Generande hårväxt på hakan

... lider jag inte av, och har aldrig gjort. Vilka trodde det? Måste vara någon som inte känner mig så väl, för av alla mina lyten är det nog det minsta problemet!
Jag tror Ciss klickat för botox mot bekymmersrynkan, för hon har många gånger bannat mig för att jag drar ihop ögonbrynen. Helt ärligt känns det lite lockande, men jag är orolig att om 20 år eller så har det visat sig att det faktiskt inte var helt hälsosamt att spruta in nervgift lite här och var i kroppen.
Födelsemärket fick flest röster, men rätt svar är "estetisk tandvård". Jag har haft ett par början till hål på två tänder, där tandköttet dragit sig tillbaka en bit. Hålen har avstannat men blev bruna med åren och detta har retat mig varje gång jag sett mig i spegeln eller på bild där jag skrattat. När tandläkaren i våras frågade mig om jag inte skulle låta henne ta bort hålen och lägga vitt där i stället sade jag först nej - jag vill inte borra och laga i onödan. Ett par timmar senare hade jag smält förslaget, så jag ringde tillbaka och beställde tid. Simsalabim - nu har jag ett vitt leende!
Några bilder från i dag på morgonen, då Olivia testade landhockey - hon är nästan i mitten av bilden, med mörka kläder och en ljusgrön väst. I natt var det en regnstorm här, men det hade lugnat sig på morgonen och det blev en riktigt fin timma i morgonsolen. Olivia tyckte också att det var riktigt kul, så kanske blir det en fortsättning. Enda problemet är ju att hennes mamma och pappa tycker det är så skönt med långa lata morgnar på helgerna!

Här har västen åkt av. Det var mycket springande och dribblande - bra motion och koordinationsträning!

I brist på snö får man hitta på andra sätt att leka med pulkan. Detta är från i går.

Mei-Mei blev skitsur när hon inte fick sitta i pulkan, men det blev för tungt, enligt Olivia.

Äggfrukost. Mei-Mei kallar kokt ägg för "skalägg", eftersom hon får skala själv. En helgfavorit!

Två mystjejer som leker bebisar som badar.

Mei-Mei baby.

Annars har det väl inte hänt så mycket de senaste dagarna. Vi hade gäster i fredags kväll, Charlotte, Colm, Jessica och Pete var här för att diskutera vår kommande skidresa. Det blev en trevlig kväll med god mat och aningen för mycket vin.

I går var vi på Nizels med barnen, de och Mats badade, jag tränade. I övrigt slappade vi mest här hemma. Vi har inga planer alls för i dag, det känns skönt. Om solen hjälper upp temperaturen litegrann kanske vi åker till driving rangen senare. Måste också läsa läxor med Olivia - det är egentligen för jäkligt, fyra läxor över helgen, för en femåring. Och i morgon är det måndag igen. Så går hela veckan, alla dagar och år ...

Ensamma hemma

Detta är måndag morgon, just innan jag tog flickorna till skolan.

Mei-Mei har en pappaperiod nu, hon är (nästan) bara pappas flicka och bryter ihop ett par gånger varje eftermiddag eftersom hon längtar så efter honom.

Extra jobbigt för Mei-Mei därför att pappa är i Genève i tre dagar den här veckan. Han ser till att komma hem i tid till taekwondon i morgon, i alla fall. Taekwondon har verkligen fått honom att begränsa sitt resande och ibland känns det som att han är hemma lite för mycket, jag är inte riktigt van! Tidigare reste han ju i stort sett halva tiden.

Men jag ska inte klaga alls, det är skönt att ha honom här, förstås. Nu är vi också ensamma här i huset, sedan vår au pair bestämt sig för att sluta efter jul. Hon fann sig aldrig till rätta här i Sevenoaks utan satt mest på sitt rum och deppade. Det drog liksom ned stämningen för oss alla, så det var lika bra att hon åkte hem. Men visst är det tråkigt att det inte funkade. Det blir också en del trassel i vardagen som har varit så skönt att slippa. Tråkigt till exempel att behöva ta med Mei-Mei fram och tillbaka till Olivias gympa i går eftermiddag, in och ut, in och ut, in och ut, in och ut ur bilen, sedan laga mat, läsa läxor, bada barn och förbereda nattning på en timme. Det blir rörigt och stressigt både för flickorna och för mig.

Vän av rättvisa vill säkert påpeka att så här är det för nästan alla familjer, var och varannan dag. Det vet jag förstås, men vi har tyckt att det varit så skönt att inte behöva ha det så.

Dessutom har vi gjort oss beroende av babysitting. Nu har vi tur att grannens äldsta dotter, Clare, bor hemma en period. Hon kan babysitta måndag och torsdag, våra taekwondokvällar, i januari, och efter det kan hon vara här på måndagarna. Vi får försöka låna andra au pairer på torsdagarna i fortsättningen. Jag vill egentligen inte göra så eftersom Mei-Mei fortfarande vaknar och är ledsen ibland på kvällarna. Det händer inte ofta nu, men det hände i måndags. Hon blev hysterisk när det var Clare som var här, trots att de känner varandra lite. Då är det tryggare för henne att ha någon som hon träffar varje dag.

Över huvud taget blir jag och Mats mycket mindre flexibla som par när vi inte har någon som kan ta barnen ibland, vi har ju ingen mormor eller farmor att ringa in. Men jag vet inte om jag gitter försöka med au pair en gång till. Det känns som att förväntningarna från de två parterna är så väldigt olika.

Tv-stund i går kväll innan jag stoppade barnen i säng. De lade beslag på mina fleecekoftor och meddelade att det var så gosigt så de ska ha dem varje kväll nu. Hutter, hutter, säger jag bara! Svårt att få jämn temperatur på vintern i ett hus med englasfönster och utan termostat.

Vi hade förresten en (för mig) otäck incident när skolan slutade i går. Jag ska ju möta två barn vid två olika dörrar samtidigt, och det är inte bara jag, det är säkert trettio mammor och dubbelt så många barn som trängs framför skolan kvart över tre varje dag.

Mei-Mei kom ut först. Jag hämtade henne, hon följde med mig fram till klungan vid Olivias dörr, där Olivias klass just kom ut. Jag mötte Olivia tog hennes väska, vände mig om - och då var Mei-Mei försvunnen.

Runt 60 flickor i exakt likadana skoluniformer (inklusive mössor) knallade nedför gången, mot lekplatsen och vidare parkeringen och gatan. Jag ropade, letade, men Mei-Mei var som uppslukad av jorden. Efter ett par minuter kände jag paniken stiga. Hon går till lekplatsen ibland, men brukar alltid stanna så hon ser mig. Nu fanns hon ingenstans. En annan mamma stannade med Olivia medan jag sprang ut mot parkeringen och stora grinden. Ingen Mei-Mei. Frågade andra mammor, sprang ut på gatan - tänk om hon inte såg mig utan gick ut på gatan för att leta! Men, ingen Mei-Mei. Sprang vidare över gräsplanen. När jag nådde fram till den lilla grinden ropade en annan mamma (det var visst ett gäng som hjälpte mig nu) att de hade hittat henne. Eller, rättare sagt, Olivia hade gått in och kollat i ett buskage, och där var hon, fridfullt klättrande i ett träd tillsammans med två kompisar. Jag blev så lättad att jag började gråta (pinsamt) och Mei-Mei blev ganska chockad över uppståndelsen, hon med. Hon var tyst länge sedan, men pratade flera gånger under eftermiddagen om att jag inte kunde hitta henne och att "mamma var ledsen".
Till saken hör att Mei-Mei en gång för ungefär ett år sedan knallade ut från Leisure Centre (simhall+gympahall och gym) efter Olivias taekwondo, när jag satte mig ned för att hjälpa Olivia med en sko. När jag satte mig ned lekte Mei-Mei i en sådan där automatisk bil, ett par meter ifrån mig. Det går på tio sekunder, ett ögonblicks verk. Mei-Mei var borta! Jag visste inte vart jag skulle börja leta. I fiket? Mot gymmet? Nedför trappan mot simhallen? I hissen? Ut på gatan?

Den gången stoppade en annan mamma henne när hon var på väg ut på parkeringen för att leta efter mig. Då var hon bara två och ett halvt, förhoppningsvis skulle hon inte göra så nu, men den smärtan, att hon trodde att jag hade lämnat henne, sitter fortfarande som en stor tagg i mitt hjärta.
Detta är främsta anledningen till att jag helst inte vill plocka in olika babysitters, utan ha någon som Mei-Mei känner väl. Om hennes panik i måndags kväll var hälften så stor som den jag känner när hon plötsligt är borta, så kanske det är värt att försöka med au pair en gång till.

Tål att tänkas på.

Tiden rinner ut

Har du röstat i undersökningen till vänster? Well done. Eller, inte? Ajaj, men än finns det tid kvar. Vilket litet skönhetsingrepp tror du att jag har gjort under det senaste året? Kom igen och gör din röst hörd - här finns en som vill veta vad du tror om mig - egentligen!
Ojoj, klockan går. Svenska lekgruppen drog ut lite på tiden. Olivias läxa får läsas i morgon bitti, hon är för trött nu. Mei-Mei ska läggas inom tio. Sedan ska jag och Mats på taekwondo.

Söndag

Mei-Mei busar med pappa - eller är det tvärtom - i väntan på att vi skulle åka på Martas kalas på eftermiddagen.
Mats och Ia passade på att åka till Nizels och bada under tiden.

Olivia har blivit helt Wii-fixerad och speltiden får bytas mot tv-tid, annars skulle hon stå där all vaken tid. Här spelar hon bowling. Lägg märke till den glasartade blicken.

Barn är ju så otroligt tekniksmarta och hon kan själv sätta på alltihopa och välja sport. Jag har ingen aning om hur man bär sig åt.

Här spelar hon baseball.

I övrigt har vi haft en lugn och behaglig söndag. Det blåser sydvästliga vindar nu och snön och isen som legat i veckor har nästan försvunnit under dagen.

Några andra händelser värda att uppmärksamma, enligt Expressen: Annika Sörenstam har gift sig, och det har också Bonde-Magnus, vem nu det kan vara. Grattis. Tintin, 80 år, har outats som homosexuell. Kronprinsessan Victoria med sambo har shoppat på Stadium i Stockholm - wow! Kriget i Gaza fortsätter, tyvärr - har du inte läst Arne Anka i dag (söndag) så snabba på, för han och Krille gör ett ärligt försök att reda ut denna svåra konflikt!

Livet går vidare

Då har man testat att vara 38 år några dagar. Det känns ungefär som att vara 37. Olivia har haft lite svårt att få ihop det och fick det ett tag till att jag var 83, sedan 47, men nu har hon lärt sig att det är 38 som gäller.
Tusen tack till er som har kommenterat, gratulerat och alla ni som röstat i min undersökning! Aktiva läsare värmer en frusen bloggare!

Så här såg det ut då flickorna dekorerade tårtan till mig i onsdags. Jag blev utkörd efter att ha tagit fotot, eftersom tårtan skulle bli en överraskning. Nja, jag hade ju bakat den och förberett allting så sådär väldigt överraskad blev jag inte. Men tjejerna var nöjda!

Mitt fotbad blev också en succé. De båda strippade nakna och gjorde sitt yttersta för att massera, tvätta och slipa mina fötter. Sedan smorde de fötterna med hudlotion och satte på mina nya morgontofflor. Jag kände mig så ompysslad så!

Jag och Mats gick och åt på Greggs på kvällen. Det var mycket gott, men jag blev väldigt trött. Den här förkylningen hänger fortfarande i. Men det blir lite bättre för varje dag, tack och lov!


Så här går det till i vardagsrummet just nu. Lördagsgodis!!! Veckans höjdpunkt! Sedan ska vi åka till Nizels och bada.

Detta är ett par bilder från i går, då Mei-Mei bad att få gå ut och leka och sedan sysselsatte sig själv i över en halvtimme med att leka i snön. Jag blir häpen varje gång det händer. Olivia vill 1) helst inte vara utomhus och 2) vill absolut inte leka själv utan måste ha mammas eller pappas fulla uppmärksamhet hela tiden.

Då blir man tacksam över en tjej med fantasi!

Det var lite för halt för att cykla.

De senaste kvällarna har varit mycket dimmiga och det är blankis på alla trottoarer.

Här sandar och saltar de inte som vi är vana vid från Sverige. Antingen vräker de ut det i drivor, eller så är det inget alls.

Så här vackert var det tidigt morse, utsikten är från flickornas sovrumsfönster. Dimman bjuder ju på rimfrost också!

I morgon ska det tydligen bli blidväder igen. Lite tråkigt tycker jag, hade hellre velat ha 20 cm snö, men det är nog inte många som håller med.

Jag tvingade ut barnen att leka en stund medan jag gjorde i ordning lördagsgodiset. Det gick bra i tio minuter, sedan var det inget kul längre.

Mei-Mei.

Det kunde varit värre

I dag skriver jag 38. Just den här dagen för 38 år sedan var det kallt och blixthalka i Varberg. Så även i dag, kallt och blixthalka, både i Varberg och i Sevenoaks (Olivia gick till skolan i Sams urvuxna dojor i dag, wow, vi är verkligen rebeller i den här familjen!).
Den stora skillnaden är att för just 38 år sedan kom jag till världen på det gamla lasarettet, bara ett hundratal meter från mammas och pappas första hus på Västra Vallgatan. Mager, blekrosa och arg.
38 år senare är jag väl inte direkt mager (men trött- och förkyldsvullen runt ögonen), mer gråvit än blekrosa (samma förkylning) och inte ett dugg arg. Det kunde varit värre. Livet känns faktiskt helt okej! Men det går undan, jisses så fort det går!
Så hur ska jag tackla det faktum att jag redan är ett år äldre? Födelsedagskrönikan från förra året sammanfattar fortfarande det mesta. Åldersnojan, cancernojan, klimatnojan. Kan tillägga att jag också börjat att aktivt oroa mig för olyckor som skulle kunna drabba mina närstående, framför allt då bilolyckor.
Ja, det är så mycket som kunde varit värre. Var ålder har sin charm och man får aldrig tillbaka den tid som flytt. Det gäller att njuta av nuet och glädjas åt varje (feberfri och olycksfri) dag! Se bara på den här stackars mannen. Han är tio år äldre än jag och visste ändå inte hur man sätter sig ordentligt i en skidlift. Han fick betala ett högt pris för den lärdomen. Undrar hur han kände det, kunde det ha varit värre?
38 år.
Mei-Mei blev skitsur i dag på morgonen när hon fick veta att det är mammas happy birthday, hon vill också fylla år och tycker det är högst orättvist att just hon ska behöva vänta så länge. Hon vill fylla år NU! Och att fylla fyra räcker inte, nej, hon vill fylla fem så att hon blir lika gammal som Lotta. Lotta på Bråkmakargatan, alltså.
Olivia har äntligen fattat att alla människor måste vänta lika länge på sin födelsedag, så hon sjöng för mig i stället, kramade och pussade mig och lovade mig ett fotbad i kväll - hennes egen idé, visst är det gulligt!
Hur ska denna högtidsdag firas i övrigt, undrar du.
Mats och jag ska gå ut och äta i kväll, det ser jag fram emot. Ska bli skönt att komma ut ur huset litegrann. Annars kommer nog dagen att passera utan någon större uppståndelse. Jag tänkte baka en tårta, mest för att flickorna blir så glada. Kanske åker jag till Nizels och tränar lite lätt, ett varmt bad ska jag ta, kanske utmanar jag cancern och sticker till solariet en sväng.
Allt för att se lite mindre spöklik och trött ut.
Jag har ett presentkort på en ansiktsbehandling liggande här, det var en julklapp från Mats och flickorna. Jag ska använda den så snart jag inte behöver snyta mig var femte minut. Det får nog bli en annan dag, tyvärr, jag hade verkligen behövt den nu. Jag hoppar till när jag ser mig i spegeln ibland, innan jag kommer på att morsan åkte tillbaka till Sverige för mer än en vecka sedan! Jodå, jag skulle verkligen behöva en föryngringskur.

Apropå föryngring: det här med plastikkirurgi. Bra eller dåligt?
Har branschen lyckats vända opinionen med sina Gör-om-mig-med-kniven-shower på tv?
Är det fult att göra skönhetsingrepp?
Hur mycket får man förändra utan att man ska skämmas?
Vår svenska drottning, till exempel, har blivit förvillande lik Jokern i Batman efter hennes senaste lyft. Försök själv att se vem som är vem!

Det är inte lätt, eller hur.

Hur som helst, drottningen är ju något äldre än jag och i samband med hennes 65-årsdag härom sistens fick hon följande fråga av TT:
Vad tycker drottningen om dagens skönhetsideal, att det anses vackert att se så ung ut som möjligt?

Drottningen, som alltid är politiskt korrekt, svarade:

- Sedan de gamla grekernas tid har det varit ett samtalsämne. Det fanns sagor om ungdomens brunn. Jag tror att det har att göra med att tiden rinner i väg, det är något vi inte kan kontrollera. Men hur man vill hantera den här frågan är var och ens privatsak. Många färgar sitt hår, och varför inte?

Nu har ju drottningen uppenbarligen gjort mer än färgat håret, men ska vi döma henne för det? Eller mest tycka synd om henne eftersom ingreppet är så misslyckat? Fast det kunde förstås varit värre, även för drottningen. Se till exempel på nonsenskändisen Linda Rosing.

Och hur ska vi själva hantera denna "privata fråga"? Det tål att funderas över.

Jag har faktiskt under året som gick gjort ett litet skönhetsingrepp, om man vill kalla det så. Rättat till en sak. Gissa vad! Du kan se några alternativ i min nya lilla undersökning här bredvid. Glöm inte att rösta.

Och kom ihåg, det kunde varit värre.

Hipp hipp hurra för mig!

Skolstart

Så fick man känna sig som en dålig mor igen.
Åtta minus i dag på morgonen. Temperaturen och den torra luften hade varit fantastisk om man varit i alperna och gjort sig redo för en heldag i backen.
Men att sända flickorna till skolan var inte roligt.
Olivia har simning och får egentligen inte lov att ha strumpbyxor under klänningen ens, nej, det ska vara sockar. Men jag drar gränsen vid nollgradigt, struntade i skolans strikta direktiv och satte på henne strumpbyxor ändå.
Och sedan de små söta svarta finskorna. Fan. De är inte kloka i det här landet ibland. Tjejerna stod utanför skolan och hackade tänder och Olivia klagade på att hon inte kunde känna sina fötter. Hon frös så hon var alldeles förtvivlad.
Mei-Mei fick ta på sig Olivias gamla svarta pojkskor, som jag köpte till henne förra året (och som orsakade många höjda ögonbryn från både lärare och andra föräldrar - pojkskor! Varför då? Jo, för de har tjockare sula, serrö.). Ska nu ge mig av ut och försöka hitta några liknande i större storlek. Varför har jag inte gjort det tidigare, frågar jag mig. Men fram till jul var det inte under tio grader här och då funkar det med sommarskor för barnens korta raster.

Och nu är glada julen slut. Julegranen ska bäras ut - i kväll. Jag röjer bort alla prylar nu och flickorna ska få plundra sina smällkarameller i kväll, tänkte jag. Det har de väntat på sedan i mitten av december - det är nämligen godis i dem!

Se - det snöar!

Vilken lycka i dag på morgonen! Snö! Vi väntade tills det hade ljusnat, sedan var det full rulle i trädgården.

Perfekt kramsnö.

Kolla snögubben! Tyvärr åt ju Rudolph den sista moroten vi hade så flickorna har ritat ansikte på snögubben. Armarna är också mycket korta. Men visst är den fin!

Sedan plockade vi fram pulkan och provåkte lite.

Hoppsan - plötsligt bröt solen igenom!

Fort, fort, till pulkabacken! Vi åkte pulka i över en timme tills alla var helt genomblöta. Sedan gick vi hem och åt ostmacka och drack varm choklad. Mums!

Vinten är underbar, och bara ett par centimeter snö gör en stor skillnad!

Mina fina flickor!

I eftermiddag ska Mei-Mei på födelsedagskalas, får se om Olivia följer med eller hur vi ska göra.

Själv mår jag lite bättre för varje dag, men är fortfarande inte frisk. Taekwondo i kväll ... hur ska jag göra? Det är grading snart och jag behöver verkligen träna. kanske går dit och tar det extremt lugnt, bara för att få öva det jag måste kunna prefekt om två veckor!

Tack ni som har röstat i min poll, förresten. Makes my day!

Kom igen, trakmans!

Har sitter jag var och varannan dag och skriver for dig.
Manga ganger har jag efterlyst fler kommentarer ... men om det inte ar for dig, sa ...
Att delta i mina undersokningar ar val anda inte for mycket begart!
Please, forsta att lite respons fran mina lasare gor det mycket roligare att blogga!
Klicka i det svarsalternativ som passar bast pa dig, rosta, och var nojd med att du har gjort en exilsvensk bloggare glad!
Tack!

For ovrigt har vi haft en supertrevlig eftermiddag hos Ed, Kate och deras barn i Wateringbury (!) en halvtimme harifran. Jag skulle ha tagit med kameran, men tyvarr.
Nu ska barnen strax sova oh jag och Mats ska ata indiskt igen!

Jag vann!

Is - roligare leksak finns nog inte!

Jag får passa på att önska alla en riktigt god fortsättning och mig själv ett gott nytt bloggår. Målet är att göra åtminstone lika många inlägg i år, eller varannan dag åtminstone.

Fantomsmärtorna, så (huvudvärken, alltså). De är borta! Jag har inte tagit en enda tablett i dag!
Jag mår faktiskt bättre, äntligen. Det känns helt magiskt! Det vände på förmiddagen. Plötsligt kände jag att energin kom tillbaka. Har försökt kanalisera denna energi till tvätt, städning och andra eftersatta hushållssysslor.
Gud, så skönt. Det går äntligen åt rätt håll. Undrar om detta var influensa eller vara en jätteförkylning. Två veckor tog det i alla fall innan jag börjar må bättre. Mats säger i och för sig att han har sett tecknen de senaste dagarna - jag har börjat bli bitchig igen.

Ibland leker flickorna så här fint i trädgården.

Andra gånger står de vid dörren inom en halvminut och vill komma in igen.

Här leker de skola. "Now, concentrate on your work, my dear" är vad Olivia manar sin elev till den mesta tiden.

Daisy har besökt oss, mitt i vintern!

Mei-Mei är mycket nöjd med sin nya cykelhjälm.

Nu ska vi åka ned till Nizels. Mats har sprungit dit, sedan ska han bada med flickorna. jag avvaktar nog några dagar till innan jag vågar ta mig för den typen av aktiviteter.

I går var vi förresten hemma hos några grannar på lunch. det var mycket trevligt. Vi var inbjudna i egenskap av svenskar. Deras dotter är nämligen gift med en Per från Falun och de har en liten son tillsammans. Det var en mycket trevlig eftermiddag. hade varit ännu bättre i dag, då jag känner mig lite piggare! Men vi tar nya tag i morgon och på söndag, då vi är inbjudna på två andra luncher.