Här är de!

Kom på att det i allmänhet funkar att lägga in bilder med Mozilla, när Blogger krånglar i Explorer.
Här är mina fina töser, i nytt ljus, alltså!

Min egen födelsedagspresent!

Jag köpte fotobelysning till mig själv i födelsedagspresent och det är så superskoj! Tvingade barnen att vara fotomodeller i går kväll, mellan middag, läxor och innebandyträning.
Typiskt nog går det inte att publicera bilder på bloggen just nu.
Men den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, så snart så!

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna

Och inte vilket år som helst.

Det här året har egentligen varit mer händelserikt än något annat år för vår familj. Jag har ju provat på livet som handikappad. Målet när jag opererade knät för ett år sedan var att kunna åka skidor den här vintern, men så blir det inte. Dock skulle jag våga påstå att jag är 50 procent bättre i knät sedan jag fick ut skruven - och det är ju inte så illa! Nu siktar jag på skidåkning nästa vinter i stället.

Flytten till Sverige är annars den stora händelsen för oss. Det har gått över förväntan bra. Barnen har bara varit här på semester tidigare och även om de hela tiden varit duktiga på svenska så var den ganska fattig och framför allt vuxen, och engelskan blev deras starkaste språk. Men de gled rakt in i svenska skolan och snappade snabbt upp den lokala slangen och dialekten. Numera låter de som de flesta barn, och kryddar sina meningar med uttryck som ascoolt och sketabra. De älskar sin skola och ännu mer älskar de att bo nära mormor. På så sätt känns det som att vi gjorde helt rätt att flytta hit.

Fler saker på pluskontot: Att bo vid havet i Varberg innebär en livskvalitet som man nog inte har på så många andra ställen. Jag fattade det inte heller när jag växte upp här, det krävdes 20 år i exil för att lära sig uppskatta långpromenaderna längs havet. Förutom havsutsikten och de salta vindarna har vi gångavstånd till allt, skolan, mataffären, restauranger, tågstationen, you name it. Enda transporten är egentligen till Mats och mitt jobb i Göteborg. Vi tågpendlar och det funkar hur bra som helst. Kul att jobba är det också!

Eller nästan hur bra som helst, i alla fall. Jag kände mig inte jättepositiv i natt, när jag satt på tåget på Göteborgs central och såg klockan ticka iväg mot det magiska 12-slaget, medan rangerpersonalen försökte bogsera bort ett havererat godståg som blockerade vårt spår. Ett tag såg det mörkt ut och jag trodde jag skulle få tillbringa min födesledags småtimmar där i vagnen, men se, bara någon minut efter tolv rullade vi äntligen söder ut. Puh!

Jag hade sovmorgon i dag medan barnen tittade på sin nya favoritfilm Grease (jag är så nöjd att de gillar den!) och kände mig ovanligt positiv och glad när jag vaknade. Efter frukost gick vi en promenad runt fästningen med Lucy och Mormor, som kom förbi. Jag gjorde ett tredje försök att slänga julens återvinning, men containrarna var fortfarande fulla och jag återvände hem med all skit i bagaget. Julen vill liksom aldrig ta slut. Sedan tog jag med barnen till deras favoritrestaurang Sakura Thai, där de vill luncha för att kunna frossa i friterad mat. En promenad till med Lucy runt fästningen, och nu sitter jag alltså här och plitar på min födelsedagskrönika.

Vad har jag egentligen att säga i år?

Mycket av det jag gott och värkt på under hösten skrev jag ju redan i det här inlägget.

Plus-sidan har jag redan gått igenom.

Då får jag väl i rättvisans namn redovisa minussidan också.

Jag saknar inte bara Sevenoaks, jag saknar Houston också! Jag saknar värmen, jag saknar restaurangerna, taekwondon, tryffelpommes, margaritas och doften av cilantro, men mest av allt saknar jag våra vänner! Födelsedagen förra året innebar att mina goa kompisar bjöd mig på restaurang ... liksom alla tidigare år, både i Houston och Sevenoaks.

Jag och Mats har inte fått några nya vänner här i Varberg. Vi har väl inte överansträngt oss direkt heller, men i expat-livet blir man lite bortskämd, för alla vet hur det är att komma ny och man blir genast medbjuden på en massa skoj och det är därför lättare att få nya vänner utomlands (bland de andra utlänningarna) än vad det är när man kommer ny till Varberg. Vi har varit lite lata och vi har ju goa kompisar i Göteborg som vi träffar, och här har vi Mamma och Douglas som är hur trevliga som helst och som vi mer än gärna umgås med, men det är klart att på sikt måste vi skaffa kompisar i Varberg också.

Ett annat minus är det dåliga samvetet, på på något vis har blivit större sedan vi flyttade till Sverige. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan ge mina barn lika mycket tid längre eftersom jag jobbar, jag har dåligt samvete för att hunden inte får gå långpromenader varje dag, jag har dåligt samvete eftersom jag måste be Mamma om så mycket hjälp. Så är det säkert för de flesta svenska småbarnsmammorna, men jag är inte riktigt van.

Så hur har mitt liv som 41-åring varit, in total? Ett skitår om man ser till hälsan, pressat om man ser till flytt och omställning till livet i Sverige, men ändå bra om ser till hur det slutade.

Och eftersom jag började mitt nya liv som 42-åring med att känna mig positiv och glad trots fuktig dimma och två plus ute, så kanske det bara blir bättre härifrån? Hoppas på det!

I eftermiddag har barnen lovat mig ett fotbad, som de vet att de gett mig i födelsedagspresent en gång för länge sedan, läs om det här och här. Olivia är lite orolig eftersom vi inte har någon tårta, känner jag verkligen att det är min födelsedag då? Och hon tycker det var förfärligt att min Pappa hade glömt att jag fyller år i dag - vi träffade honom på stan, och när jag påminde honom började han med lätt panik i blicken hävda att han är veckovill och övertygad om att det är den sjätte i dag.

Jag tröstar Olivia med att någon hade ställt en vacker blomma utanför dörren, utan avsändare dessvärre. I kväll kommer Mamma och Douglas hit igen och vi ska laga lite god mat och knäcka en flarra skumpa som blev över från nyår. Hoppas Mats kan komma iväg från jobbet lite tidigare.

I morgon drar allvaret igång igen, skolan börjar och Mats ska åka till Korea.

Jag ska jobba med årets nyårslöfte: jag ska försöka vara snällare i år. Förra året lovade jag att bli mer bitchig, men familjen och vännerna tycker att jag misslyckades. Hoppas att det går bättre att vara snäll.

PS: Så tömde jag brevlådan och hittade ett brev från Sarah Axelsson i Sevenoaks. Lustigt, jag tror jag just hade besvarat dina frågor i den här krönikan!
Ja, kom och hälsa på nästa gång! Ni kan bo över om ni vill! Och ett foto på barnen, som måste kvala in på tio-i-topplistan över de bästa skolfotona någonsin. Så stora de har blivit, särskilt Emma. Allt som allt så kom mina tårar - jag saknar er, jag saknar alla i Sevenoaks! Expat-livets baksida är alla adjö ... jag tröstar mig med att vi faktiskt ses om bara en månad!

 

Tidigare års fördelsedagskrönikor, som de flesta är betydligt bättre än den jag just nu producerat:

41

40

39

38 (som också länkats ovan)

37

36

 

 

God fortsättning!

Den andra januari 2013, Charlottes 40-årsdag (som de firar på Mauritius och vi är absolut inte avis) och den första riktigt vårlika dagen i år.
Det har varit klent med bloggandet i helgerna. En snabb summering: Jag har varit bombförkyld hela tiden, och vi har haft besök eller varit på besök hos någon nästan varje dag. De har varit mycket kul, men samtidigt ganska skönt att det snart är vardag igen. Barnen blir lätt uttråkade när det inte är de vanliga rutinerna och det blir en del tjat om att spela wii dagarna i ända. I dag är i alla fall Mei-Mei hos Lilly och leker, och Olivia är hos mormor och spelar wii (hoppsan!) med Gideon.
På nyårsafton hade vi familjen Hånell här. Det var mycket trevligt och lyckat med massor av god mat och champagne. Alltid lika trevligt att träffa dem!
Jag har egentligen massor att berätta, men detta får räcka som livstecken.
God fortsättning!

Nytt år, nya ord

Engelska "all in", var ju årets svenska modeord, enligt min spaning.
Nu har språkrådets nyordslista kommit. All in var inte med - men så är det ju egentligen inte heller svenska. Min favorit bland nyorden är "nomofobi": en stark rädsla för att vara utan mobiltäckning, där den drabbade lider svårt av att inte vara nåbar. Mycket användbart!
Andra favortier bland nyorden är till exempel:
Ogooglebar - Som inte går att hitta på webben med en sökmotor.
Memil - Medelålders man klädd i cykeldräkt av lycra, som cyklar hänsynslöst; kallas även ninjacyklist och härskarcyklist.
Drinkorexi - Beteende med självsvält inför alkoholkonsumtion. Eurobävning - Ord för att beskriva att eurosamarbetet skakar i grunden.

Från oss alla till er alla!

Vi önskar alla våra vänner en riktigt god jul!

Drömmen om en vit jul såg ju ut att slå in. De här bilderna är dock en vecka gamla, ungefär. All den härliga snön har töat bort sedan dess.

Men, så i går eftermiddag, började det snöa igen. Och blåsa. Efter viss panik sedan vi inte kunde hitta våra julgransfötter, som tydligen fått riktiga fötter, räddade Gunnar oss, och Mats kunde ta tag i husbondens viktigaste uppgift i juletid: Att ta in granen.
Och det snöade, och snöade, och snöade, och ett tag trodde vi att vår önskan skulle slå in: Att Gormelys inte skulle våga åka vidare till Säve utan stanna hos oss! Tyvärr är ju irländare helt ovana vid snö och därmed respektlöst orädda, och efter bara en timme åkte de vidare. Åh, vad vi saknar våra goa kompisar!

Barnen hann ialla fall leka av sig ordentligt på den korta stunden.
Jag, som lyckats pricka in en dunderförkylning så här lagom till jul, var uppe mellan tre och fyra i natt och käkade halstabletter och drck vatten. Då var det ett winter wonderland ute, makalöst vackert. Men när jag sedan vaknade på morgonen hade nån illvillig typ satt på en gigantisk hårtork och tre plus, och ute är det bara slask kvar. Så blev det med den vita julen.

Vi har nu ätit frukost hos morsan och Douglas, traditionsenligt med scrambled eggs, rökt lax, rostat bröd, svart kaffe och bucks fizz. Smaskens! Jag ska göra ett försk att fräscha upp mig med en dusch, och sedan fortsätta med matlagningen. Nästan allt är klart, men laxtårtan ska färdigställas, gravlaxen skäras upp, brysselkålssalladen förberedas och saffranspannkakan bakas. Sedan är gästerna välkomna!
God Jul!

Från "Vita kränkta män"

Dan före dan före dan ...

Jobbkväll, den fjärde i rad. Känner mig ordentligt sliten. Fram till i går kände jag att orken fanns med mig, trots att det blir färre timmars sömn än vanligt. Jag lägger mig vid ett på natten, går sedan upp vid halv sju för att ta hand om barnen och följa dem till skolan, och sover sedan en timme till när jag kommer hem.
Men i dag säger alltså kroppen i från. Jag har lite ont i halsen och benen känns tunga. Jetlaggad i huvudet. I morgon ska jag ha sovmorgon, så skönt!
Det mesta börjar klarna inför jul. Shoppingen gjord, får nog komplettera något litet bara. Köttbullarna stekta och infrysta. Laxen gravad. I morgon ska jag baka bröd, göra hovmästarsås, baka en grönkålspaj och förbereda en laxtårta. Smaskens!
Julklapparna är ocskå förberedda. Tror jag har fått med allt. Jag måste berätta om ett brev jag hittade hemma härom dagen. Det var adresserat till Tomten och rikligt dekorerat med hjärtan och stjärnor, så jag öppnad det.
I brevet stod:
Hej Tomten! Våran mamma Bea behöver en ny väska. Snälla Tomten, kan du ta med en till henne på julafton! Hälsningar från Olivia, Mei-Mei och Lucy som våran hund.
Visst är de roliga! De vet mycket väl att Tomten inte är på riktigt, men de vill så gärna tro på honom ändå.
Vem ska vara tomte i år? Jag vet inte. Måste ordna det. Frivillga får gärna anmäla sig här på bloggen.
Nu ska jag jobba.

I´m dreaming of a white Christmas

Drömma går ju. Ute regnar det. Förutom några isiga högar är all den fina snön borta. Slabbigt och smutsigt och en hund som blir deppig för hon blir våt om tassarna.
I dag är det den 17 december. Ett år sedan vår black belt grading. Ett år sedan jag drog av mitt korsband. Innan dess hade jag aldrig haft ont i knäna. Nu har jag ont i högerknät varenda dag, från morgon till kväll, och ganska ofta även ont i vänster knä eftersom jag överanstränger det. Ett helt år utan att kunna träna. Har inte sprungit över huvud taget sedan dess. Inte kunnat göra någon taekwondo. Gett upp hoppet om skidåkning i vinter. Trist. Men det är skönt att skruven är ute.
Nog om det. Jag har mycket att göra i dag, innan jag ska hämta barnen. Köpa ett par julklappar, köpa gardintyg, beställa en dyna ... Och klockan är redan halv tolv! Hjälp! Men jag jobbade kväll i går och var tvungen att sova en stund på förmiddagen. Sedan har elektrikern varit här och rätat upp lampan i köket, som satt snett.
Borde ta in granen också, men det får nog vänta tills det blir lite torrare. Mei-Mei följde med stora gänget till Gällared i går och högg granen!

Nu får jag ta tag i den här dagen. Måste bara dela några kloka rader som jag såg på FB, författat av en Emil Larsson:

Nej, nationalsången är inte förbjuden!
Nej, skolavslutningar i kyrkan är inte förbjudna!
Nej, pepparkaksgubbar är inte förbjudna!
Nej, Tintin är inte förbjuden!
Nej, det var inte PK-maffian i Sverige som klippte i Kalles jul utan Disney själva.
...

Nej, "neger" är inte en färg utan ett skällsord för mörkhyade skapat under slaveriet.

Innan ni blir förbannade över att andra kan ha helt andra världsbilder än ni, tycka helt annorlunda än ni och faktiskt ta illa upp av saker kan ni väl åtminstone kolla upp lite fakta.

Kan ju även tilläggas att nej, du är inte rasist för att du gillar Kalles jul eller luciatåget. Rasist är när du per automatik skyller på att "dom" (Där "dom" i stort sett alltid kan tolkas som folk från mellanöstern) ligger bakom förändringarna (även om det inte skett några.)

Lussefirande

Mysigt lussefirande med klasserna F-2 i kväll! Fem minus, enstaka snöflingor, sånger som blev kanon (eftervarandrasång, inte sådan man skjuter med) av misstag och allmänt toppen. Mei-Mei står tvåa från vänster på främre raden, bredvid Filippa som också är Kinaflicka.

Jag gillar sådana här firanden bäst, när det bara väller ut Lucior, tomtar och pepparkaksgubbar omvartannat. Jag räknade till fyra stjärngossar och två tärnor, varav en var en kille i Mei-Meis klass som ville vara Lucia. Hans arma moder hade väl ingen krona hemma!

Efter 45 minuter var alla stelfrusna och den planerade picknicken fick företas hemma. 

 

 

 

Ännu en vacker solnedgång. Lägg på tre gånger så mycket rött, så är vi i närheten av verkligheten. Jag lyckades inte ta fram det med Photoshop, det är bara en bild med mobilkameran.