Who´s gonna help the little red hen?

Ett par dagar för sent sitter jag nu framför datorn för att knåpa ihop en födelsedagskrönika. Andra år har jag jobbat med den lite i förväg, men det har inte hunnits med i år. Hösten gick i en rasande fart, sedan åkte vi till Oman (och bilder följer) och när vi kom hem därifrån var det bara att dra på finkläderna för att fira in det nya året, sedan städade jag  och tvättade lite i några dagar och därefter kom Hannah, vår lånedotter den här våren. Så när skulle jag ha tid att skriva på bloggen? Jag som inte ens hinner tvätta håret. Vissa dagar hinner jag nästan inte ens gå på toa.

Borde jag ha städerska? Klart jag borde, men det känns inte riktigt PK här i Sverige. Och om sanningen ska fram hade jag haft mycket mer nytta av en personlig assistent, som kunde plocka upp efter mig (och familjen) och som kunde hålla reda på mig (och familjen). Då hade födelsedagskrönikan varit klar i tid, det funnits mjölk i kylen varje frukost, barnen hade inte missat handbollsträningar och gympapåsen hade följt med till skolan på rätt dagar. Räkningar hade inte försvunnit, det hade varit lagad mat på bordet varje kväll och Lucy hade fått minst en promenad till per dag – jag tänker mig att min assistent är rädd om sitt arbete och därför med ett leende hade tagit på sig hundpromenaden en eftermiddag som den här, då det är fyra plus och ösregnar.

Det är tur att Lucy inte heller gillar hundväder.

Betänk  att jag ändå bara jobbar halvtid (fast jag tycker jag har en hel del små extrauppdrag – mitt eget fel förstås, men ändå). Hur gör de som jobbar heltid? I dag har jag tränat, städat golven, strykt en hel massa kläder, kört en tvätt och bäddat rent. När gör heltidsarbetande småbarnsmammor sådant? På kvällarna, när jag ligger i soffan med en bok och ett glas vin och klappar mig på den mätta magen? Eller på helgen, när jag kör barn till tennis och fotboll och då jag spirnger på loppisar och jag handlar och planerar för kvällens middag.

Inte vet jag hur de gör. Kanske har jag skämt bort min familj, jag menar, i andra familjer kanske de är fler om att städa och tvätta och laga mat? Vi har pratat om att jag ska gå upp i arbetstid så småningom, men frågan är om familjen är beredda att öka sin andel hemarbete. Vi får väl se.

Som nybliven 43-åring (bör det väl bli?) måste jag ju också skriva lite om skönhet. Jag  är numera övertygad om att hela poängen med att synen blir sämre när man passerar 40 är att man inte ska kunna se hur rynkorna framträder allt mer. På så sätt kan man effektivt förtränga att man inte längre ser ut som 27. Å andra sidan var det någon affärsbekant till Mats som jag pratade med i somras som i ett senare sammanhang sa att ”Mats fru är en av de vackraste kvinnorna på hela jorden” och det måste man ju bli väldigt glad över att höra, även om jag inte vet hur dålig syn han har, men är desto säkrare på att han var åtminstone lite full när vi träffades.  

Jag kan inte längre skriva att jag är starkare än någonsin, tyvärr. Under året som gått har jag tvingats inse att jag kanske aldrig mer kommer att kunna springa eller göra någon konditionsträning som inolverar knän över huvud taget. Jag går på gymmet och lyfter och drar, men när jag försöker springa eller till exempel som i går träna zumba, så får jag ont nästan genast. Skit. Dock åkte jag ju slalom lite försiktigt i fjol och det gick bra, så nu har vi bokat en skidresa till Sunne på februarilovet. Peppar, peppar att det går bra! Hade jag bara haft min assistent så hade jag dessutom haft koll på vilka dagar vi har hyrt stugan och av vilken uthyrare. Undrar om de hör av sig och påminner när det närmar sig? Annars får jag ta tag i ett annat dåligt samvete: Att rensa bland mina mejl. Också en assistentsyssla.

 

Tidigare krönikor:

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007