I måndags kväll fick jag syn på en väldigt märklig knölig knöl i ett blåmärke som Olivia har nedanför vänster nyckelben. Olivia själv hävdade att det bara var en bula, som hon kanske hade fått när hon stod i mål på fotbollsträningen i förra veckan - det kröp fram att hon haft knölen sedan flera dagar, men inte sagt något till oss.
Efter en kvarts övervägande bestämde jag och Mats oss för att det var bäst att en doktor fick titta på den. Så jag och Olivia åkte till akuten, där vi sedan stannade nästan till midnatt. Då hade läkarna, som aldrig sett något liknande, tagit blodprover och klämt igenom Olivia, för att utesluta att det var lymfcancer. Deras bästa gissning var att en sena till bicepsmuskeln gått av.
Doktorns bilder från barnakuten - togs med min mobilkamera. Olivia har sedan raderat dem, men jag hann spara undan dem först. Hon gillar vekligen inte den här typen av uppmärksamhet.
Vi fick veta att vi skulle upp på ultraljud i går, tisdag, och jag fick stanna hemma för att vårda sjukt barn. Nu var hon ju inte sjuk och ultraljudet blev ersatt med en mri scan på eftermiddagen, så efter en skön sovmorgon tog vi en shoppingdag på stan, köpte examenskläder till Olivia och åt lunch på hennes favoritrestaurang Sakura Thai. En riktigt härlig mamma-dotterdag i högsommarvärme!
Magnetröntgen gick bra, Olivia var fortfarande trött efter den sena kvällen och somnade nästan. Dessutom fick hon två sprutor med kontrastvätska. Den här gången var inga barnläkare inblandade, så det var inget tal om en timme med bedövningssalva innan de satte nålarna (som kvällen innan), utan Olivia behandlades som en vuxen tös och det var bara att bita ihop.
I dag ringde så en läkare på förmiddagen och gav beskedet att det var just som Olivia sagt från början - en bula, om än med märkligt utseende och på ett udda ställe. Tydligen kan det bli som en sorts cysta, men det är helt ofarligt och ska försvinna med tiden. Vi ska på återbesök om några veckor.
Så skönt, om än lite pinsamt att vi tagit upp sjukvårdens resurser för bara en blodutgjutelse!
Vi har fått flera vackra dagar det senaste. Triften lyser längst stränderna.
Altanen är nästan klar. Bara det sista lilla kvar. Tydligen hade det varit en miss i kommunikationen på företaget vi anlitar och de trodde den var helt klar och har skickat räkning och allt, och nu har de inte tid att fixa det sista på flera veckor. Ska vi betala räkningen då, eller säga att vi väntar tills det är helt färdigställt?
Barnen har haft kul och spikat ihop krokodiler med flera konstfulla arrangemang med brädspillet de lämnade efter sig. Detta har jag ringt och sagt till om, och de hämtade det samma dag.
Min lilla ärtiga Mei-Mei.
Barnen cyklar så duktigt till skolan på morgnarna nu. I går cyklade till och med Mei-Mei ensam, och det gick bra. Lucy tycker det är förvirrande att vi inte följer dem och i dag på morgonen ville hon inte gå runt fästningen, utan skulle i stället prompt ut och leta efter barnen. Hon satte kursen mot damernas, där hon finkammade hela området. Jag tyckte först det var märkligt att hon just skulle dit, men kom på att sist Lucy såg flickorna cykla i väg var det till damernas, då morsan för några veckor sedan var där och skötte den nybyggda bastun. Lucy minns uppenbarligen denna rendez vous. Hon har ett gott minne och lär sig snabbt känna igen andra hundar och människor hon tycker om. Varför an hon då inte lära sig enkla kommandon som ligg? Är det helt enkelt viljan som brister?
En annan sak värd att notera är att det nu har gått ett år sedan vi lämnade Houston. Vill tillbringade Memorial weekend och ytterligare några dagar i Key West innan vi tog flyget till Sverige. Ett år går så fort. Nu kallar töserna Sverige för hemma, har Varbergsdialekt och minnena från åren i USA och England blir allt blekare. Vi åker till Sevenoaks om några veckor, det blir bra för engelskan. Jag är också sugen på att åka till Houston på höstlovet. Vi får se.