Mei-Meis play date

Mei-Meis kompis Ani följde med oss hem efter skolan i går. Flickorna lekte jättefint hela eftermiddagen. Jag såg knappt till dem, de satt mest inne i en stor garderob och lekte med några små figurer. Ani åt middag med oss, köttbullar med lingonsylt och potatismos, och broccoli till det. Hon häpnade över att jag gjorde potatismoset själv och tyckte allt var supergott. Sedan meddelade hon att jag lagar mycket godare mat än hennes mamma. Jag sa att det är nog bäst att hon inte berättar det för sin mamma.

Isglass gjord på cranberry juice. Blir jättegott.

Olivia var förstås hemma också. Vi gjorde lite läxor, sedan fick hon göra Everyday mathematics på datorn. Det är ett onlinespel med mattegåtor, ungefär. Hon älskar matte så okej, då och då får hon en timme vid datorn.

Vilken underbar morgon!

Klockan är ... oj, snart halv elva, jag som ska på lunchbjudning redan klockan elva ... och temperaturen ligger på ungefär 20 grader!
I går kväll efter taekwondon hörde vi cikadorna för första gången i år!
Snart kommer väl tyvärr myggen också.
Jag känner mig pigg sedan min förkylning äntligen har släppt. Det ända som är kvar är rethostan. Vore inte så farligt om det inte gjorde så förbannat ont i ryggen varje gång jag hostar, diskbråck, diskbråck. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av att det gjorde ont i ryggen. Jäkla skit. Men flickorna är också snart helt friska. Mats däremot klagar på ont i halsen. Hmm ... vi ska ju springa ett tiokilometerslopp nästa helg!

Mina nypedikyrerade tår fick sig visst också en match på taekwondon i går. Vi övade sparkar mot, ja, vad kan det nu heta på svenska, paddle pads hur som helst, och de jag använde var gamla. Ett misstag. De släppte uppenbart färg.
En nödreparation nu, lite mascara, och sedan tar jag cykeln hem till Katarina!

Mera spindelbett

Tack och lov inte på mig den här gången.

Rockbandet Slayers gitarrist har blivit spindelbiten, läs HÄR, enligt nätskvallret av en brown recluse. Det var en sådan liten gynnare som bet mig i höstas, läs HÄR.
Än en gång, jag hade tur.

En brown recluse spider är oftast ungefär fyra cm lång inklusive benen, men de kan bli mer än dubbelt så stora. De är inte aggressiva, men biter om de blir trängda. De är nattaktiva och gillar att gömma sig, till exempel i skor eller kläder. Tyvärr är de en av få insekter som inte dör av det gift som pest control sprejar i husen här i södra USA.
Kanske ska jag köpa mig ett brown recluse first aid kit? Barn kan dö av ett bett. Vuxna kan drabbas av nekros i såren. Det saknas motgift, varför brown recluse räknas till de allra farligaste spindlarna som finns i världen. Och några av dem bor i vår trädgård.

Valentine's day med mera

Utmärkt present på Valentine's day: Bamse nummer tre kom med posten! Prenumerationen på Bamse är en julklapp från Farmor Kerstin och Faster Krika, och är mycket uppskattad.
Båda barnen hade haft Valentine's-kalas i sina klasser, och de var blåa om munnarna efter att ha ätit cup cakes med en massa glasyr på.
Vi hade med kort med en liten chokladbit fästad till var och en av deras klasskamrater. Alla gör samma sak. Så med sig hem hade de drygt 20 godisbitar var. Bra påfyllning här hemma, just den här lördagen fick de sina sista bitar från den enorma skörden de gjorde på Halloween.

De surade förstås över att inte få äta upp allt godis med en gång. Mei-Mei var riktigt ilsken, kan bero på att hon fått livnära sig på sötsaker hela dagen och knappt rört sin mat. Humöret blev lite bättre när de fick doppa jordgubbar i smält choklad.

Det är ett prov i självbehärskning att inte slicka av de nydoppade gubbarna.

In i kylen en stund, sedan var det fritt fram att glufsa i sig.
Kolla noga på bilden så ser du att Mei-Mei numera har hål i öronen. Efter att ha sett Olivia ta hål har hon sagt att hon ska vänta tills hon fyller tio år, så hemskt tyckte hon det verkade. Men i söndags meddelade hon plötsligt att hon nu är brave nog att ta hål. Sagt och gjort! Några få tårar senare hade hon diamanter som gnistrar i örsnibbarna, precis som mamma! Hon är mycket stolt.
Extra kul var att Olivia fick en karta med stenar i åtta olika färger. Nu byter hon örhängen varje dag för att matcha tröjan hon har på sig. I går hade hon turkost, i dag har hon ljusgrönt. Jag vågar inte ens kommentera det ... om hon får för sig att det är tjejigt kommer hon aldrig mer att göra det.

Olivia gillar inte blixten.
Jordgubbarna var tydligen jättegoda, men jag och Mats fick inte smaka en enda. Däremot de gav tre jordgubbar till grannens son Steven.
De höll på att bli påkörda när de skulle korsa gatan, trots att båda jag och Mats stod på andra sidan. Bilisten såg oss tydligt men valde att gasa i stället för att bromsa när flickorna tog ett steg ut, de fick kasta sig tillbaka. Detta är alltså mitt inne i ett villaområde. Jag tycker det är så jäkla dåligt, bilarna har liksom alltid företräde, även om det är små barn som är ute. Jag hötte med näven och räckte långfingret åt bilisten, varpå Olivia sa att sådär får man absolut inte göra. Jag höll med, men sa att om det är någon gång någon förtjänar ett långfinger så är det om man inte släpper fram barn som ska korsa gatan. Vi hade sedan ett bra snack om hur farligt det är i trafiken.




Det här fina brevet fick jag av Mei-Mei. Hon har skrivit det helt själv. Ever har blivit never och before vet jag inte riktigt hur hon får in, men visst är hon duktig! Hon har redan snyggare handstil än Mats.

Och Mats ja, han överraskade med att komma hem med ett dussin röda rosor till mig! Jättesnällt, jag blev extra förvånad eftersom han tycker det är superlarvigt att man ska köpa blommor till sin fru en särskild dag. Han hävdar att man ska göra det vilken dag som helst på året. Jag höll med men påpekade att det är flera år sedan jag fick blommor av honom ... kanske var det därför han bestämde sig för att öppna plånboken!
Mats hade önskat sig hummer och champagne till middag, och det fick han. Humrarna kostade fem dollar styck! De var visserligen kokta och frysta, men ändå. Jag gjorde en lag med kokande vatten, salt, socker, öl och dill, och lät dem tina i det. Några timmar senare smakade de precis så som vi svenskar vill ha dem!

Jag hade med kameran till skolan i dag på morgonen och passade på att fotografera den här vackra citronen, som hänger på ett träd längs vägen. Jag blir sugen på att plocka den bara för att den är så vacker, men jag är väl för gammal för att palla frukt.

Kameran hade jag med för att fotografera Olivias class room pets: Australian hissing cockroaches! Det är alltså inte sådana som jag hittar här hemma ibland. Olivias lärare har fått dem av en kompis som använder de i laboratorietester. De är ungefär fem cm långa.
Vad de ska ha kackerlackorna till vet jag inte riktigt, men barnen gillar dem!

Och en kort uppdatering om Juan: De jobbade på här i ungefär fyra timmar i går, sedan var de försvunna. Den här gången hade de inte lämnat något skräp efter sig. Jag undrar dock hur lång tid det här arbetet kommer att ta. De har varit här i två gångar, ungefär fyra timmar per gång, och de har ännu inte börjat måla. Klockan är nu tio på förmiddagen och de har inte kommit än. Baksidan är en enda mess eftersom de har tagit ned träställningar och spaljeer som står lite överallt. Känns inte så trevligt att gå ut och sätta sig och äta där just nu. Dessutom måste jag ju ha grinden öppen dagarna i ända eftersom jag inte vet när de behagar komma tillbaka. Fritt fram för tjuvar att gå in och hämta cyklar och så vidare.
Jag får väl ta honom i örat igen och be om en tidsplan.

En annan Anka

Jag har inlett dagen med att skälla ut mexikanska hantverkare efter noter. Anna Anka-varning.
Hade dock laddat för det hela helgen.
Juan och hans hantlangare gör småjobb för Jim, vår hyresvärd. Ett rör underhandfatet läckte, Juan kom och bytte. Bambun växte sig så hög att de började välta ut över trädgårdbordet, Juan kom och skar ned. En spricka i en innervägg gjorde att färgen började släppa, Juan kom och spacklade och målade.
Alltid med en eller ett par medhjälpare.
Jag har känt en stigande irritation under tiden vi har bott här. Dels eftersom Juan vid flera tillfällen helt uteblivit när han sagt att han ska komma (och jag sitter hemma och väntar) och dels för att han ibland dyker upp helt oannonserat, som när han skulle göra i ordning handfatet. Han skulle komma en torsdag, dök aldrig upp, jag ringde, han sa att han fått förhinder och skulle höra av sig snarast. På fredagskvällen två veckor senare knackade han plötsligt på dörren och ville komma in och reparera. Och jag retar mig också på att de lämnar huset allt mer skitigt för varje gång. Kliver in i leriga skor trots att jag ber dem ta av dem, struntar i att sopa upp slipdamm och skräp, och när de lånar toaletten verkar de göra sitt bästa för att pissa utanför och klampar sedan runt i pisset. Jag får storstäda varenda gång efteråt.
Men droppen kom i fredags.
Juan ringde på torsdagskvällen och meddelade att han och hans anhang skulle komma på fredagsmorgonen för att måla om hela huset. Fattar inte varför, det gjordes i våras innan vi flyttade in och jag kan inte se en enda fläck som behöver målas, men okej, det är inte mitt hus och inte mina pengar.
Så jag lämnade grinden öppen på fredagsmorgonen innan jag åkte upp till Woodlands för att intervjua Eva Sellman för GP:s räkning.
Jag var på ett strålande humör efter en mycket trevlig dag i Woodlands.
Humöret sjönk dramatiskt när jag kom hem.
Juan o co hade högtryckstvättat huset och massor smutsigt vatten hade läckt in genom våra otäta dörrar (som Juan tidigare har försökt täta utan att lyckas). Gick för att hänga ut mattorna på baksidan, varvid jag hittar Juan och två andra i full färd med att brassa käk på vår gasgrill. Jag blev ganska häpen, särskilt som de inte ens sa "hoppas att det är okej att vi lånar grillen", men bestämde mig för att inte säga något.
Sedan gick jag och hämtade barnen i skolan. När vi kom hem var Juans pick up truck borta.
På baksidan låg allt deras skräp (matkartonger, tomflaskor, påsar, plasttallrikar och bestick, etc) kvar i träsoffan och på marken. I poolen flöt servetter. Soptunnan var lämnad öppen. Ett tomt cigarettpaket låg ihopknycklat och slängt framför skjulet. Ett antal ihjältrampade cigarettfimpar låg på marken.
Jag blev förstås inte särskilt imponerad, men antog att de givit sig av i all hast för att köpa något de behövde för att fortsätta jobba. Men nej, de hade slutat för dagen och dök aldrig upp igen.
Alltså fick jag städa upp.
Min irritaion har växt under helgen och som jag skrev inledningsvis var jag mycket laddad för att tala allvar med Juan när han kom i dag.
Det var nära att jag kom av mig, för han knackade på och inledde med att ifrågasätta varför inte jag var här och öppnade grinden för honom på lördagsförmiddagen.
Ja men vad fan tror han, han hade ju inte sagt att de skulle komma! Inte visste jag att jag måste finnas på plats 24/7 ifall han skulle få för sig att dyka upp. Dessutom kan man gå runt huset på andra sidan, även om det är smalt. Och i annat fall kunde de ju börja måla på framsidan.
Nåväl, som tur är är jag ju en ilsken typ när det behövs (Mats är mycket mer förlåtande), så jag talade om för Juan precis vad jag tycker och tänker om hur de lämnade gården i fredags. Han sa "sorry" och skyllde på den tredje mannen, som inte var med i dag. Jag sa att "sorry" är inte gott nog. Jag förväntar mig att de ska lämna huset och gården i samma skick som när de kom, i synnerhet när de utför jobb som jag inte har bett om. En cigarettfimp till och de är aldrig mer välkomna hit. Det har jag också meddelat Jim, som äger huset.
Tidigare har jag kört den trevliga linjen och alltid erbjudit Juan och de andra kaffe eller dricka när de har varit här. Men det har tydligen varit helt fel approach ... och även om jag fortfarande tycker att jag har rätt kan jag inte låta bli att känna mig ledsen. Det är så tråkigt att behöva skälla ut folk.

Bilder från veckan

Elliot, Olivia, Isabelle och Mei-Mei kollar på Super Bowl och käkar pizza förra lördagen.

Inte för att vi fattar så mycket, men vi tar seden dit vi kommer och gör som alla andra.

Mei-Mei tillverkar ett födelsedagskort till sin kille Alec.

Det var kalas på zoo i dag och jag släppte av Mei-Mei för vi andra skulle på taekwondo. Kolla hur glada Mei-Mei och Alec är tillsammans!
Som synes är vädret också skönare nu, ungefär 15 grader och sol ute.

I väntan på tåget på väg till taekwondon. Tågen här går sakta och har ofta över hundra vagnar. Det tar sin lilla tid.

 Mucho cerveza.

Vi provade klubbens spikmatta. Ingenting i jämförelse med vår svenska dito. Nu är det förstås fusk att ha kläder på sig ... men vi skröt i alla fall tillräckligt mycket och fick sedan snällt lova att ta med vår nästa helg.

Mats och barnen räddade en stelfrusen ödla i dag.
- Mamma, vi har fått en pet! sa Mei-Mei.
- Mamma, det är sommar, lizzards har kommit ut igen! sa Olivia.

Efter en stund i solen började den lilla stackaren röra på sig.
Nu ska vi träffa familjen Thomas. Det blir trevligt!

Tröttsamt

Upp och ned är världen. Minusgrader i Houston, kallare än både Sevenoaks och svenska västkusten. Måtte nu våren komma.
Attans, vad jag gnäller.
Borde plugga, men Mats kommer strax hem och jag ska köra honom till jobbet. Han ska på galej i kväll och planerar tydligen inte att hålla sig nykter nog för att sätta sig bakom ratten.
Själv ska jag gå på taekwondo, nu måste det bli av. Trots att halsen fortfarande inte är riktigt bra. Jag tycker bara att jag sitter och sitter. Inte nyttigt.
Och i morgon ska jag åka till Woodlands och träffa Eva, som jag ska skriva om. Sushilunch står också på schemat. Saker att se fram emot!

Arktiska vindar igen

Dagen började med tolv grader och regn. Vid lunchtid hade temperaturen fallit till noll, nu är det strax under.
Paniken stiger åter i Houston.
Nyss ringde telefonen som väntat med ett meddelande från skolan: Alla after school-activities slopas. Barnen ska hämtas upp prick tre. Fickorna har egentligen "jump bunch", olika utelekar och spel, på måndagar och onsdagar, men alltså inte i dag.
Hur det blir med skola i morgon bitti återstår att se.
Det börjar tydligen redan frysa på på motorvägarna. Återstår att se om jag kan ge mig av upp till Woodlands i morgon för den intervju jag ställde in i förra veckan, också då på grund av vädret.
Varningar för nya "rolling blackouts" för att spara energi ... som Marie sa, detta är ett jäkla u-land ibland. Hon har bott i många länder världen över men det enda stället där hon har varit med om rolling blackouts tidigare var Kongo Kinshasa.
I övrigt:
Hämtade bilen på mersca garaget i dag. 1944 dollar gick kalaset på.
Fick tillbaka min hemtenta - VG på alla fyra uppgifterna! Lite stolt blir jag allt, särskilt som jag inte lade ner allt för mycket energi på det.
Och så har jag gjort musli och kokat tomatsoppa. Nu bli barnen glada, "den röda soppan" är en av deras absoluta favoriträtter!

En tisdag i februari

Äntligen lite värme igen! I dag nådde temperaturen upp till 15 åtminstone - men redan i morgon ska det bli kallare och regnigt. Till helgen ska det i alla fall bli skönt. Jag har haft nog med vinter nu. Det blir alldeles för kallt inomhus för att det ska vara kul att ha det kallt ute.
Flickorna hostar fortfarande jättemycket, särskilt Olivia, som hostade tills hon kräkte i natt. Ingen magsjuka, alltså, det var bara slem som kom upp.
De har ingen feber och får därför gå till skolan. Efter att jag lämnat av dem tog jag bilen till den årliga servicen. Jag gick hem, det tog nära en timme till Rice Village och jag blev tutad på sex gånger under promenaden, samtliga när jag gick på feedern (matningsväg som löper längs med motorvägarna). Jag bestämde mig för att se till att få ett nytt batteri till Olivias klocka, detta är ett dåligt samvete som följt mig i några månader nu. Eftersom juveleraren öppnade först klockan tio pausade jag med en café au lait och en plain croissant på ett franskt café i en halvtimme. Allt som allt en härlig start på dagen, alltså!
Resten av dagen gick åt till plugg, städ och allmänt pyssel här hemma.
Vid lunchtid ringde de från mercan och sa att de hade hittat ett antal småfel på bilen, men samtliga måste göras i ordning. Så den service vi trodde skulle kosta 269 dollar kommer att sluta på nära 2 000 dollar. Det goda humöret sjönk därmed en aning. Och hur fan ska man veta att de säger sanningen? De kan ju ljuga ihop vad som helst om de har lust. Egentligen kanske man ska låta nån annan titta på bilen innan man går med på att de ska utföra reparationerna?
Nåväl. Jag får bilen i morgon. Mats fick därför åka till Kroger och bunkra mer hostmedicin till barnen. De och jag hann för övrigt med en hel del nu på eftermiddagen. Vi gjorde i ordning valentines-kort med cholkladbit till alla deras klasskompisar (obligatoriskt), vi gjorde läxor och vi läste böcker. Jag fick hjälp med potatisskalning och tillagning av köttbullar och potatismos. Vi brukar alltid gå på taekwondo på tisdagarna men eftersom tre fjärdedelar av familjen är risig (jag är den enda som mår hyfsat bra) struntade vi helt i det i dag. Vi satsar på att gå i morgon i stället.
Nu är barnen lagda och ska förhoppningsvis somna snart. Jag har musli i ugnen. Måste sitta i köket och vakta den, eftersom vår äggklocka har förpassats till de sälla jaktmarkerna, sedan Mats glömde den utomhus i ösregn efter en stretchningssejour.
I övrigt är jag avundsjuk på Marie som är i Peking och vickar nu, på svenska skolan där. Hon har bott i Peking tidigare. Jag vill också! Och Ann-Sofie och Henrik åker dit för att hämta en lillasyster ... det är nedräkning i timmar nu. Livets resa för andra gången!

Offside

Vad innebär egentligen att bollen är offside?
Eller är det kanske spelaren som är offside?
Jag har fått det förklarat för mig tusen gånger, men aldrig lyckats få ihop det.
Inte förrän jag fick nedanstående förklaring!

(till = kassan)

You're in a shoe shop, second in the queue for the till. Behind the shop assistant on the till is a pair of shoes which you have seen and which you must have.
The female shopper in front of you has seen them also and is eyeing them with desire ... But both of you have forgotten your purses.
It would be totally rude to push in front of the first woman if you had no money to pay for the shoes. The shop assistant remains at the till waiting.
Your friend is trying on another pair of shoes at the back of the shop and sees your dilemma. She prepares to throw her purse to you. If she does so, you can catch the purse, then walk round the other shopper and buy the shoes!
At a pinch she could throw the purse ahead of the other shopper and, "whilst it is in flight" you could nip around the other shopper, catch the purse and buy the shoes!
BUT, you must always remember that until the purse has "actually been thrown", it would be plain wrong to be in front of the other shopper!

Så enkelt!