Livstecken

Så tråkigt det är att inte kunna lägga ut bilder! Jag har så mycket att visa, men vad det verkar får det vänta ytterligare ett tag. Våra prylar ska komma i mitten av juli, men förhoppningsvis kan jag lägga över en del innan.
Hur som helst. Förutom att vi lyckades sno åt oss tterliagre en mysig eftermiddag med Charlotte och barnen i Haverdal i torsdags, så är de två största händelserna sedan sist att vi 1) har träffat valpen som förmodligen ska heta Lucy och bli vår femte familjemedlem. Så supergullig och pytteliten! Vi får henne den första juli, då hon är åtta veckor. Vi längtar jättemycket. Och 2) vi har träffat Mei-Meis adoptionsgrupp i helgen. Det var mycket trevligt. Vi har inte kunnat vara med på flera år eftersom träffen legat dumt i tid för oss, så det var extra spännande att få träffa alla barnen igen. De har blivit så stora! En hel bukett med söta och gulliga tjejer. Mei-Mei lekte mest med en flicka från Uppsala, och Olivia var samtidigt lite bästis med hennes storasyrra. Kul! Man kan ju hoppas att de har vägen förbi västkusten vid något tillfälle.
Vädret var ömsom sol och ömsom regn. Det sprack upp i går eftermiddag, vi fick ut roddbåtarna på sjön och barnen badade. Sedan brakade det löst igen ett par timmar senare.
Vädermässigt var det ett blöt mottagande när vi i dag på förmiddagen återvände till Varberg. Hade nästan glömt att det kan regna på tvären på västkusten. Jag och barnen har i alla fall tittat på alla de tjusiga studenterna på väg till årets bal - ett folknöje i Varberg. Flickorna var mycket vackra men såg ack så frostnupna ut. Sedan åt vi lite god mat här hemma, och vi kollade fotboll. Barnen sover nu. Det blev inte så mycket med det i helgen, men det är det värt.
Roligast i helgen var Olivia, som råkade låsa in sig på toan och sedan fick lite panik när hon skulle öppna - hon gillar inte låsta dörrar. Hon ryckte väl litegrann i handtagen och en dam (städerska) som just gick förbi sa till henne att släppa upp handtaget och sedan vrida låset. Då gick allt bra.
Detta berättade Olivia för mig och sa sedan:
- Och vet du, mamma, den damen kunde prata svenska!
- Ja du, Olivia, det kan de flesta i Sverige, sa jag.
Som vi skrattade när hon kom på sig! Mentalt bor hon visst fortfarande i USA.