Still nothing

Mejlade just med vår handläggare. Översättningen är inte klar.
Mats åker till Göteborg i morgon och kommer inte hem förrän på lördag. Det innebär att vi får fira på varsitt håll. Det var inte så vi hade hoppats. Och eftersom översättningarna dröjer extra mycket den här gången fattas det väl bara att något har gått fel och vi får vänta en vecka till. Då slipper jag ju åtminstone dricka champange i ensamhet ... men nej, det är bättre att vi får barnbeskedet snart och jag kan ju alltid bjuda in några kompisar att dricka bubbel med mig.
Jag har bett vår handläggare fråga översättaren när han/hon kan tänkas vara klar med arbetet. Har inte fått något svar än.

Långpromenad

Söndag i Knole park. Bocken Bruse stod posterad på bron vid ankdammen. Det visade sig att han var trollet förklätt till rådjur och han gav sig tusan på att sno åt sig brödet vi hade med till ankorna.

Vi vågande inte låta Olivia mata ankorna för bocken var väldigt närgången. Mats tog på sig uppgiften i stället.
Ett par sekunder efter det att den här bilden togs knuffade bocken till Mats där bak och det handlade om millimetrar och lite tur att han inte halkade ner i dammen. De stackars ankorna blev utan bröd, vi gav alltihop till bocken och hoppades på att han skulle lämna oss i fred. Men nej, han hängde efter oss ett bra tag och hoppades på mer mat. Till slut mötte vi en dam som hade varit och handlat, och han slog följe med henne i stället.

Det har blivit en tradition för Mats och Olivia att klättra på den stora trädstammen.
Och hoppsan, här kom en bild när Olivia gör fingerfärg. Konstverken ska skickas till damerna på hennes barnhem, har hon bestämt.
På lördagskvällen fick vi besök av Ciss och Robert, som varit i London för att gå på båtmässa. Det var en jättetrevlig kväll. Olivia blev oerhört förtjust i Ciss, så jag kunde laga mat i lugn och ro medan hon tog hand om läggningen. Jag gick in i Olivias rum för att kolla att allt var okej, men blev omedelbart utvisad: "Mamma, stöööör inte oss!"
Tillbaka i Knole Park. Svenska västkusten lär vara lamslaget i stormen, men här har vi en underbar dag!

De flesta rådjuren är väldigt fredliga och håller sig för sig själva.

..

I morgon är det måndag. Då måste vi få barnbeskedet! Mats åker till Göteborg på tisdag kväll och ska träffa Gerd, vår socialsekreterare, på onsdag morgon för att få samtycket att adoptionen får fortsätta. Så vi MÅSTE får det i morgon! Hör du det, översättaren! Sätt fart!

Helgen har varit bra. Det är på sätt och vis skönt att veta att det inte kommer att ringa på ett par dagar, så man kan slappna av. Jag orkar inte med mer spänning i livet nu.

Fredagskvällen var oerhört lugn, då Mats kom hem vid sju på kvällen efter en mycket lång affärslunch. Jag var inte imponerad över tillståndet. Inte han själv heller, verkade det som, för han drog sig tillbaka redan vid åtta och snarkade sedan högt hela natten.

På lördagen hade Olivia först fotbollsträning. Hon är duktig med bollar och fick mycket beröm av ledaren för sina fina sparkar. Mats är lite bekymrad över att hon är så väldigt högerfotad ... pappor ...

Sedan var jag, Olivia, Susanne och Sara på teater, Askungen. Det var en klassisk engelsk pantomim. Det var första gången flickorna var på teater och de hade lite svårt att sitta still och tyst, men fattade snart galoppen och viskade mest. Jag tycker de skötte sig väldigt bra! Vi fick dock gå hem efter första akten eftersom Ciss och Robert var på väg. Mats mötte dem vid tåget och vi träffades här hemma. Det blev som sagt en mycket trevlig kväll. Hoppas att de hann med sista tunnelbanetåget sedan! Och att de kan flyga hem i stormen som planerat.

I eftermiddag ska vi åka till Nizels och träna och bada. Sedan var den helgen slut och en ny dag av spänd väntan kan börja ...

Det blir inget i dag

Someone just told me the translations are not ready yet. Welcome back next week.
Och så var den helgen förstörd. Åtminstone kan jag sluta kolla att mobiltelefonen är påslagen stup i kvarten.

Still no news

Jag håller på att få spader, eller börja gråta, eller spy, eller ... bli tokig.
Om ffia inte ringer ut barnbeskeden i dag blir hela helgen förstörd.
Och så vet jag att alltihopa ligger där på deras kontor. Det är bara översättningarna som dröjer. Men varför, varför, varför, kan de inte låta oss veta om det är en flicka eller pojke, namn, ålder och vilken provins? Det får alla andra adoptivföräldrar över hela världen veta på en gång. Just nu känns det svenska förfarandet oerhört byråkratiskt. "Vi måste veta att allt är korrekt", säger ffia, och de har säkert sina goda skäl, men då vill jag veta VAD! Vad skulle kunna vara så väldigt inkorrekt att det vore fel att berätta lite basfakta för de blivande föräldrarna?
Nu ringde morsan. "Det tjänar ingenting till att vara arg", sa hon.
Det är ju så sant. Men jag har inga andra känslor kvar.

Inga nyheter än

Olivia har fortfarande feber men är piggare i dag. Hoppas hon är frisk nog att komma ut och leka i morgon. Det är ganska segt att gå här hemma hela dagarna. Vädret ska i alla fall bli bättre i eftermiddag, så jag kan bädda ner henne i vagnen och gå en promenad.

Läs den här DN-artikeln om fosterbarn i Sverige. Jag upprörs över det dåliga skyddet svenska barn har. Vi adoptivföräldrar synas i sömmarna, men biologiska föräldrar ska ha tillbaka sina barn till varje pris, nästan. Vart tog barnperspektivet vägen? De, vars barn omhändertagits av samhället, borde rimligtvis ha en godkänd hemutredning i näven, den dag de gör anspråk på sina ungar igen. Kanske med undantag av de slag jag har satt inom parentes. Det innebär att de ska ha stabil social situation, bra boende, inga skulder (som påverkar vardagslivet), inga anteckningar (nya) i polisregistret, de ska vara friska, ha normala levervärden, och de ska ha jobb. Ställdes det sådana krav på biologiska föräldrar hade man givit fosterbarn chans att vara trygga i sitt "tillfälliga" boende i fosterhemmet - den biologiska mamman kan inte kräva tillbaka barnen efter en månad på torken.
åöä

Champagnen är kyld

Okej, i morgon är det sex dagar sedan barnbeskeden skickades ut. FFIA hare haft dem i minst fem dagar, och lika länge har de (förhoppningsvis) varit på översättning. I december började barnbeskeden ringas ut efter sex dagar ... det tillhör inte vanligheten, men vi är beredda! Det kan hända vilken dag som helst nu! Mobilen är laddad och champagnen är kyld - så ring, telefon, ring!
Av julgransplundringen i dag blev det intet. Olivia var trött när hon kom från lekskolan och meddelade efter en stund att hon hade feber. Jag trodde henne först inte - brukar treåringar kunna diagnosticera sig själva? - men en koll visade att hon mycket riktigt hade 38,8.
Anna, en kompis, erbjöd sig att ha lekgruppen hemma hos sig i stället så jag körde dit fikat och smällkaramellerna, som jag ägnat förmiddagen åt att ordna. Sedan bäddade jag ner Olivia framför tv:n och serverade henne glass. Hon ligger där än, mer än fyra timmar senare. Stackars liten!

Så ser alltså en 36-åring ut

... tänkte jag när jag såg mig i spegeln i dag på morgonen. Det tydligaste tecknet på åldrande i mitt fall är nog att det tar längre och längre tid för påsarna under ögonen att sjunka undan när jag har sovit. Ibland kan de hänga kvar ända fram till lunch, som efter en natt som denna, då jag somnade sent eftersom jag och Mats satt uppe och såg Chronicles of Narnia och jag sedan var uppe med Olivia två gånger på natten: toalettbesök, ledande tillbaka till hennes eget rum och omstoppning - jag hinner vakna såpass att det inte vara går att slockna omedelbart igen.

Fast jag ska inte klaga. Jag hade en jättemysig födelsedag i går. Mats och Olivia uppvaktade mig med paket och sång på morgonen. Jag fick en bok, tre nya köksknivar (jag är en av de som använder brödkniven till allt, undrar hur jag ska lära mig vad de nya används till!) och ett löfte om valfri behandling på skönhetssalong.

Mats bakade pannkakor till lunch. Han vänder dem i luften till Olivias vilda jubel. Sedan var vi på Nizels och badade allihop. Mats hade lovat att laga middag, men efter moget övervägande kom han fram till att restaurangalternativet kändes väldigt bra, så vi gick till ett nytt brasseri här i Sevenoaks. Det var jättetrevligt, men Olivia var förstås trött och vi var hemma och stoppade henne i säng vid kvart i åtta.

Nu är Olivia i skolan. Det är som en riktig vårdag ute och Olivia tyckte solen var så stark att hon hade solglasögon på sig när hon gick! I eftermiddag ska vi ha lekgrupp med julgransplundring här hos oss. Jag hade tänkt att jag och Olivia skulle hjälpas åt att göra smällkarameller till alla barnen, men då hon inte riktigt har utvecklat sin generositet färdigt har hon blivit mycket upprörd varje gång jag föreslagit det, eftersom hon förstår att det innebär att godis kommer att lämna vårt hus i andras magar än hennes. Så jag får väl pyssla på egen hand nu på förmiddagen!

Och så kollar jag igen ... är telefonen laddad och påslagen? Det efterlängtade samtalet lär dröja minst några dagar till, men man vet ju aldrig ...

Fotbollstjejen

Olivia åker rutchkana med Pia. Alex slog armen när han kapsejsade, som syns på bilden.

Olivia och Alex spelar fotboll.

Sara på väg upp i klätterställningen.
Susanne och Pia med Alex, Emily och Olivia. Titta noga så ser du också Antons fot och hand bakom Olivia.

VV

Nu är Olivia på sitt livs första fotbollsträning. Att få lära sig spela fotboll har varit högt upp på önskelistan länge och i dag får hon prova. Det ska bli spännande att se hur det gick. Hon går med barn (så vitt jag vet endast pojkar) mellan 3,5 och fem år. Hon är sålunda både yngst och enda tjejen. Å andra sidan är hon ju en pojkflicka och har dessutom ett utomordentligt bollsinne, så det löser sig för hoppningsvis. Hon var väldigt stolt när hon drog på sig Fredrik Ljungberg-tröjan och satte på sig springskorna.

I går var vi på en stor inomhuslekplats, en soft play area, i en stad en bit härifrån. Det var jag, Pia och Susanne med totalt fem barn. Olivia tyckte det var jättekul, men hon vågade inte åka rutchkana själv. Roligast av allt var det att spela fotboll med de stora pojkarna (ett gäng killar i sjuårsåldern, de var jättesnälla och passade henne hela tiden).

Annars regnar det, en riktigt grå dag. Vi åker kanske till Nizels i eftermiddag och tränar och badar, men i övrigt har vi inga planer. Sedan återstår att se vad Mats och Olivia har planerat för mig i morgon!

We have to wait one or two weeks more

Dear adoption friends from around the world,
I notice (thanks to sitemeter) a lot of you visit our blog, hoping to see some pictures of our new family member. I am sorry to say we have to wait for the translation of the referral, approximately ten to 14 more days. I can't really describe how frustrating this final wait is and how I envy the American families who get at least a name, dob, province and some photos immediately. But as we are adopting through a Swedish agency - they all have this quiet policy - there is nothing I can do about it.

Cowgirl

Tjusig hatt, eller hur! Men om Olivia finge bestämma hade hon gått runt i Taekwondo-kläder dagarna i ända. I dag var första gången efter jullovet. Lycka! Olivia var eld och lågor och hon är naturligtvis bäst i klassen. Jaja, jag är hennes morsa, men hon är faktiskt jätteduktig!