Sömnig söndag

Men vi börjar med gårdagen. Veckans höjdpunkt: lördagsgodiset, som utdelades efter det att Mats och Ia kommit hem från taekwondon.
Det var på håret att det blev godis den här veckan. Under de senaste veckorna på den vanliga taekwondon har nämligen Ia tjatat sig hes om att få snurra fram en liten boll ur en maskin. Vad kallas sådana automater, som man matar med en peng och sedan vrider fram något meningslöst ur? Hur som helst, här kostar det en pund per "boll" och i dem ligger någon liten pyttig pryl som är kul att kolla på någon sekund och som sedan är ointressant.
Olivia hade emellertid fått för sig att detta måste vara världens mest spännande grej. Till slut sa jag att okej, du får göra det en gång, men då blir det i stället för lördagsgodis. Detta gick hon med på.
På lördagsförmiddagen gick jag därför med båda barnen (Mei-Mei fattar ju att Ia ska få något åtråvärt och vill inte missa chansen hon heller) till Leisure Centre laddad med två pund. Ia vred först. Hon fick en två cm hög Superman. Mei-Mei vred sedan. Kom ingenting. Jag klagade vid receptionsdisken, men det var bara sorry sorry, vi kan inte betala tillbaka några pengar. Mei-Mei blev arg, samtidigt som Ia ville ha ett pund till för att testa en annan automat - hon trodde hon skulle få godis i sin boll trots att jag talat om hur många gånger som helst att det bara är billiga plastgrejer i bollarna.
Sedan träffade vi min väninna Anette. Hon rotade fram ett pund ur sin väska så att Mei-Mei skulle få en chans till. Nu funkade det bättre. Hon fick en pytteliten låtsasslickepinne. Gråt och tannagnisslan först från Ia, som trodde det var en riktig lollipop och blev enormt avis, och sedan från Mei-Mei när jag tog plastklubban från henne eftersom hon försökte äta den.
Suck.
Efter ett par timmar frågade sedan Ia om det inte var dags för lördagsgodis, som om jag skulle ha glömt att hon bytt godiset mot ett vrid på automaten. Vi hade ett långt samtal om att tjata om att få saker som mamma säger inte är något att ha. Ia lovade att en annan gång ska hon lyssna på mamma om mamma säger att en grej inte är värd pengarna. Vi får väl se om hon kan hålla det löftet, men jag tror ändå att detta var lärorikt för henne. Mot löftet fick också flickorna sitt lördagsgodis och alla var nöjda och glada.
På kvällen var jag och Mats på Charlottes 35-årskalas. Det var en riktigt trevlig tillställning med massor av champagne och annat gott samt en ohygglig massa smaskig plockmat. Vi kom hem vid tolvtiden på natten.
På förmiddagen i dag åkte vi till Nizels (nja, Mats sprang dit). Sedan badade flickorna och Mats och jag tränade. Vi hade tänkt äta en lätt lunch i kaféet, men det var så mycket folk så vi åkte hem i stället och åt Ias nya favoritmat: havregrynsgröt. Då är hon inte så dyr i drift!
Mats har sovit på eftermiddagen, han var visst lite trött i mössan efter kalaset i går. Jag och flickorna lekte att vi var på resa. Mei-Mei åkte tåg till Mormor medan Ia flög flygplan till Kina för att hämta en bebis som inte hade någon pappa och mamma.
Här packar de sina resväskor.
Mei-Mei åker tåg. Hon gör rörelserna till The wheels on the bus.

Ia provar bebisens vagn vid ankomsten till Kina.
Hunden Silly fick följa med på resan. Ia matar honom med korv.
Mei-Mei krävde därmed att få bli fotad med sitt lejon.
Tänk så stökigt det kan bli efter en resa!
Nu spelar flickorna Bolibompa på pappas dator. Älgen som ska gå på dass och som gör äppelpaj är favoriten. Olivia är enormt haj på datorn. Det räcker att man skriver in svt.se så rätt hemsida är uppe, så klickar hon sig fram till spelet. Mei-Mei hejar förtjust på och berättar gång på gång att "Jie-Jie Mei-Mei pela Bompa, ällen gå på dass!"
Att flickorna spelar Bolibompa är nog också en lättnad för Mormor, som var orolig att de inte skulle få göra det mer när hon åkt hem.

Och regnet det bara öser ner

Eléne och Mei-Mei drog på sig regnkläderna i måndags förmiddag för att gå ut och hoppa i vattenpölar. När de äntligen var färdigklädda hade regnet upphört och just där vi bor - i en lång backe - finns det inte mycket vattenpölar att hoppa i. Det blev plask i "sandlådan" på gården i stället.
Jättekul, tyckte Mei-Mei.
Hon ordnade till och med lite regn på egen hand!
Sedan tömde de ut det mesta vattnet för att Mei-Mei skulle kunna stå där i och hoppa.
Mei-Mei nöjde sig inte med det utan satte sig ned. Hoppsan, riktigt så täta var visst inte regnkläderna!
Jag fick in en mycket förvånad, ilsken och kall liten flicka sekunden efter! Ja, testar man aldrig lär man sig aldrig, antar jag.

På eftermiddagen hade vi lekgrupp här. Här bjuder Olivia och Sara Kakmonstret på kakor. Mei-Mei har fått fatt i en tuta som Mats har burit hem från någon tillställning. Att han inte lär sig - ge aldrig något som kan generera ljud till barnen!
Regnet fortsatte på tisdagen, då jag under en förmiddag samlade ihop sex liter vatten i vårt conservatory. Det finns flera läckor men en är klart störst och det är där jag samlar allt vattnet.
Fastighetsskötaren tycker fortfarande inte att det är värt att laga. Kostar för mycket. Att inte vi kan använda conservatoryt spelar mindre roll. Vi hade nog inte gjort det ändå, för det är bara englasfönster och inte isolerat mot marken så där är alltid svinkallt (men förstås skållhett på sommaren eftersom man bara har använt vanligt billigt fönsterglas). Men det är synd att de låter huste förfalla.
Ia och Mei-Mei hjälper trädgårdsmästaren på torsdagen. Han håller på att bygga om komposten för trädgårdsavfall.
I går kväll kom Mats hem efter ett par dagar i Göteborg. Flyget blev försenat eftersom de har svårt att få ned alla flighter på Heathrow efter olyckan i torsdags. Han var i alla fall hemma här strax före nio i går kväll och hade med en hel bunt svenska tidningar. Det var så mysigt att lägga sig i soffan och läsa dem.
Detta är i dag på morgonen när Mei-Mei och Ia dansar och showar till Baloos Var nöjd med allt som livet ger ...
I eftermiddag är det taekwondo för Ia och Mats. I kväll ska jag och Mats på Charlottes 35-årskalas.
Apropå taekwondo så testade faktiskt jag och Mats det i måndags kväll. Det var riktigt kul och jäklar, en sådan träningsvärk jag hade på tisdagen och onsdagen. Vi får gå fyra gånger gratis innan vi behöver bestämma oss om vi vill fortsätta. Mats blir som vanligt heltänd när han får testa något nytt och har redan börjat lägga upp en plan för hur han ska få svart bälte så snart som möjligt.

Måndag igen

Oj, så fort dagarna går! Detta är från i torsdags, när Mei-Mei kommit hem från skolan. Hon hjälper gärna mamma att sopa, här iförd backpack (som Dora, förstås).
Det är kul att hjälpa till med maten också. Taskiga mamma vågar inte låta flickorna ha vassa knivar, men de kämpar hårt med att skära paprikan med vanliga bordsknivar.
Belöningen var varsin jordgubbe.
Olivia är rena proffset på att hacka grönsaker.
Från i lördags, veckans höjdpunkt: godis!
Helgen har varit lugn. Vi tränade både i lördags och söndags. Nu gäller det att bli stark i benen inför skidresan!
I går var vi tillsammans med övriga au-pairfamiljer inbjudna på middag till au-pairerna. De hade planerat detta i månader och det var riktigt trevligt. Vi fick drinkar, god mat och gott vin. De serverade och tog hand om barnen. Sedan hade de ordnat lekar också, så att mammorna och papporna fick göra bort sig ordentligt. Mest minnesvärd blir nog karaoken. De videofilmade med sina telefoner så en dag kanske det dimper ned ett utpressningsbrev i brevlådan ... nej, riktigt så vilt gick det inte till.
I eftermiddag har vi svensk lekgrupp här, så nu gäller det att plocka undan allt av värde! Kul att det händer något öndå. Det är riktigt busväder ute och man vaknar liksom aldrig om dagarna. Blåst regn och fyra plus. Fy bubblan.

Vardag igen

Ia och Mei-Mei provar sina skidkläder. Vi har nu en månad på oss att toppa formen inför resan. Men varför såg flickorna så oroade ut?
Jo, för att pappa provade sin wind-stopper. Han ser inte lite galen ut med den på! Men i backen är alla avundsjuka på den, det vet vi av erfarenhet.
Coolaste tjejen!
Eller hur!
Mei-Mei ligger inte långt efter.

Detta är från i måndags kväll. Sista Bolibompa-sessionen med Mormor. Flickorna längtar efter henne redan och vill att hon ska bo här "alltid".
Författaren som 37-åring. Morsan tyckte att det behövdes ett bildbevis - om det är för att visa hur väldigt ung jag ser ut eller hur väldigt åldrad jag har blivit, vet jag inte.
Nu är Mei-Mei också en stor flicka. Hon började lekskolan i tisdags. Hon var mycket stolt över att få ta på sig skoluniform som Jie-Jie. När jag lämnade henne satt hon och ritade under stor koncentration. Allt hade gått bra och hon var på ett strålande humör när jag hämtade henne tre timmar senare - hon ska gå två förmiddagar i veckan till att börja med. Hon var sur i går när hon inte fick gå, men desto gladare i dag när det var dags igen!

Jag hör om föräldrar som skolar in sina barn i veckor på svenska dagis. Inskolning har de aldrig hört talas om här. Efter fem minuter blir man ombedd att gå eftersom ens närvaro distraherar barnet. Det är verkligen olika syn på saker och ting. Men så länge barnen är nöjda och glada är det förstås okej. Ofta sägs det att adopterade barn ska behöva så mycket längre tid för inskolning, men mina har alltid varit trygga i vetskapen om att mamma kommer tillbaka och vi har aldrig haft några problem. Separationsångest kan jag se hos Mei-Mei om nätterna då hon drömmer om mig och talar i sömnen om mig och sedan vaknar och gråter efter mig. Och Olivia har ett stort behov av att vara där jag är hela tiden här hemma (fortfarande ett litet plåster som har svårt att ta sig för något på egen hand), men skolan är skolan och då är det den som gäller.

En annan nyhet är att Mei-Mei började i simskola på tisdagseftermiddagen. Olivia gick också en kurs när hon var i Mei-Meis ålder och tyckte mycket om det. Men Mei-Mei - hon blev alldeles vild! Hon gapskrattade förtjust under hela lektionen och ville bara försöka simma själv på det djupa (hon är som en u-båt). En succé, med andra ord!


Vilka fina tjejer vi har!

I dag har Olivia simskola i skolan för första gången. Hoppas det går bra. I eftermiddag är det taekwondo. Och sedan är den dagen slut. Hej vad det går!

Vad hände - 37 år?

37 låter vuxet. Alltså, snart 40. Man borde vara mogen. Jag känner mig fortfarande som 23, eller max 27. Det var där någonstans jag slutade tycka det var intressant med födelsedagar. Någonstans vid 32 började jag tappa räkningen och fick fundera ett slag varje gång någon frågade hur gammal jag var.
Men i dag vet jag i alla fall. 37. Ojoj.
I går kväll frågade på fullt allvar Eléne, vår au pair, om tv:n var uppfunnen när jag var barn. Det säger väl i och för sig mer om hennes ålder (20) än min, men ändå!
Vi firade i går med champagnefrukost och middag på indisk restaurang på kvällen.
I dag på morgonen blev jag uppvaktad av man och barn med ett presentkort på en ansiktsbehandling - och inbokad tid på förmiddagen! Det var en perfekt present. Väldigt avslappnande och lyxigt. Ansiktsbehandlingarna gör faktiskt också skillnad nu för tiden, man ser fräschare ut och i stort sett halverar påsarna under ögonen! "Hur vill du beskriva din hud, har du några bekymmer med den?" frågade terapeuten så som de alltid gör. Jag lärde min läxa i fjol då jag i en liknande situation svarade "min hud är torr". "Well", svarade flicksnärtan den gången, "I would say a bit matured". Vilken jävla apa! Men hon hade förstås rätt. Numera svarar jag lydigt "min hud är torr, jag har fått rynkor som syns även när jag inte skrattar och så är jag trött på att se trött ut, kan du hjälpa mig med påsarna under ögonen".
Andra tecken på att 40 närmar sig:
--- Jag har inte visat leg på åratal. Efter en hastig blick knappar expediterna in "confirmed over 18" när jag handlar vin. Jag minns när jag sist blev frågad om leg på systemet i Sverige. Det var minst fem år sedan, på Gotland, och jag hade Mats plånbok. Följaktligen blev jag nekad att köpa - och förstås jätteglad över detta - och fick gå och hämta Mats mamma inne på Ica så att hon kunde vara min målsman.
--- Jag tycker det är skönt att gå upp tidigt på morgnarna, för att inte tala om hur härligt det är att gå och lägga sig på kvällarna. Allt efter 22.30 är jättesent. Helst vill jag släcka lampan senast klockan tio.
--- Cancernojan. Den delar jag för övrigt med min make. Bröstcancer har jag oroat mig för i flera år, inspekterat varenda leverfläck också, men nu är jag mer inne på mardrömscenarion.
--- Skor ska vara fotriktiga. Det är faktiskt väldigt skönt att ha kommit dit, en av de stora fördelarna med att bli medelålders - man skiter i vilket och bryr sig inte lika mycket om vad andra tycker.
--- All musik som är producerad efter 1995 är dunka dunka. Riktigt bra musik gjordes på 70- och 80-talen.
--- Klimatförändringarna. Det är, jämte cancern, mitt stora bekymmer. Jag kan ligga vaken i vargtimmarna om nätterna och oroa mig, fundera över vad som händer om öknarna breder ut sig med desperata folkvandringar, svält och världskrig som följd. Det är förfärligt. Och snart är så jag gammal att jag inte kan vara med och försvara mina barn.
--- Men å andra sidan är jag gift med mannen i mitt liv, har världens två finaste flickor som mina döttrar (Mei-Mei har kissat som vanligt i dag, tack och lov), en massa goa kompisar, en skidresa att se fram emot, morsan och Douglas på besök (en dag till) och en härlig middag och flaska gott vin som väntar där nere! Betydligt bättre än för 15 år sedan då man lade timmar på att mejka sig, stå i köer till nattklubbar och var bakfull dagen efter. Det var då man drack billigt vin (ofta hemgjort), man bodde trångt, hade inte råd med taxi, åkte på sista minuten-charters, grät över en del idioter och flydde från andra. Livet är så mycket bättre nu, jag är så mycket lyckligare och framtiden blir säkert bara bättre - och för rynkor och påsar finns det ju kirurgi! Riktigt så desperat är jag dock inte än, men en annan lärdom jag har dragit är att i takt med att åren susar förbi blir principerna allt mer föränderliga och åsikterna allt mindre svartvita.

Härlig lugn helg

I går åkte vi äntligen till Manic Monsters, som jag hade lovat Olivia före jul men då hon blev sjuk. Manic Monsters har varit julens stora dåliga samvete och det var skönt att äntligen få det gjort. Flickorna hade förstås jättekul och de åkte till slut själva (fast med mig bredvid) i den stora gula rutchkanan (inte den på bilden utan en jättestor).
Men mest ville Ia spela fotboll och Mei-Mei hängde förstås på.
Ia jobbar hårt på att lära sig nicka. Och på att lära sig att det heter inte "to nick the ball" utan att "to head the ball".

På eftermiddagen spelade vi fotboll i trädgården och sedan tog vi fram cyklarna från vinterförvaringen i garaget. Pappa gjorde oss sällskap en liten stund och hotade oss alla med en kalldusch.

Jag försökte få sandlådan tom på vatten under hela hösten men så fort sanden började torka kom det en ny regnskur med tillhörande blåst - så locket for av och det stod vatten igen. Jag gav till slut upp, vilket traktens rävar är tacksamma för. Sandlådan är numera deras vattenskål.



I dag har varit en härlig, vårlik dag med åtta plus, sol och vindstilla. Jag, Mats och barnen gick en långpromenad i Knole Park. Tyvärr fick jag inte med mig kameran, det hade blivit härliga bilder!

Morsan och Douglas åkte in till London. De kom hem för en timme sedan, trötta men nöjda.

I dag har också Titti (Eléne, vår au pair) kommit tillbaka från Sverige. Hon åkte på att sitta barnvakt direkt - för i kväll ska vi gå på indisk restaurang!

I morgon börjar allvaret för Ia igen. Och på tisdag börjar Mei-Mei lekskolan. Hoppas allt kommer att gå bra. Lite oroande är att Mei-Mei inte velat kissa i eftermiddag - hon sätter sig på toan, det kommer en droppe och sedan kniper hon - och hon klagar på ont i muttan. Jag satte på en blöja förut och då kissade hon litegrann. Hoppas att det bara är något hon har fått för sig, men är det samma i morgon bitti får jag ta henne till läkare och kolla om det är urinvägsinfektion.

Who are you?

Ännu en lugn och mysig dag. Mormor lär flickorna spela dataspel via Bolibompa.
Mei-Mei är just nu bara Douglas flicka. Ia är Mormors flicka. Ia tröstar: När Mormor har åkt hem är jag din flicka igen, mamma!
Mera dataspel. Fast vi har faktiskt också varit ute på stan, varit på Sainsburys och dessutom på puben i dag.

Vi pratade i dag om vem som är inne och läser min blogg. Några av er lämnar kommentarer ibland; Katarina och Oscar till exempel. Enstaka kommentarer har jag fått från Gunnar (i går!), Ciss och senast Eléne. Morsan och Farsan har med stor möda lyckats knåpa ihop enstaka kommentarer.
Några vänner genom adoption vet jag är inne och läser, som Lenita - nytillkommen besökare, välkommen, mejla gärna nån gång! - och Liselotte - än en gång stort grattis till barnbeskedet! Jag tror mig också vet att flera ur våra adoptionsgrupper besöker oss, och så förstås kompisar här ifrån England (Åsa uttryckte det såhär: Man behöver ju nästan aldrig ringa dig längre, Bea, jag vet ändå hur du har det. Åsa, ring snart, snälla!).
Plötsligt har jag en läsare i Charlotte, North Carolina, och det måste vara Katarinas kompis som nyss flyttat dit. Hoppas allt gått bra! Upplands Väsby måste vara faster Krika, alla gotländska besökare är ju lätta att gissa sig till och i Umeåtrakten känner jag bara tre familjer.
Men så har vi några gåtor. Vem av mina dagliga läsare bor i Balltorp? Kinna? Eslöv? Och vem har uppkoppling i västra Derome?
Stockholm, Gävle (förutom lm, det är morsans jobb), Frölunda och Lerum är andra jag är nyfiken på.
Precis som Tumba och Bors - and who are you in Toronto?
Please introduce yourself, I would like to know more about who I'm writing for!

Mormor är här!

Olivia hjälpte till med dammsugningen i går inför det att mormor och Douglas skulle komma. Vi städade och gjorde fint på morgonen.
Sedan kom Charlotte med sina tre barn och kaoset var tillbaka. Men det var så roligt för barnen att träffas - och för mig och Charlotte också för den delen - så det spelade ingen roll. Vi hann ju som redan skrivet dammsuga. Maja och Mei-Mei hade förstås matchande frisyrer.
Sam och Ia klädde i vanlig ordning ut sig till Spiderman. "Vi jagar spiders och räddar bebisar", förklarade Ia.

Ja, säg den spindel som inte blir rädd för de här två!
Barnen åt lunch och Mei-Mei impade genom att äta med pinnar. Hennes back pack skulle stanna på. Mei-Mei har fått upp ögonen för Dora.
På kvällen kom sedan Mormor och Douglas. Flickorna blev överlyckliga, och inte blev det sämre sedan resväskan tömts på presenter! Äntligen fick Ia en cowboy-utstyrsel, och vad viktigare är, en pickadoll. Mei-Mei fick också en. Undrar hur de lär sig leka med vapen, de har i alla fall aldrig fått se något på tv här och vad jag vet visar inga av mina vänner våldsamma filmer för sina barn. Ia går ju dessutom på flickskola. De snappar uppenbarligen upp det mesta.

Mummy, d'y'know, only boys can be cowboys, isn't that right, sa Olivia lyckligt.
Mei-Mei fick Pippikläder som hon blev jätteglad för, men kanske inte lika lyckorusig som Ia blev för sina grejer.

I dag har varit en seg dag med kyla och snöglopp. En kort promenad, det var allt i utomhusaktivitet som blev av.

Morsan har fortfarande väldigt ont i armen stackaren, hon vred ju axeln ur led i början av december. Jag tyckte hon skulle prova lite snygga kläder på rean, men hon kan knappt få på sig en jacka utan hjälp så onödiga klädbyten är inte populära just nu.

En god avslutning på 2007

Olivia rockar loss på Nyårsaftons morgon.
Vi (plus familjen Glyrskov) träffades vid halv sex hemma hos familjen Axelsson i går kväll. Anette körde lite bilbana med barnen.
Ia och Mei-Mei var helt fascinerade. Vi hade ju tänkt köpa en bilbana i julklapp till Olivia men det blev inte av. Men när hon fyller fem ska hon i alla fall få en, för hon tycker det är jättekul!

Barnen åt först, lasagne och sedan glass. Efter det mutade vi dem kvällen igenom med tv och godis. De hade riktigt kul och det var inte mycket gnäll alls, de lekte fantastiskt bra.

Vi vuxna fick delikatesser till förrätt (rökt lax, räkor, blinier med löjrom och andra små godsaker) till förrätt. Huvudrätten, som jag stod för, var ugnsbakad torskrygg med citron- och timjansrisotto, stekt sparris och sallad. Efterrätten var hembakt brownie med glass och jordgubbar. Vi drack champagne rakt igenom och Lars räknade till åtta tomflaskor i dag på morgonen. Inte så konstigt att vi är lite trötta i dag ... men gott var det!
Mei-Mei var visst också törstig.
Detta är minuterna före tolvslaget. Barnen slocknade ett efter ett och när vi skålade in det nya året var bara hälften vakna: Ia, Mei-Mei, Laura och Silje. Humöret var det dock inget fel på!

Eftersom alla klockor gick olika räknade vi ned framför tv-ns sändning inifrån London. Vilken folkmassa! Det skulle vara kul att vara där en gång. Men de närmaste åren är jag fullt nöjd med att fira på familjevis och jag måste säga att detta var en riktigt lyckad kväll. Gott, lyxigt, trevligt - vad mer kan man önska?
Jag och Mats satte barnen i vagnarna och promenerade hem sedan vi tömt nyårsskålen. Olivia, som inte sovit på dagen i går, somnade i backen upp för Granville Road. Mei-Mei hade ena ögat öppet ända tills vi var hemma vid tjugo i ett. Vi tog av barnen ett lager kläder och tippade dem i säng. Mei-Mei drömde lite på morgonkvisten (hon gör det nästan varje natt, gråter lite och ropar efter mamma) och lyckades väcka övriga familjen. Mats och Ia gick ned vid halv åtta, jag låg och drog mig en halvtimme till. Väckarklockan, dvs Mei-Mei, snarkade sedan vidare till halv tio. Jag, Mats och Ia har tagit tupplurar i skift under dagen. Mei-Mei somnade aldrig och vi lade henne i stället redan klockan sex i kväll. Hon somnade som en stock! Ia kommer nog inte heller att protestera särskilt mycket när det är dags för henne att lägga sig om en liten stund.

I morgon är en vanlig dag igen och Mats jobbar, men vi andra har mycket att göra. Vi ska handla, städa och göra iordning, för i morgon får vi gäster igen: Mormor och Douglas!