THE KARLSSONS: Ytterligare ett år att lägga till handlingarna

Och inte vilket år som helst.

Det här året har egentligen varit mer händelserikt än något annat år för vår familj. Jag har ju provat på livet som handikappad. Målet när jag opererade knät för ett år sedan var att kunna åka skidor den här vintern, men så blir det inte. Dock skulle jag våga påstå att jag är 50 procent bättre i knät sedan jag fick ut skruven - och det är ju inte så illa! Nu siktar jag på skidåkning nästa vinter i stället.

Flytten till Sverige är annars den stora händelsen för oss. Det har gått över förväntan bra. Barnen har bara varit här på semester tidigare och även om de hela tiden varit duktiga på svenska så var den ganska fattig och framför allt vuxen, och engelskan blev deras starkaste språk. Men de gled rakt in i svenska skolan och snappade snabbt upp den lokala slangen och dialekten. Numera låter de som de flesta barn, och kryddar sina meningar med uttryck som ascoolt och sketabra. De älskar sin skola och ännu mer älskar de att bo nära mormor. På så sätt känns det som att vi gjorde helt rätt att flytta hit.

Fler saker på pluskontot: Att bo vid havet i Varberg innebär en livskvalitet som man nog inte har på så många andra ställen. Jag fattade det inte heller när jag växte upp här, det krävdes 20 år i exil för att lära sig uppskatta långpromenaderna längs havet. Förutom havsutsikten och de salta vindarna har vi gångavstånd till allt, skolan, mataffären, restauranger, tågstationen, you name it. Enda transporten är egentligen till Mats och mitt jobb i Göteborg. Vi tågpendlar och det funkar hur bra som helst. Kul att jobba är det också!

Eller nästan hur bra som helst, i alla fall. Jag kände mig inte jättepositiv i natt, när jag satt på tåget på Göteborgs central och såg klockan ticka iväg mot det magiska 12-slaget, medan rangerpersonalen försökte bogsera bort ett havererat godståg som blockerade vårt spår. Ett tag såg det mörkt ut och jag trodde jag skulle få tillbringa min födesledags småtimmar där i vagnen, men se, bara någon minut efter tolv rullade vi äntligen söder ut. Puh!

Jag hade sovmorgon i dag medan barnen tittade på sin nya favoritfilm Grease (jag är så nöjd att de gillar den!) och kände mig ovanligt positiv och glad när jag vaknade. Efter frukost gick vi en promenad runt fästningen med Lucy och Mormor, som kom förbi. Jag gjorde ett tredje försök att slänga julens återvinning, men containrarna var fortfarande fulla och jag återvände hem med all skit i bagaget. Julen vill liksom aldrig ta slut. Sedan tog jag med barnen till deras favoritrestaurang Sakura Thai, där de vill luncha för att kunna frossa i friterad mat. En promenad till med Lucy runt fästningen, och nu sitter jag alltså här och plitar på min födelsedagskrönika.

Vad har jag egentligen att säga i år?

Mycket av det jag gott och värkt på under hösten skrev jag ju redan i det här inlägget.

Plus-sidan har jag redan gått igenom.

Då får jag väl i rättvisans namn redovisa minussidan också.

Jag saknar inte bara Sevenoaks, jag saknar Houston också! Jag saknar värmen, jag saknar restaurangerna, taekwondon, tryffelpommes, margaritas och doften av cilantro, men mest av allt saknar jag våra vänner! Födelsedagen förra året innebar att mina goa kompisar bjöd mig på restaurang ... liksom alla tidigare år, både i Houston och Sevenoaks.

Jag och Mats har inte fått några nya vänner här i Varberg. Vi har väl inte överansträngt oss direkt heller, men i expat-livet blir man lite bortskämd, för alla vet hur det är att komma ny och man blir genast medbjuden på en massa skoj och det är därför lättare att få nya vänner utomlands (bland de andra utlänningarna) än vad det är när man kommer ny till Varberg. Vi har varit lite lata och vi har ju goa kompisar i Göteborg som vi träffar, och här har vi Mamma och Douglas som är hur trevliga som helst och som vi mer än gärna umgås med, men det är klart att på sikt måste vi skaffa kompisar i Varberg också.

Ett annat minus är det dåliga samvetet, på på något vis har blivit större sedan vi flyttade till Sverige. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan ge mina barn lika mycket tid längre eftersom jag jobbar, jag har dåligt samvete för att hunden inte får gå långpromenader varje dag, jag har dåligt samvete eftersom jag måste be Mamma om så mycket hjälp. Så är det säkert för de flesta svenska småbarnsmammorna, men jag är inte riktigt van.

Så hur har mitt liv som 41-åring varit, in total? Ett skitår om man ser till hälsan, pressat om man ser till flytt och omställning till livet i Sverige, men ändå bra om ser till hur det slutade.

Och eftersom jag började mitt nya liv som 42-åring med att känna mig positiv och glad trots fuktig dimma och två plus ute, så kanske det bara blir bättre härifrån? Hoppas på det!

I eftermiddag har barnen lovat mig ett fotbad, som de vet att de gett mig i födelsedagspresent en gång för länge sedan, läs om det här och här. Olivia är lite orolig eftersom vi inte har någon tårta, känner jag verkligen att det är min födelsedag då? Och hon tycker det var förfärligt att min Pappa hade glömt att jag fyller år i dag - vi träffade honom på stan, och när jag påminde honom började han med lätt panik i blicken hävda att han är veckovill och övertygad om att det är den sjätte i dag.

Jag tröstar Olivia med att någon hade ställt en vacker blomma utanför dörren, utan avsändare dessvärre. I kväll kommer Mamma och Douglas hit igen och vi ska laga lite god mat och knäcka en flarra skumpa som blev över från nyår. Hoppas Mats kan komma iväg från jobbet lite tidigare.

I morgon drar allvaret igång igen, skolan börjar och Mats ska åka till Korea.

Jag ska jobba med årets nyårslöfte: jag ska försöka vara snällare i år. Förra året lovade jag att bli mer bitchig, men familjen och vännerna tycker att jag misslyckades. Hoppas att det går bättre att vara snäll.

PS: Så tömde jag brevlådan och hittade ett brev från Sarah Axelsson i Sevenoaks. Lustigt, jag tror jag just hade besvarat dina frågor i den här krönikan!
Ja, kom och hälsa på nästa gång! Ni kan bo över om ni vill! Och ett foto på barnen, som måste kvala in på tio-i-topplistan över de bästa skolfotona någonsin. Så stora de har blivit, särskilt Emma. Allt som allt så kom mina tårar - jag saknar er, jag saknar alla i Sevenoaks! Expat-livets baksida är alla adjö ... jag tröstar mig med att vi faktiskt ses om bara en månad!

Tidigare års fördelsedagskrönikor, som de flesta är betydligt bättre än den jag just nu producerat:

38 (som också länkats ovan)