Fina töser

De senaste dagarna har varit höljda i dimma med massor av rimfrost som följd. Jag har mestadels följt skådespelet på avstånd eftersom jag vrickade foten härom dagen. Ordentligt med vila, högläge och kryckor som stöd har emellertid gjort susen och jag kunde redan i går röra mig nästan som vanligt.Tummen är dock fortfarande svullen, ond och blålila.

Och de var ju tur, för i går var det dags för morfar Bertils begravning.
Vi bestämde oss för att ta med flickorna. Det är första gången för dem, sedan de var pyttesmå. Kändes som att det är dags för dem att börja förstå att döden också är en del av livet. Lagom att börja med min morfar, som de kände men inte stod jättenära. Så vet de vad det handlar om ifall något värre inträffar.
Jag pratade med dem innan om att många kommer att gråta, att det kommer att vara vackert men sorgligt, hur lång tid det kan tänkas ta och om vikten att vara tyst.

Barnen skötte sig SÅ bra. Exemplariskt. Mats och jag var mycket stolta över dem. De hade en del frågor under begravningsakten, men viskade dem mycket tyst och satt lugnt och stilla i övrigt. De gjorde sitt bästa att sjunga med i psalmerna, men ärligt talat, vem klarar av att sjunga i den tonarten?
Vi klev in i kapellet i dimma och råkyla, men 45 minuter senare, när vi klev ut, sken plötsligt vårsolen och all rimfrosten hade smält bort som i ett trollslag.

Efter gudstjänsten var det fika på Villa Socitén, en del av Socitén här bredvid där jag aldrig tidigare varit inne. Vi var nog runt 35 personer. Smörgåsarna var mycket goda och flickorna var särskilt förtjusta i princesstårtan - tidigare har de inte tyckt om svenska tårtor särskilt mycket utan föredragit torra amerikanska. Det blev en trevlig stund och mormor verkade piggare och på bättre humör än på länge. Synd att det ska till en begravning för att pigga upp!
Vi talade också lite om morfar. Olivia och Mei-Mei förknippar honom med uttrycket "fiiina töser", som han sa ungefär 25 gånger varje gång han träffade dem. Och det hade han ju rätt i!
Min kusin Johan berättade om när han skulle städa ut ett förråd åt mormor och morfar för ett par år sedan. Han ringde på på morgonen och bad morfar lite snabbt om nyckeln till källaren, och den fick han. Sedan hade morfar gått in till mormor och sagt att "det var en trevlig ung pojk här och ville låna nyckeln till källaren, så jag gav honom den. Undrar vem han är?" Det var ganska mycket dagsformen de sista åren, men godtrogen var ha helt klart!
Flera av oss minns också med ett leende den period, då morfar tyckte om att berätta om sina upplevelser i ungdomen, då ha dels slogs i Finska vinterkriget och var i Sibirien, där de var tvungna att tillbringa nätterna uppe i träden på grund av alla hungriga vargar och björnar, och dels om när han åkte till Kuba och träffade Fidel Castro. Under flera års tid berättade han dessa skrönor mycket detaljerat och inlevelsefullt. Problemet var bara att inget var sant! Men för honom var det det.

Utsikten från sovrumsfönstert i dag vid halv sju på morgonen. Tänk, för bara några veckor sedan var det kolmörkt när jag och barnen gick till skolan! Nu går det fort!