos Charlotte och Colm och jag lär inte få tillbaka den förrän på onsdag.
Vi hade riktigt trevligt i går kväll. Det var vi, familjen Gormely med sina tre barn (lilla Hannah kanske bara ska räknas som en halv eftersom hon ännu inte är två månader gammal) och Åsa och Paul med Mia. Barnen festade loss på köttbullar och pasta, åt glass till efterrätt och frossade sedan vidare på chips och popcorn.
Vi vuxna fick blinier med sour cream, löjrom och hackad rödlök till förrätt. Till detta drack Mats och Colm vodka och därmed var standarden satt för kvällen! Nåja, det blev bara ett glas. Sedan fick vi ungsbakad torsk med nypotatis och primörer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite konstigt att äta det mitt i vintern, hur gott det än är! Sedan åt vi amarettoparfait till efterrätt. Maten sköljde vi ned med Moët&Chandon och Chablis. Är det nyår så är det!
Vi hade väldigt trevligt och barnen lekte fantastiskt bra och lugnt tillsammans. Det var inget bråk och inga tårar. Jag hade trott att de skulle slockna framåt kvällen, men när vi gick in i vardagsrummet för att se tolvslaget på tv:n (alla klockor gick olika) stod barnen och dansade.
Charlotte, som ammar, var snäll och körde oss hem vid halv ett. Det sista Olivia sa innan hon somnade var "Mamma, jag vill titta lite Barbapappa" - hon har aldrig varit vaken längre än till nio tidigare och jag tror inte hon fattade hur sent det var!
Tyvärr vaknade jag redan klockan sju, som vanligt. Jag försökte förtvivlat somna om, men det gick inte. Attans, när Ia för en gångs skull tar sovmorgon! Mats väckte henne vid halv nio.
Regnet har dragit vidare till Sverige nu och det är en strålande dag, även om det fortfarande blåser rejält. Vi har tagit en långpromenad och hämtat bilen på förmiddagen och jag tror att vi ger oss ut och går i eftermiddag också - men först behöver vi nog sova middag allihop. Det tar på krafterna att gå på fest!