"Det är som om man har en partner som plötsligt börjar uppföra sig jävligt märkligt. Man känner sig bedragen". Så sa en kollega i dag och det är på pricken.
Det handlar om jobbet alltså. GP.
Borde inte detta vara private and confidential, frågar Mats.
Jo. Det borde det. Men det är ju inga hemligheter.
Samtidigt ska man ju vara lojal.
Är man lojal om man snackar skit om sin arbetsplats?
Nej. Men om arbetsgivaren sviker, då kommer man till en punkt då man måste ta bladet från munnen.
Lojal förresten, GP har väl för tusan Sveriges mest lojala arbetsstyrka! Som vi har kämpat, slitit och ställt upp genom åren. Vi jobbar helger, tidiga morgnar och sena kvällar, jul, nyår, påsk och midsommar. Vi sitter över utan att bli ombedda för att färdigställa vad det nu är vi håller på med.
Allt med en enda sak för ögonen: Att göra en jävligt bra tidning, att ge läsarna en produkt som är värd pengarna, som ger dem information och kunskap, underlag för att fatta beslut och ha väl underbyggda åsikter om samhället.
Och GP har varit generöst tillbaka. Vi har kunnat flexa våra arbetstider. Vi har bjudits på personalfester. Vi har löner som visserligen inte är i klass med Stockholmsjournalisternas, men som ändå är bra mycket bättre än våra landsortskollegors.
Men det är det slut med nu.
Det går dåligt för Sveriges morgontidningar, det är det ingen som ifrågasätter. Fler och fler vill läsa tidningen på nätet, papperstidningen blir allt dyrare att producera och bära ut. Så långt inga problem - men annonsörerna tvekar till att annonsera på nätet. Därför går ekvationen inte ihop. GP går back.
Det har varit nedskärningar, åtstramningar och avgångserbjudanden i omgångar de senaste åren. Ändå fortsätter företaget att gå back (men det hindrar inte ägarfamiljen från att plocka ut fler och fler miljoner varje år, något som bankerna kritiserat den hårt för).
Nu är det kniven på strupen. Pengarna är nästan helt slut, hur nära fullständig ebb vet vi inte men det verkar kört att få övertid utbetalt i pengar. Vi måste spara mer. Men hur?
Här kommer vi till själva sveket.
Den briljanta idén att flytta all pappersredigering (layout) till TROLLHÄTTAN lanseras! Trollhättan! Varför? Jo, för där har de koncentrerat redigeringen av TTEla och Bohusläningen och de arbetar framgångsrikt med layoutplaneringsprogrammet white board, som ska frälsa tidningsredigeringsvärlden. De har alltså en fungerade arbetsorganisation och därför är det lämpligt att flytta GP:s redigering dit - dessutom har de bättre utrymme i sina lokaler och om GP kan minska antalet arbetsplatser med 25 kan vi hyra ut en våning till och spara X antal miljoner per år på det.
Låter det logiskt? Nja ... om vi skrapar lite på argumenten kan vi konstatera att
1) Det vore mer logiskt att flytta de tre redigerarna från Trollhättan till Göteborg än att flytta 20 GP-redigerare till Trollhättan. Betänk att kvällsgänget inte kommer att kunna ta tåget eftersonm det slutar gå allt för tidigt. Dessutom bor inte alla i centrala Göteborg - någon bor i Kungsbacka, en annan i Alingsås, en tredje på Vrångö.
2) De skulle kunna hitta lika billiga lokaler på Ringön, till exempel, tio minuter från GP-huset.
3) Det kommer att bli avsevärda svårigheter att garantera kvaliteten när redigerarna inte sitter i huset. Vi är vana vid ett tätt samarbete mellan reportrar och redigerare. Nu ska ett antal mellanchefer i stället sitta och planera tidningen på eftermiddagen och redigerarna (färre av dem) ska sitta i Trollhättan och panikrädda. Kort sagt - det kommer att bli mer fel.
4) Det vore mer logiskt att utlokalisera till exempel personalavdelningen, eller Stampen, eller SLM (ägarbolaget). Men inte vill de höga cheferna pendla till Trollhättan! Hellre då riskera kvaliteten på produkten.
5) Sanningen är naturligtvis också att de försöker mobba ut folk, alltså tvinga dem att säga upp sig, för att slippa gå efter listan sist in - först ut.
En annan sanning, som de fakiskt har erkänt, är att de tanker låta redigerarnas löner släpa år efter år tills Trollhätteredigerarnas löner kommit i fatt - vi tjänar antagligen 7000 mer i månaden eller så. Hejdå löneutveckling.
Man kan tänka sig att redigeringen ombildas till ett eget bolag för att öka flexibiliteten (hejdå personalpolitik). Vi räknar med att redan i morgon, tisdag, får vi veta att Två Dagar lags ut på entreprenad. Man kan tänka sig att fotograferna snart får kicken för att i stället anlitas på frilansbasis, likt på Sydsvenskan. Enklare fotografering får reportrarna själva ta hand om. Hejdå kvalitetsbilder.
Folk mår jävligt dåligt. De gråter inte, inte på jobbet i alla fall. De är bedövade, stumma, utmattade, ångestfyllda. Ändå slår de knut på sig själva för att göra en jävligt bra tidning även till i morgon. För de är lojala. Och de har yrkesstolthet.
Men hur länge orkar de?
Det är undergångsstämning på GP. Jag har aldrig varit med om något liknande. Någon reser sig upp mitt på dagen och går hem, likblek i ansiktet, har hjärtklappning. Någon annan har legat vaken hela natten och grubblat på hur livet ska gå ihop om det blir en flytt till Trollhättan. Någon tycker att vi ska hälla in materialet på sidorna så som deskpersonalen har planerat det och skicka till print, så de fattar hur ickefärdigt det är när redigerarna får det och lär sig att uppskatta deras arbete, men så är det det där med yrkesstoltheten. Man kan inte med. Någon föreslår att vi kör en maskningsaktion. Det tror inte jag på. En maskningsaktion, en slow go, skulle reta vaninne på de högsta cheferna, men med tanke på det rådande ekonomiska läget tror jag det är att bita sig själv i svansen och dessutom skulle det inte uppmärksammas utanför GP.
Jag föreslog en tvåtimmars vild sittstrejk, där vi bjuder in andra media och samtidigt publicerar ett öppet brev till göteborgarna och våra ägare och våra högsta chefer, där vi berättar om vår oro för journalistiken och hur vi känner det när våra kollegor mobbas ut. Några tyckte min idé var bra, andra inte.
Fan vet. På något sätt måste vi reagera, vi kan inte bara stillatigande acceptera detta. Hade det hänt på någon annan arbetsplats hade vi skrivit om det. Men man kackar inte i eget bo.
Och, jag är inte direkt berörd av Trollhätteflytten. Men jag kan vara näst. Ingen går säker. Svarte petter har aldrig varit så svår att identifiera.
