Fint besök från Sverige!

Ia får hjälp med bollträningen av Karin.
Mei-Mei vill förstås inte vara sämre!
Det bådar gott att flickorna har fått lära känna Karin så väl och att de blivit så förtjusta i henne - och hon i dem! Karin har inte några egna barnbarn än och kan antagligen anlitas som barnvakt i Varberg och vi behöver back-up!
Nu har de varit här några dagar, Mormor och Karin, och tyvärr har det gått alldeles för fort - de åker i morgon!
Det har varit jättemysigt med sällskap nu när Mats är bortrest och flickorna är förstås överförtjusta.
Eftersom jag får fira både femårig bröllopsdag och Mors dag utan min make känns det också bra att ha andra att luta sig tillbaka på. Jag har fått två sovmornar, en i fredags och en i dag!
Bara en sådan sak!
Och jag har fått tid att läsa ut Luftslottet som sprängdes, Stieg Larssons tredje bok, och det smärtar att jag förmodligen aldrig kommer att läsa en fjärde ... vilka enormt bra böcker! Vilka intriger, vilken research! Säkerligen kommer det så småningom att skrivas böcker om samma karaktärer (vad kallas det? Pastischer, inte sant?) men jag har svårt att tro att materialet kan bli lika bra. Dessutom fick jag aldrig kläm på vad som hände med Camilla Salander.
Kvällarna tillbringar vi runt köksbordet och spelar Gin rummy och dricker vin. Hur mysigt som helt.
I går fick dock damerna klara sig ensamma, då jag, Sarah och Åsa åkte till Tunbridge Wells och gick på konsert med Bjorn Again. Det var en lyckad kväll, med mycket Abba-nostalgi och dans. Konserten var en familjetillställning som började prick på utsatt tid halv åtta och slutade till och med före den tid som angivits. Helt okej för oss, vi hann i god tid till tåget som gick hem 22.10 och jag satt med min Stieg Larsson bok i knät hemma i soffan redan vid 22.45.
Många hade tagit konserten på stort allvar och klätt upp sig i 70-talsdiscokostymer. Nästa gång vi går ska vi förbereda oss lite bättre. Jag hade inte ens någon blå ögonskugga att sätta på, och stövlarna hade gått sönder och min virkade klänning ville aldrig torka efter tvätten - så jag gick i jeans och svart topp. Som alltid. Fy så trist jag är.

Här leker flickorna agility med Mormor och Karin. Karins hund Ludde gör agility på riktigt och detta imponerar stor på Olivia, som är mycket intresserad av sporten sedan hon fick en glimt av det sedan i somras.
Mei-Mei-hunden utövar ålning medelst hasning.
Och här kommer stora hunden Olivia. Mei-Mei, sötnos!

En annan sak:
På torsdagarna har Olivia simning på morgonen med skolan. Dessa dagar får flickorna inte ha lov att ha strumpbyxor, eftersom lärarna anser att de blir för svårt att få på sig efter badet då huden är fuktig. Alltså är det påbud att alla flickor ska ha kortstrumpor (marinblå, förstås) under klänningen.
Här i södra England är det lika kallt som på västkusten hemma om morgnarna. Det är ofta minusgrader och det blåser och jävlas. Och jag går ofta till skolan med barnen, det tar 20 minuter med vagn om man håller bra takt.
På torsdagarna står Olivia på sin buggyboard efter vagnen.
Jag kan för mitt liv inte låta henne stå still i kylan bakom vagnen i 20 minuter utan något på benen. Alltså sätter jag på henne ett par mjuka byxor under kjolen.
Dessutom är jag inte förtjust i tanken att hon ska gå barbent till och från simningen (särskilt från med fuktig hy). Alltså har jag bett att hon ska få ha byxorna tills de är tillbaka i klassrummet. Sedan, mitt på dagen, har temperaturen i allmänhet kommit upp till cirka tio grader - och även om man hade blivit föremål för socialens intresse i Sverige om man låtit barnen vara barbenta även vid den temperaturen - så kan jag sträcka mig till att okeja det när vi bor här, eftersom jag uppenbarligen är en av de få mammorna här som tycker att barn inte ska behöva frysa.
Den här veckan sa så Olivia att Mrs Malcolm, hennes lärare, hade sagt att hon inte får ha byxor i skolan. Olivia tycker förstås att det är jobbigt att bli tillrättavisad av sin fröken och har meddelat att hon in framtiden hellre fryser om benen än har byxor under kjolen när de är simning.
Jag blir så sur. Varför i helvete kunde inte Mrs Malcolm sagt det till mig, så jag får förklara min syn på saken? Hon måste väl begripa att det är min idé?
Suck.
Ibland känner jag mig verkligen som ett ufo här, de kulturella skillnaderna blir så tydliga. Vi i Sverige tycker att barn ska vara varma. Här klär föräldrarna sin barn väldigt tunt. Man kan se barfota och barhuvade små bebisar i vagnar när det är snöglopp ute. Många skolor tillåter inte över huvud taget att pojkarna har långbyxor, de ska ha shorts året runt. Det är häpnadsväckande - särskilt eftersom föräldrarna själva i allmänhet är ordentligt påklädda och står och gnäller om hur kallt det är. Å andra sidan fryser inte brittiska barn ihjäl i större utsträckning än svenska, så vitt jag vet.
Nu till min fråga.
Ska jag i fortsättningen låta Ia gå till skolan i korta strumpor, även om det är svinkallt?
Ska jag ta en medelväg och låta Ia ha byxor på vägen till skolan, men ta av dem när vi kommer fram ochlåta henne vara barbent till och från simningen?
Ska jag strunta i att Mrs Malcolm gnällt på Ia och bara fortsätta dra på henne brallor när temperaturen är nedåt noll?
Ska jag starta en ny kakstrid och försöka få lärarna och rektorn att begripa mina argument??
Jag tror minsann jag får skapa en liten poll när jag får tid!