Den här veckan

Töserna i badet i kväll. Det är ett plaskande utan dess like och tyvärr inte helt lämpligt - lägg märken till den målade träpanelen på utsidan av badkaret.
Ja, det är England, det!
Olivia gör funny face och Vera försöker hon med, men hon får nog öva lite framför spegeln innan hon gör succé.

Äntligen har jag fått ta bilder inne från taekwondon. Alla mammorna gav sitt godkännande och då var det okej. Tyvärr insåg jag snabbt att min närvaro störde lektionen, och Vera var inte så glad över att bli lämnad på andra sidan glasväggen - men ett par bilder blev det i alla fall.

Olivia var ju en sådan stjärna innan vi åkte till Kina.
Nu leker hon bebis på lektionerna, tramsar och låtsas att hon inte fattar.
Det nya bältet är hårdare och svårt att knyta. Hon pillar upp det gång på gång för att sedan springa till idolen mr Simmons och be honom om hjälp.
Det är nästan pinsamt som hon löjlar sig och jag försöker säga att taekwondon är inte rätt ställe att leka bebis på - det kan hon göra hemma. Om hon inte bryr sig om lektionerna kan vi ju sluta gå dit, hitta på något annat kul och spara de slantarna, eller hur? Men det är inte lätt att få in i huvudet på en uppmärksamhetssökande svartsjuk snart fyraårig storasyster.
Ia och hennes älskade nalle med de söndersnuttade öronen.
Vera har bestämt sig för att den här smutsiga gamla hunden, som hon fann hemma hos mormor Gunilla i Varberg, är hennes favorit. Och om storasyster snuttar på ett öra ska hon förstås göra likadant.
Så här glad kan man bli ibland!


Hemma hos Ias dagmamma. Olivia gör ju sina sista gånger där nu, hon är ganska less på det. Men vi har låtit henne gå kvar för att utnyttja hennes närvaro i samband med Veras inskolning.
Det är egentligen alldeles för tidigt att börja lämna Vera med någon annan, men av två onda ting så ... jag lämnade henne där tillsammans med Olivia en halvtimme i går (torsdag) för att testa.
Det verkade inte vara några problem alls. Clare lekte med henne hela tiden och Olivia fanns ju bara någon meter ifrån.
Bara leenden, som synes.

Nya, spännande leksaker och klätterställningar fanns det ju också att upptäcka.
Men kanske fick vi straffet i natt, då Vera hade som ett återfall av upprepade hysteriska gråtattacker natten igenom.
Hoppas det blir lugnare i natt, hela familjen är trött. Jag var dessutom ute och käkade middag på restaurang med några kompisar i går kväll och kom hem ovanligt sent - kvart över elva. Ia hade redan snott min plats i sängen så jag fann det enklast att lägga mig i hennes. Vaknade ändå av Veras gråt, men Mats hade det förstås värre. Jaja, jag har haft så många ensamma gråt-vak-nätter när han har varit på resande fot, så jag har inte dåligt samvete. Men jag ska villigt erkänna att jag inte var så himla imponerad när Olivia kom in och förklarade att det var morgon klockan kvart över sex i morse!

Detta är i onsdags, då min väninna Anne, hennes två barn Naomi och Daniel samt hennes syrra var här och fikade och lekte ett par timmar.
Anne är malaysisk kines. Vera följde henne med blicken och såg väldigt undrande ut. Jag var lite orolig att hon skulle rusa fram till Anne och hennes syster, men så var det inte alls. Hon verkade inte heller rädd. Det var skönt att det gick så bra.
Anne pratade lite kinesiska med Vera. I Veras hemtrakt talas en speciell dialekt som är väldigt annorlunda från mandarin, men grunderna lär vara desamma. Anne ställde några enkla frågor, som var är storasyster, och då pekade Vera på Olivia. Var är den andra storasystern, frågade hon då, och syftade på Naomi. Vera gjorde en gest som att "jag vet inte" - och Naomi var just då i sandlådan och inte synlig för Vera. Då frågade Anne henne: Var är lillebror, och syftade på Daniel. Vera pekade då på honom. Häftigt! Men hon försökte inte själv säga något till Anne. Tyvärr tror jag att Vera snart har förträngt all kinesiska, hon är nog så koncentrerad på att lära sig svenska och engelska. Men vi funderar på att hela familjen skulle kunna ta privatlektion i mandarin tillsammans. Det vore kul att kunna säga något mer än hej, tack, äta, dricka, vatten, inte gråta, leka tillsammans, kissa och bajsa, som är ungefär mitt totala ordförråd nu.

... Daisy på besök, alltid uppskattat ...
I dag har jag varit på lunch med Svenska lunchgruppen, en lös sammanslutning av alla svenskor i trakten, i åldrarna cirka 30 till döden, men de flesta är i 50-årsåldern. Temat var förstås midsommar och det som vanligt supertrevligt och det bjöds på ett fantastiskt smörgåsbord. Jag är fortfarande proppmätt, trots att klockan är åtta på kvällen.
I morgon ska Olivia på födelsedagskalas hos en av sina nya klasskompisar (som hon säger att hon inte gillar för hon säger dumma saker, tyvärr, men vi går väl ändå - jag säger att det bästa sättet att bemöta såna som är dumma är att själv vara en bra kompis och visa hur man ska vara - lättare sagt en gjort om man ser till sina egna relationer ibland ...) och sedan ska vi ha några kompisar över på middag på kvällen. Väderleksprognosen är nedslående men vi får lita på att meteorologerna har fel nu igen, så att vi kan sitta ute!