Detta är måndag morgon, just innan jag tog flickorna till skolan.
Mei-Mei har en pappaperiod nu, hon är (nästan) bara pappas flicka och bryter ihop ett par gånger varje eftermiddag eftersom hon längtar så efter honom.Extra jobbigt för Mei-Mei därför att pappa är i Genève i tre dagar den här veckan. Han ser till att komma hem i tid till taekwondon i morgon, i alla fall. Taekwondon har verkligen fått honom att begränsa sitt resande och ibland känns det som att han är hemma lite för mycket, jag är inte riktigt van! Tidigare reste han ju i stort sett halva tiden.
Men jag ska inte klaga alls, det är skönt att ha honom här, förstås. Nu är vi också ensamma här i huset, sedan vår au pair bestämt sig för att sluta efter jul. Hon fann sig aldrig till rätta här i Sevenoaks utan satt mest på sitt rum och deppade. Det drog liksom ned stämningen för oss alla, så det var lika bra att hon åkte hem. Men visst är det tråkigt att det inte funkade. Det blir också en del trassel i vardagen som har varit så skönt att slippa. Tråkigt till exempel att behöva ta med Mei-Mei fram och tillbaka till Olivias gympa i går eftermiddag, in och ut, in och ut, in och ut, in och ut ur bilen, sedan laga mat, läsa läxor, bada barn och förbereda nattning på en timme. Det blir rörigt och stressigt både för flickorna och för mig.
Vän av rättvisa vill säkert påpeka att så här är det för nästan alla familjer, var och varannan dag. Det vet jag förstås, men vi har tyckt att det varit så skönt att inte behöva ha det så.
Dessutom har vi gjort oss beroende av babysitting. Nu har vi tur att grannens äldsta dotter, Clare, bor hemma en period. Hon kan babysitta måndag och torsdag, våra taekwondokvällar, i januari, och efter det kan hon vara här på måndagarna. Vi får försöka låna andra au pairer på torsdagarna i fortsättningen. Jag vill egentligen inte göra så eftersom Mei-Mei fortfarande vaknar och är ledsen ibland på kvällarna. Det händer inte ofta nu, men det hände i måndags. Hon blev hysterisk när det var Clare som var här, trots att de känner varandra lite. Då är det tryggare för henne att ha någon som hon träffar varje dag.
Över huvud taget blir jag och Mats mycket mindre flexibla som par när vi inte har någon som kan ta barnen ibland, vi har ju ingen mormor eller farmor att ringa in. Men jag vet inte om jag gitter försöka med au pair en gång till. Det känns som att förväntningarna från de två parterna är så väldigt olika.
Tv-stund i går kväll innan jag stoppade barnen i säng. De lade beslag på mina fleecekoftor och meddelade att det var så gosigt så de ska ha dem varje kväll nu. Hutter, hutter, säger jag bara! Svårt att få jämn temperatur på vintern i ett hus med englasfönster och utan termostat.
Vi hade förresten en (för mig) otäck incident när skolan slutade i går. Jag ska ju möta två barn vid två olika dörrar samtidigt, och det är inte bara jag, det är säkert trettio mammor och dubbelt så många barn som trängs framför skolan kvart över tre varje dag.
Mei-Mei kom ut först. Jag hämtade henne, hon följde med mig fram till klungan vid Olivias dörr, där Olivias klass just kom ut. Jag mötte Olivia tog hennes väska, vände mig om - och då var Mei-Mei försvunnen.
Runt 60 flickor i exakt likadana skoluniformer (inklusive mössor) knallade nedför gången, mot lekplatsen och vidare parkeringen och gatan. Jag ropade, letade, men Mei-Mei var som uppslukad av jorden. Efter ett par minuter kände jag paniken stiga. Hon går till lekplatsen ibland, men brukar alltid stanna så hon ser mig. Nu fanns hon ingenstans. En annan mamma stannade med Olivia medan jag sprang ut mot parkeringen och stora grinden. Ingen Mei-Mei. Frågade andra mammor, sprang ut på gatan - tänk om hon inte såg mig utan gick ut på gatan för att leta! Men, ingen Mei-Mei. Sprang vidare över gräsplanen. När jag nådde fram till den lilla grinden ropade en annan mamma (det var visst ett gäng som hjälpte mig nu) att de hade hittat henne. Eller, rättare sagt, Olivia hade gått in och kollat i ett buskage, och där var hon, fridfullt klättrande i ett träd tillsammans med två kompisar. Jag blev så lättad att jag började gråta (pinsamt) och Mei-Mei blev ganska chockad över uppståndelsen, hon med. Hon var tyst länge sedan, men pratade flera gånger under eftermiddagen om att jag inte kunde hitta henne och att "mamma var ledsen".
Till saken hör att Mei-Mei en gång för ungefär ett år sedan knallade ut från Leisure Centre (simhall+gympahall och gym) efter Olivias taekwondo, när jag satte mig ned för att hjälpa Olivia med en sko. När jag satte mig ned lekte Mei-Mei i en sådan där automatisk bil, ett par meter ifrån mig. Det går på tio sekunder, ett ögonblicks verk. Mei-Mei var borta! Jag visste inte vart jag skulle börja leta. I fiket? Mot gymmet? Nedför trappan mot simhallen? I hissen? Ut på gatan?
Den gången stoppade en annan mamma henne när hon var på väg ut på parkeringen för att leta efter mig. Då var hon bara två och ett halvt, förhoppningsvis skulle hon inte göra så nu, men den smärtan, att hon trodde att jag hade lämnat henne, sitter fortfarande som en stor tagg i mitt hjärta.
Detta är främsta anledningen till att jag helst inte vill plocka in olika babysitters, utan ha någon som Mei-Mei känner väl. Om hennes panik i måndags kväll var hälften så stor som den jag känner när hon plötsligt är borta, så kanske det är värt att försöka med au pair en gång till.
Tål att tänkas på.