Bara hälften?

Efter att jag fått veta att all text nedanför bilden försvann i förra inlägget oroar jag mig nu för att samma sak hänt i alla tidigare inlägg från nu kommer jag därför att separera text och bild i olika mejl.
Noteringar från idag:
- Mycket ryssar, från Vladivostok och liknande orter far east. Vi har fått menyer på ryska och blivit tilltalade på ryska vid flera tillfällen. Man vill bara ge dem en smäll till svar. Inte ser vi väl ryska ut!
- När vi åt kvällsmat hade de promotion av ett vin, man fick dricka hur mycket man vill för 88 yuan. Jag äter tabletter så jag avstod, men Mats lyckades imponera på hela personalen.
- vi har alla fått en överdos kinamat de senaste tio dagarna och njöt av en internationell buffé ikväll.
- folk stirrar nästan inte alls på oss längre. Barnen längtar ändå till Sverige ur den aspekten, så att vi 'känns som en normal familj igen'. Skönt att de ser det på det sättet!

Nu ser barnen film med kids club och vi har ballehäng. Jag har tagit mina nya mediciner och inväntar med spänning resultatet. Tänk att få sova en hel natt, utan intervallpromenader och spikmattor.

Mer:
Kineser är högljudda, röker överallt, tränger sig före och spottar och harklar sig ohämmat. På plussidan är att kvinnor pensionerar sig runt 50-55-årsåldern, i vissa yrken så tidigt som 45. Det pågår en diskussion om att successivt höja pensionsåldern eftersom befolkningen blir äldre, men det faller visst inte i god jord ... 45! Ett år kvar!

Fwd: Läkarbesök

Nytt försök igen
>>
>> Idag på morgonen tog jag taxi till Sanyas sjukhus, där jag mötte tolken Caddie. Vi skrev in mig och fick vänta en timme på min tur.
>> Sjukhusets mottagning påminde mest om en läkarstation. Små mottagningsrum runt en öppen innergård med palmer och bänkar, där patienterna drog sina droppställningar över stenläggningen, pratade i telefon och rökte. Kändes långt från sterilt, men Caddie berättade att hon fött sina barn där, så visst är det ett sjukhus.
>> Jag hade med mina tabletter för att visa vad jag behöver mer av. Hade redan innan fått klartecken från läkaren hemma att öka morfindosen. Jag låter väl som en knarkare, men jag brukar verkligen inte äta tabletter. Nu ser jag dock ingen annan utväg att uthärda smärtan i benet.
>> Läkaren hummade och pratade länge på kinesiska med Caddie, innan han började skriva recept.
>> Han visste mycket väl vad jag lider av, men tyckte inte att de medicinerna jag haft hittills är de rätta. I stället ska jag nu äta en modern medicin och en traditionell kinesisk medicin, två gånger om dagen. Till natten får jag en morfintablett.
>> Hoppas nu att detta räcker. Jag sover illa som det är, trots spikmatta och d-kudde under svanken. Är uppe och vandrar varannan- var tredje timme för att bli av med krampen i benet.
>>
>> Nu får det räcka med gnäll.
>> Barnen har badat i flera timmar, Mats är på gymmet, solen skiner och det är varmt och skönt. Livet är härligt, trots allt!
>>
>> Men jag måste erkänna att det känns konstigt att 1) inte vara de enda västerlänningarna på tio mils avstånd och 2) äta med kniv o gaffel!
>>
>>

Fwd: Läkarbesök

Nytt försök:
>
> Först en bild på Sanyas just nu vackraste blommor: mina döttrar.
>

Läkarbesök

Först en bild på Sanyas just nu vackraste blommor: mina döttrar.

Gryningsbilder

Att sova dåligt har sina fördelar.

Incheckning

Framme i Marriott Yalong Bay i Sanya, Hainan.
Vi lämnade ett regnigt och småruggigt Hunan och landade två timmar senare i 30-graders värme, tropiska dofter och en vy som mest påminde om Florida.
Hotellet är lyxigt så det räcker och mina lyxtjejer trivs genast. Dyrt är det också. Två öl och två läsk kostar nästan dubbelt så mycket som en brakmiddag plus ovan nämnda drycker på de ställen vi varit förut.
Men, nu har vi haft äventyr i tio dagar och det är dags för belöningen!

Mot Sanya o solen

God morgon!
Jag ligger här o läser med kramp i benet och väntar på att klockan ska gå. För tidigt att ta första omgången tabletter redan vid fem, måste tajma dagens bil- och flygresa söderut! Mariott, here we come!
Jag skriver kanske ett snabbt inlägg ikväll.

Besök på Mei-Meis barnhem

Tjejen i grönt är vår tolk.
Vi fick se ett par bilder på Mei-Mei vid sex månaders ålder som vi aldrig sett förut. Annars fanns inget nytt.

Nannyn Ms Guan, som tidigare var director och nu jobbar Civil Affairs, kom efter en stund. Vi kände igen henne från när vi fick Mei-Mei. Hon verkade genuint glad över att se Mei-Mei, beundrade hennes längd och sa att hon var otroligt vacker. Som om vi inte visste det!

Jag hade med ett album med bilder på Qidong-flickor från runt om i världen. Ms Guan kände igen nästan alla och hon behöll albumet - den nye managern verkade visserligen trevlig men hade ingen relation till barnen.

Sägas ska också att idag är det en public holiday i Kina, deras motsvarighet till Allhelgona. Alla kom in på sin lediga dag för att träffa oss och det är vi naturligtvis väldigt tacksamma för. Tyvärr fick vi inte träffa Mei-Meis nanny, men jag vet att hon ändå är glad att veta att hon betydde något för personalen.

Därefter fick vi en mycket kort rundtur in på barnhemmet, där det nu bor ungefär 80 barn varav de flesta är handikappade. Vi fick inte ta bilder inne på området. Jag kan ändå berätta att det var mycket slitet, utan isolering och uppvärmning och i varje rum stod 6-8 spjälsängar med en smal gång mellan. Inget har alltså hänt sedan Mei-Mei bodde där. Det är ju bara en vecka sedan vi var på Love Manor i Chongqing, där både standard och pedagogik var på en nivå som skulle platsa i Sverige utan tvekan. Qidong SWI tog oss 50 år tillbaka i tiden.

Familjen Karlsson tillsammans med Ms Li och Mr Lu.

Berörda Qidong-familjer får en mer utförlig uppdatering när vi kommer hem!

#end
Skickat frÃ¥n min iPhoneEfter en skumpig bilresa på landsväg med ihärdiga tutanden och mängder av livsfarliga omkörningar kom vi fram till Qidong SWI. Den nye directorn, Mr Lu, mötte oss. Han hade plockat fram Mei-Meis file och berättade att en före detta manager, som minns Mei-Mei, var på väg.

Qidong SWI

Bilder Qidong, samt lunch med barnhemspersonal