Dåligt samvete

Jag har just nu ett fruktansvärt dåligt samvete, som gnager i mig så att jag blir illamående.
Saken är den, att efter sommaren har läxläsningen här hemma blivit till en strid, där jag tjatar å ena sidan och där barnen, framför allt Mei-Mei, kämpar emot på andra sidan. Vi har blivit sura på varanra flera ganger varje vecka för att jag försöker få dem att göra klart läxorna. De har läxorna i en vecka, så det är inte det att det råder tidsbrist, dessutom är omfattningen betydligt mindre än den var i Houston. Vi har brukat köra så, att de gör en eller två läxor på helgen och resten på måndagen, då jag alltid är ledig och de kommer tidigt från skolan.
Men nu orkar jag inte ta den här striden längre.
För Olivias del har jag helt slutat ta upp det här med läxor. Efter överenskommelse med hennes lärare ska nu Olivia ta hela ansvaret själv och hitta egna rutiner för läxläsning, jag ska bara hjälpa till om hon behöver det. Följdaktligen har jag ingen koll på vad hon gör och inte gör just nu, men hon sager att hon har kommit ihåg alla läxor.
"Du bara tjatar och tjatar, jag önskar att du skulle sluta tjata", sa Mei-Mei till mig för en vecka sedan.
Det gällde både att jag skyndar på henne på morgonen och att jag tjatar om läxor.
Så nu har jag slutat. Jag bara nämner varje sak en gång, sedan får det gå som det går.
Mei-Mei kom för sent till skolan en dag, sedan var det problemet löst. Hon har nu fattat att hon måste ge sig av när jag säger till.
Läxorna är hittills en annan femma. Jag har en gång per dag sedan en vecka tillbaka föreslagit att hon ska göra läxor. Hon har svarat nej, och då har jag släppt ämnet. Inget tjat.
Så i går morse insåg hon att hon inte hade gjort läsläxan, och började panikläsa efter frukost. Hon hann natruligtvis inte klart, utan hade med sig bakläxa hem i går. Den gjorde hon på kvällen. Jag frågade om hon har något mer att göra, och hon sa nej.
Så i dag fick hon gå till skolan med sin ogjorda matteläxa. Pappret har inte ens varit uppe ur väskan, innan hon fick syn på det i dag på morgonen i samband med att hon lade ner sin svenskabakläxa. Nu försökte hon gömma undan matteläxan här hemma, antagligen för att kunna saga i skolan att hon har glömt den hemma. Men jag tvingade henne att stoppa ner pappret i väskan igen. Det ska lämnas in i dag, Mei-Mei, och du har haft en vecka på dig att göra den, jag har påmint dig men inte tjatat, sa jag.
Till saken hör att jag har informerat Mei-Meis lärare så jag gör detta med lärarens goda mine. Förhoppningen är ju att Mei-Mei ska bli mer lättväxlad när det gäller läxläsning om hon får ta konsekvensen.
Men jag har så jävla dåligt samvete. Mei-Mei tittade på mig i dag på morgonen som om jag var världens elakaste, hon såg så sviken ut. Jag utsätter ju henne för något jättepinsamt. Och jag vill egentligen inte det. Jag vill ju att hon ska känna sig bäst alltid. Inte att hon ska behöva skämmas.
Och i kväll är det simning och hon kommer näppeligen att hinna göra all matten efteråt, dessutom har hon en annan svenskaläxa till i morgon som hon inte har gjort.
Och jag ska jobba i kväll. Jag önskar att jag fick träffa henne i kväll och krama henne. Men det får vänta till i morgon.
Hoppas, hoppas att jag slipper detta nästa vecka.
Älskade lilla Mei-Mei, som alltid vill sätta sig på tvären, som alltid tror att hon är förfördelad och som alltid har ett behov av att bli mer sedd. Hur ska jag få dig att förstå att du är fin precis som du är och att du är så enormt älskad.