Vilken morgon!

Halv sju på morgonen: Lastbilar lossas från Stena Nautica.

Åttatiden: Poliser stämmer av passagerarlistor mot de som lämnat färjan. Jag med flera pressfolk väntar på den försenade presskonferensen.

 Presskonferens.

11.30: Den brandhärjade lastbilen har bärgats och ställts upp på kajen.

Jag och Mats vaknade vid sextiden av att en helikopter cirkulerade utanför. Eller, Mats fattade genast att det var en helikopter, men jag trodde först att det var snöskottning. Eftersom man intekan skotta samma väg hur många gånger som helst gick vi upp och kollade, och såg alltså då helikoptern.
Inget på gp.se, inget på hn.se. men så gick flashen på aftonbladet.se: Det brinner på Stena Nautica, som är på väg in till Varberg.
Utan att passera varken tandborste eller kaffekopp drog jag på mig skidstassen (det var nedåt 15 minus), tog kameran och stativet, och gick ned till hamnen vid halv sju på morgonen. Jag var först från pressen. Det stod snabbt klart att branden var släckt och ingen fara, men eftersom brand till sjöss är en allvarlig händelse var det ett jättepådrag på kajen.
GP:s morgonreporter hade då anlänt, så jag skickade en mobilbild och inväntade besked om presskonferens. Den skulle hållas klockan åtta, fick jag veta. Nu hade även HN, en frilansfotograf samt tv4 anlänt.
Men Mats måste ju till Göteborg och barnen till skolan, och dessutom skulle en kille komma och titta på vår ugn, som inte värmer ordentligt.
Mamma, vad gjorde jag utan dig? Stackarn fick hoppa ur sängen strax före sju och ta sig ned till Strandgatan för att hjälpa oss.
Jag gick hem, mejlade bilder till GP, och gick tillbaka till Stenaterminalen. Presskonferensen dröjde nästan till klockan nio. Den var kort och det gavs sedan tid för individuella intervjuer.
Jag kom hem vid tio och skickade en text före klockan 11, tillsammans med kompletterande bilder.
En macka och två koppar kaffe hann jag också med.
Och stackars lilla Lucy, som inte fått gå ut på hela förmiddagen!
Jag drog på mig skidstassen igen och gick ut runt fästningen. Vi tillbringade lite tid i södra fästningshörnan, där hon lekte med en annan hund. Sedan fortsatte vi promenaden ... och vad får jag se när jag kommer ned till Kallbadhuset! En bärgningsbil som är i färd med att koppla på den eldhärjade lastbilen! Jag ska var lovad av Stenas presskille på plats att få ett telefonsamtal när det händer något nytt!
Med mobilkameran i högsta hugg fick därför Lucy följa med på reportage.
Stenakillen hade glömt mig (hur kan man glömma MIG?) men när jag nådde honom på telefon släppte han in mig på området. Jag fotade med mobilkameran, det blev riktigt bra tack vara att det är så ljust ute. Mejlade över bilderna till GP tillsammans med lite kompletterande information.
Och nu, när klockan strax blir ett, har jag dessutom hunnit uppdatera bloggen.
Får se om jag får ned stressnivåerna med ytterligare en promenad tillsammans med Lucy.
På det hela taget en hektisk, men kul, förmiddag. Ibland blir lediga dagar mycket annorlunda än vad man trodde när man gick och lade sig på kvällen innan!
Läs min text här.

Ny vecka

Det går lite si och så med uppdateringarna här på bloggen. Det blir lätt så när livet har sin gilla gång och inget särskilt händer.
Jag hade Annika Lindahl här i helgen, utan barn. Det var jättekul att träffas. Barnen var mest med pappa, de åkte en hel del skridskor och så var det simträning på söndag morgon. Barnen gillar det, kul! Helgen som kommer blir hektisk för Olivia, tennis först på lördagen, extra innebandyträning på eftermiddagen, simning söndag morgon och sedan nästan raka spåret till Frillesås däår det är innebandymatcher.
Kylan håller i sig. Havet har börjat lägga sig. Det hade inte gjort något med lite mer snö, pulkabackarna är helt uppåkta. Med lite tur kan vi få påfyllning nu till helgen då det kan bli lite mildare. Bara det blir kallare sedan igen, som de har lovat!

Lucy gillar snön och vill ut på promenad mest hela tiden. Extra kul är det om vi möter andra hundar som hon kan leka med. Här är Lucy och Kajsa i måndags, då det var en sagolikt fin eftermiddag.

Vintermorgon

Subbe fyr.

I går var morgonpromenaden med Lucy extra underbar. Som att vandra i ett vykort. Hela världen var pastellfärgad.

Skrivareklippan.

Kallbadhuset.

Södra fästningshörnan.

Havet var spegelblankt och innanför piren har isen börjat lägga sig.
Åtta minusgrader, helt vindstilla och en underbart frisk luft.
Då är Varberg en av de vackraste platserna på jorden.

Ilskan bakom skärmen

I söndags publicerades GP:s maktlista, där de 100 personerna som har mest makt i Göteborg rangordnades. Detta görs varje år av en grupp journalister och ger alltid upphov till våldsamma diskussioner bland göteborgarna, eftersom alla har åsikter om hur listan hellre borde sett ut. Och det är själva poängen, att väcka debatt om vad som är makt och vem som egentligen har makt. Flera kriterier vägs in, som till exempel trendskapande och informellt inflytande, och därmed får toppchefer och politiker finna sig i att vägas mot kulturarbetare och bloggare, till exempel.
Eftersom så många blir förbannade över hur listan ser ut varje gång den publiceras (en gång om året) fick jag i fredags fick jag uppdraget att göra en kort intervju med nyhetschefen. Listans syfte förklarades och jag ställde lite allmänt kritiska frågor om den. Intervjun publicerades på gp.se i anslutning till länken till listan.
Som väntat utbröt en våldsam debatt bland GP:s läsare och kritiken har haglat.
När jag kom till jobbet i dag låg följande mejl i min inkorg, från en anonym avsändare, naturligtvis. Personen i fråga har visst blivit så upprörd att han (misstänker jag) inte ens brytt sig om att titta efter om jag ingick i gruppen som satte samman listan (vilket jag alltså inte gjorde).
Jag tar förstås inte åt mig av det personen skriver, men det är ändå lite otäckt: Att vuxna människor tillåter sig att fara ut mot främlingar på det här sättet, trygga i sin anonymitet bakom skärmen. Näthatare, kallar vi dem på GP. Tänk då vad mer offentliga personer får stå ut med. Skrämmande.

Hej Beatrice,
vem har utsett dej till domare över dagen 100 lista i GP?? Vilka kvalifikationer har du?? Nr. 71 Missnöjespartiet Vägvalet???? VAD MENAR DU MED DET??? Dementera din nedsättande klassificering av ett parti i uppgående!! Det är rent av oförskämt att uttrycka sig som du gör!! I så fall kan dom 2  som delar första platsen också klassa för ledare av 2 missnöjespartier!! Tänk väldigt noga på hur du uttrycker det skrivna ordet!!
Sen är väl GP fortfarande en liberal tidning och det är INTE upp till dej att stämpla vare sig människor eller nya partier med "käcka" ord som får hela er blaska att verka urkorkad!! Det är lätt att räkna ut vilket läger GP tillhör som nämner Björn Siesjö, som en "favorit".
Men, vi är många som inte kommer att förlänga våra prenumerationer p g a ert ställningstagande i GP. Ni verkar mer och mer ha svängt åt vänsterkanten.

Så varsågod!! Dementera din tidningsanka i morgondagens GP!!
Flisalisa i Göteborg

Lite deppigt

Jag borde vara glad. Mats har kommit hem. Det snöar ute. Jag har sovit gott i natt. Jag dristade mig till att testa att springa i fem minuter på gymmet i går, det gjorde nästan inte ont i knät alls och det känns nästan helt okej i dag (förra gången jag testade att springa, i början av hösten, fick jag så ont att jag haltade i flera dagar efteråt). Jag skulle kunna fortsätta rabbla positiva saker för livet är på det stora hela alldeles utmärkt ... men FAN jag har fått ett nytt munsår, just när det gamla hade läkt. Varför? Varför? Min förkylning är ju nästan helt borta, bara lite snuva och skrovel i halsen kvar. Jag är inte stressad, har inte varit ute och svirat och slarvat med sömnen. It´s not fair!
Tack, nu fick jag ur mig det.
Dags att ta tag i dagen, plocka och städa, och gå till morsan med barnens övernattningskit, innan det är dags att åka till Göteborg och jobba. Fyra kvällar har jag framför mig. Mats ska på middag i Göteborg i kväll, så barnen får sova hos morsan. Utan henne hade det inte funkat att vi båda jobbade.
I söndags hade jag planerat en fotosession med barnens kusiner. Nu visade det sig att de två äldsta var på skithumör och inte ett dugg villiga att vara fotomodeller. Jag försökte övertyga dem en stund, men insåg sedan att jag lirkade med dem som man lirkar med treåringar, och gav upp. Tur att Aron och Anna var med. Nedan är några bilder som jag har photoshoppat för att få en särskild blek effekt. Visst blev de fina! Fast jag inser att jag inte fick riktigt samma blekhet i alla bilder. Måste öva mer.

Wings and wheels lämnar Varberg

Läs HN på nätet här.
Helt i rättan tid, tycker jag, som tidigare tyckt det har varit kul, lite som att gå på zoo, men som i somras definitivt fick nog av ölburkar, skräp och pissande raggare.
Ha det så kul i Falkenberg! Vi kommer inte att sakna er!

Här är de!

Kom på att det i allmänhet funkar att lägga in bilder med Mozilla, när Blogger krånglar i Explorer.
Här är mina fina töser, i nytt ljus, alltså!

Min egen födelsedagspresent!

Jag köpte fotobelysning till mig själv i födelsedagspresent och det är så superskoj! Tvingade barnen att vara fotomodeller i går kväll, mellan middag, läxor och innebandyträning.
Typiskt nog går det inte att publicera bilder på bloggen just nu.
Men den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, så snart så!

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna

Och inte vilket år som helst.

Det här året har egentligen varit mer händelserikt än något annat år för vår familj. Jag har ju provat på livet som handikappad. Målet när jag opererade knät för ett år sedan var att kunna åka skidor den här vintern, men så blir det inte. Dock skulle jag våga påstå att jag är 50 procent bättre i knät sedan jag fick ut skruven - och det är ju inte så illa! Nu siktar jag på skidåkning nästa vinter i stället.

Flytten till Sverige är annars den stora händelsen för oss. Det har gått över förväntan bra. Barnen har bara varit här på semester tidigare och även om de hela tiden varit duktiga på svenska så var den ganska fattig och framför allt vuxen, och engelskan blev deras starkaste språk. Men de gled rakt in i svenska skolan och snappade snabbt upp den lokala slangen och dialekten. Numera låter de som de flesta barn, och kryddar sina meningar med uttryck som ascoolt och sketabra. De älskar sin skola och ännu mer älskar de att bo nära mormor. På så sätt känns det som att vi gjorde helt rätt att flytta hit.

Fler saker på pluskontot: Att bo vid havet i Varberg innebär en livskvalitet som man nog inte har på så många andra ställen. Jag fattade det inte heller när jag växte upp här, det krävdes 20 år i exil för att lära sig uppskatta långpromenaderna längs havet. Förutom havsutsikten och de salta vindarna har vi gångavstånd till allt, skolan, mataffären, restauranger, tågstationen, you name it. Enda transporten är egentligen till Mats och mitt jobb i Göteborg. Vi tågpendlar och det funkar hur bra som helst. Kul att jobba är det också!

Eller nästan hur bra som helst, i alla fall. Jag kände mig inte jättepositiv i natt, när jag satt på tåget på Göteborgs central och såg klockan ticka iväg mot det magiska 12-slaget, medan rangerpersonalen försökte bogsera bort ett havererat godståg som blockerade vårt spår. Ett tag såg det mörkt ut och jag trodde jag skulle få tillbringa min födesledags småtimmar där i vagnen, men se, bara någon minut efter tolv rullade vi äntligen söder ut. Puh!

Jag hade sovmorgon i dag medan barnen tittade på sin nya favoritfilm Grease (jag är så nöjd att de gillar den!) och kände mig ovanligt positiv och glad när jag vaknade. Efter frukost gick vi en promenad runt fästningen med Lucy och Mormor, som kom förbi. Jag gjorde ett tredje försök att slänga julens återvinning, men containrarna var fortfarande fulla och jag återvände hem med all skit i bagaget. Julen vill liksom aldrig ta slut. Sedan tog jag med barnen till deras favoritrestaurang Sakura Thai, där de vill luncha för att kunna frossa i friterad mat. En promenad till med Lucy runt fästningen, och nu sitter jag alltså här och plitar på min födelsedagskrönika.

Vad har jag egentligen att säga i år?

Mycket av det jag gott och värkt på under hösten skrev jag ju redan i det här inlägget.

Plus-sidan har jag redan gått igenom.

Då får jag väl i rättvisans namn redovisa minussidan också.

Jag saknar inte bara Sevenoaks, jag saknar Houston också! Jag saknar värmen, jag saknar restaurangerna, taekwondon, tryffelpommes, margaritas och doften av cilantro, men mest av allt saknar jag våra vänner! Födelsedagen förra året innebar att mina goa kompisar bjöd mig på restaurang ... liksom alla tidigare år, både i Houston och Sevenoaks.

Jag och Mats har inte fått några nya vänner här i Varberg. Vi har väl inte överansträngt oss direkt heller, men i expat-livet blir man lite bortskämd, för alla vet hur det är att komma ny och man blir genast medbjuden på en massa skoj och det är därför lättare att få nya vänner utomlands (bland de andra utlänningarna) än vad det är när man kommer ny till Varberg. Vi har varit lite lata och vi har ju goa kompisar i Göteborg som vi träffar, och här har vi Mamma och Douglas som är hur trevliga som helst och som vi mer än gärna umgås med, men det är klart att på sikt måste vi skaffa kompisar i Varberg också.

Ett annat minus är det dåliga samvetet, på på något vis har blivit större sedan vi flyttade till Sverige. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan ge mina barn lika mycket tid längre eftersom jag jobbar, jag har dåligt samvete för att hunden inte får gå långpromenader varje dag, jag har dåligt samvete eftersom jag måste be Mamma om så mycket hjälp. Så är det säkert för de flesta svenska småbarnsmammorna, men jag är inte riktigt van.

Så hur har mitt liv som 41-åring varit, in total? Ett skitår om man ser till hälsan, pressat om man ser till flytt och omställning till livet i Sverige, men ändå bra om ser till hur det slutade.

Och eftersom jag började mitt nya liv som 42-åring med att känna mig positiv och glad trots fuktig dimma och två plus ute, så kanske det bara blir bättre härifrån? Hoppas på det!

I eftermiddag har barnen lovat mig ett fotbad, som de vet att de gett mig i födelsedagspresent en gång för länge sedan, läs om det här och här. Olivia är lite orolig eftersom vi inte har någon tårta, känner jag verkligen att det är min födelsedag då? Och hon tycker det var förfärligt att min Pappa hade glömt att jag fyller år i dag - vi träffade honom på stan, och när jag påminde honom började han med lätt panik i blicken hävda att han är veckovill och övertygad om att det är den sjätte i dag.

Jag tröstar Olivia med att någon hade ställt en vacker blomma utanför dörren, utan avsändare dessvärre. I kväll kommer Mamma och Douglas hit igen och vi ska laga lite god mat och knäcka en flarra skumpa som blev över från nyår. Hoppas Mats kan komma iväg från jobbet lite tidigare.

I morgon drar allvaret igång igen, skolan börjar och Mats ska åka till Korea.

Jag ska jobba med årets nyårslöfte: jag ska försöka vara snällare i år. Förra året lovade jag att bli mer bitchig, men familjen och vännerna tycker att jag misslyckades. Hoppas att det går bättre att vara snäll.

PS: Så tömde jag brevlådan och hittade ett brev från Sarah Axelsson i Sevenoaks. Lustigt, jag tror jag just hade besvarat dina frågor i den här krönikan!
Ja, kom och hälsa på nästa gång! Ni kan bo över om ni vill! Och ett foto på barnen, som måste kvala in på tio-i-topplistan över de bästa skolfotona någonsin. Så stora de har blivit, särskilt Emma. Allt som allt så kom mina tårar - jag saknar er, jag saknar alla i Sevenoaks! Expat-livets baksida är alla adjö ... jag tröstar mig med att vi faktiskt ses om bara en månad!

 

Tidigare års fördelsedagskrönikor, som de flesta är betydligt bättre än den jag just nu producerat:

41

40

39

38 (som också länkats ovan)

37

36

 

 

God fortsättning!

Den andra januari 2013, Charlottes 40-årsdag (som de firar på Mauritius och vi är absolut inte avis) och den första riktigt vårlika dagen i år.
Det har varit klent med bloggandet i helgerna. En snabb summering: Jag har varit bombförkyld hela tiden, och vi har haft besök eller varit på besök hos någon nästan varje dag. De har varit mycket kul, men samtidigt ganska skönt att det snart är vardag igen. Barnen blir lätt uttråkade när det inte är de vanliga rutinerna och det blir en del tjat om att spela wii dagarna i ända. I dag är i alla fall Mei-Mei hos Lilly och leker, och Olivia är hos mormor och spelar wii (hoppsan!) med Gideon.
På nyårsafton hade vi familjen Hånell här. Det var mycket trevligt och lyckat med massor av god mat och champagne. Alltid lika trevligt att träffa dem!
Jag har egentligen massor att berätta, men detta får räcka som livstecken.
God fortsättning!