Största, möjliga tysssstnad

Så gick det som jag befarade. Rösten är borta, men halsontet är kvar.
Morsan tycker det är skönt eftersom jag inte kan säga emot, och barnen lever förstås loppan.
På den positiva sidan är att alla kring mig smittas av mitt viskande och hela tillvaron är behagligt dämpad.
Men visst är det surt.
En tappad röst är ju ingen anledning till att inte lägga in bilder på bloggen, men vi ska på kalas hos Karin (mammas kompis) om en stund. Bilderna får alltså komma senare.