The blond bombshell is gone

Här är Olivia och Alec när de väntar på att Taekwondon ska börja i dag. Tyvärr får man inte ta bilder när de tränar, så de fick visa lite moves utanför i stället. De är riktigt duktiga, det märks att de får allt bättre kontroll. Olivia är ju dessutom så vig att det nästan blir komiskt ibland.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Oh, the blond bombshell is gone - så uttryckte sig Olivias dagpappa (de är ett par som är dagmamma/pappa tillsammans) när han fick se mig i dag. Antar att han har helt rätt. Många har kommenterat min nya råttfärgade look, men ingen har sagt "vad snyggt", snarare har de uttryckt sig i termer som "jaha, det är så din naturliga hårfärg ser ut". Va fan. Jag ser inte längre ut som en gammal raggarbrud med slitna toppar och mörk utväxt i alla fall.

..

Senaste nytt:

Två nya graviditeter har rapporterats till mig det senaste.

Den ena gäller Gwenn, kusin Christians fru. De bor på Mauritius - men planerar att flytta till Gwenns hemtrakter i Bretagne - och har sedan tidigare dottern Maïwenn, 5,5 år. Grattis till beslutet!

Den andra är än så länge halvhemlig, men bara för att mina läsare ska ha något att fundera över måste jag nämna den utan att tala om vem det gäller. Det kommer att slå ned som en bomb när jag får lov att berätta mer!

..

... och så måste jag berätta att jag och Olivia kände oss lite wild and crazy och käkade sushi till middag ...

ff

I morrn så é dé freda ... Men nu ska jag gå ner och värma mig lite glögg. Mats var i stort sett bara hemma och vände efter sin tripp till Finland. Nu är han inne i London på julfest och väntas inte hem förrän i morgon - han ska sova på hotell. Han hade nog ändå inte varit mycket att ha i kväll - han är bombförkyld, har ryggskott och då dessutom packad ... nej, i morgon blir bra.

Vi väntar fortfarande

CCAA uppdaterade sin hemsida i dag på morgonen och brytdatumet är den 8 september.

---------------------------------------

The CCAA has finished

the review of the adoption

application documents

registered with our office

before January 31, 2006.
The CCAA has finished

the placement of children

for the families whose

adoption application

documents were registered

with our office before

September 8, 2005.

----------------------------------------

Vårt log in-datum är den 14 september.

Jag hade inte förväntat mig att vi skulle vara med i den här omgången, men man hoppas ju förstås. Besvikelsen är i alla fall väldigt måttlig.

Det positiva är att vi nu kan vara helt säkra på att vara med i nästa omgång. Vi blir alltså matchade i juletid och kan räkna med barnbesked i början av januari. En 36-årspresent kanske? Sedan blir det resa efter det kinesiska nyåret (18 februari, men de har ledigt en vecka i den vevan), så jag räknar med att vi åker i början eller mitten av mars. Det innebär att min semester från GP precis kommer att räcka tills jag kan påbörja nästa föräldraledighet, puh!

Alltså, äntligen kan vi planera! Vi blir tvåbarnsfamilj i mars, ungefär ett år senare än vi först lovades, men ändå! Nu är det nära!!!

Dagens projekt är annars frissan. Nu ska håret bli mörkare. Jag är trött på all blekning och har förlikat mig med tanken att jag inte är blondin, utan en vanlig råttfärgad yngre medelålders snart tvåbarnsmamma, vars första gråa hårstrån snart kommer att auto-bleka slingor!

Dagarna kryper fram

... och samtidigt känns det som att veckorna går alldeles för fort.
Hur hänger det ihop?
Antagligen är det för att jag lever efter två tideräkningar just nu.
Den ena är den gregorianska, som bland annat hävdar att det snart är jul och att jag ska hinna med en massa innan dess.
Den andra är CCAA:s. De brukar leverera barnbesked i slutet av varje månad. I oktober kom det inga, i stället blev det en "tidig november-omgång". Då trodde man ju att det skulle komma en "sen november-omgång" också, för att de ska kunna hålla sin vanliga takt. Just nu florerar det dock bara en massa rykten på internet, men inga barnbesked har postats och ingen ny ippdatering av CCAA:s hemsida har skett. Så kanske blir det inga barnbesked den här veckan, utan i nästa vecka, då som en "tidig december-omgång".
Och inte vet vi om vi får barnbesked i den här omgången. Vissa amerikanska organisationer påstår att vårt datum kommer att matchas, andra säger att det inte blir så. Jag är inställd på att vi får vänta en månad till, men kan förstås inte låta bli att hoppas.
All denna osäkerhet fyller mitt huvud med olika tidsscenarion. Kommer vi att åka före eller efter det kinesiska nyåret? Kommer Olivia att hinna med den första halva vårterminen i sin skola? Kommer min semester (som jag nu har från GP) att räcka tills vi får nästa barn och jag kan påbörja min nya föräldraledighet? Hur länge behöver vi stanna i Sverige sedan? Fram till våren? Kommer vi att lyckas få visum? Om inte, hur lång tid tar tingsrätten på sig den här gången?
Suck.
Bättre att koncentrera sig på den gregorianska kalendern och ladda inför julen. Snart får vi hänga upp adventsstjärnan, det blir mysigt. Och nästa fredag ska det vara julspel på Olivias skola. Olivia ska vara Kungen. Olivia har berättat för mig om Baby Jesus, men hon har inte fått ihop det om vilka som är hans mamma och pappa. Helt förståeligt.
Och regnet det bara öser ner. Nåja, jag slipper ägna mig åt att springa nyttiga ärenden på stan och kan sitta här och surfa om adoption en stund till ...

Besök från Sverige

Så var det söndagkväll och helgen är snart slut. Vi har haft en väldigt lugn och skön helg, inte överansträngt oss på något plan.

En stor besvikelse har vi haft: jag gjorde pepparkaksdeg i går men måste ha råkat ha i för mycket mjöl, eller så är det det mjölkfria margarinet som inte duger. Hur som helst blev degen bara en hög smulor. Mats använde all sin muskelkraft till att få ihop rullar att skära, men i dag liknar de mest stenhårda batonger. Soporna, alltså. Attans.

I går kväll fick vi också veta att broder Simon skulle till London i dag för att packa ihop en konstutställning. Efter att ha skällt en stund på honom för att han inte hört av sig angående detta och för den dåliga planeringen - han borde ju ha åkt hit i går och tillbringat lördagskvällen på puben - lyckades jag övertala honom att jag skulle hämta honom på Heatrow i dag på morgonen. Sagt och gjort, klockan nio dök han och några arbetskamrater (inklusive kusin Johan) upp. Simon hängde med hem och lekte med Olivia i ett par timmar innan det var dags att ta tåget in till stan. Det blev kort och lite stressigt, men det var ändå kul att få besök. Han har ju inte varit här innan. Olivia blev jätteglad och Simon fick en massa kramar - helt plötsligt ville lagret aldrig ta slut.

Hoppas Simon nu tar sig i kragen och bokar en resa tillsammans med en eller två pojkar till våren!

Sex laxar

Bild inlag senare för att kunna använda den i vår profil.

I går eftermiddag kände jag mig frusen och lite febrig. Gick ändå ut med några kompisar och käkade på kvällen - och en pizza och några glas vin var nog rätt medicin. I dag har jag visserligen huvudvärk men känner mig i övrigt frisk och kry.

Olivia är i sin skola och sedan ska vi gå på hennes dans. Efter det antagligen en sväng till Åsa och Mia, så Olivia får leka sig riktigt trött. Mats vill grilla i kväll, så Sainsbury's får nog också ett besök innan dagen är slut och ... helgen börjar! Jisses vad tiden går fort. Olivia har förresten lärt sig veckans dagar för det är så viktigt för henne att räkna ut hur lång tid det tar innan det blir lördag igen. Lördagen är hennes favoritdag, eftersom hon då får lördagsgodis. Hon dreglar en stund över Ahlgrens bilar varje dag nu, och i morgon ska påsen öppnas!

Lite tungvrickande mungymnastik kommer här, tack Oscar!

"Tre häxor tittar på tre Swatch klockor.
Vilken häxa tittar på vilken Swatch klocka?"
Och nu det hela på engelska ...
"Three witches watch three Swatch watches.
Which witch watch which Swatch watch?"

Och nu för de som gått fortsättningskursen ...

"Tre könsopererade häxor tittar på tre Swatch klockknappar.
Vilken könsopererad häxa tittar på vilken Swatch klockknapp?"
Och nu det hela på engelska ...
"Three switched witches watch three Swatch watch switches.
Which switched witch watch which Swatch watch switch?"

Ikeaväder

... så jag och Ia åkte till Ikea. Stumpan var en riktig klippa, jätteduktig och visade prov på ett enormt tålamod. Kanske berodde det på att det tog tid att smälta köttbullarna, potatisen och lingonsylten vi startade besöket med. Ia rensade tallriken. Jag fattar inte att det kan få plats så mycket mat i en så liten mage!
Vi handlade lite småsaker, julprylar och sånt - viktigast av allt är förstås Blossas vinglögg och Annas pepparkakor. Olivia jublade över en påse Ahlgrens bilar och Mats blev jätteglad för falukorven. Som exilsvensk uppskattar man verkligen Ikeas Swedish Food Corner!
I kväll hittade jag en jätterolig sida på Internet, som samlar alla gratiserbjudanden som cirkulerar i cyberspace. Kolla här!
Och nu börjar ryktena komma om november månads barnbesked. Än så länge ser det bra ut - nästan för bra! Risken är att jag hinner bli besviken än en gång innan CCAA meddelar hur stor omgången blir. Håll tummarna, är du snäll!

Tigern är infångad!

Några bilder från i eftermiddag, då vi var hemma hos min kompis Ulrika och hennes barn, Sienna, 1,5, och Laura, tre veckor. Jag gjorde quinoa-sallad och tog med. Ulrika har inte fått så mycket riktig mat i sedan Laura kom, så hon blev glad. Lilla Laura är glupsk och äter minst varannan timme, samtidigt som Sienna skriker efter uppmärksamhet. Nu fick hon ha riktigt roligt i två timmar, när Olivia lekte med henne. Men det är klart, de kivades emellanåt också. Olivia tycker att Sienna inte lyssnar och gör som hon säger. Jaja, bra träning.

Jag får väl njuta av att vara mamma till bara ett barn, tills vidare!

Inom ett par veckor kommer nästa omgång barnbesked. Det finns en liten, liten chans att vi är med, men jag tror inte det. Antagligen blir det vår tur nästa gång, vid nyår. Men nu är det nära!

Helgen

Vi har haft en fin helg. Vädret har varit härligt och vi har hunnit med massor.
På lördagskvällen hade vi dinnerparty. Våra grannar Gordon och Anne samt en familj där hon är svensk och han är engelsman, som nyss flyttat in på vår gata, kom.
Vi hade aldrig träffat den nya familjen förut, men jag tänkte att de blir säkert glada över att få lära känna lite folk, så jag ringde och bjöd dem. Och de visade sig vara jättetrevliga. Med sig hade de hennes mamma (som inte talar engelska, men hon babblade på på svenska och Anne och Gordon gjorde sitt bästa att förstå) och sin två månader gamle son Christian. Lille Christian skrek hela kvällen, så det var tur att de var tre som kunde vagga honom i pass.
Jag och Mats hade köpt med oss löjrom och röd stenbitsrom när vi var i Sverige sist - dessa är okända delikatesser på de brittiska öarna. Så vi åt löjromstoast, varmrökt lax med nypotatis och romsås samt sallad, och päronpaj med vaniljglass. Maten blev jättegod och vinet tog nästan slut. Tack och lov att Christian inte gav sig, annars hade vi nog inte fått ut gästerna redan vid halv tolv. Olivia tar ju ingen hänsyn till att mamma och pappa är lite bakis och var uppe sent, om man säger så!

På söndagsmorgonen tog vi en långpromenad i Knole Park. Hösten har varit så mild här och sommaren har känts jättelång.

Löven blev bruna så plötsligt!

Vi gick till en damm för att mata ankorna, men de var inte hungriga. Vi gjorde vårt bästa att locka på dem, men när de bara paddlade iväg åt Mats och Olivia upp brödet i stället.

I dag är ordningen återställd, det vill säga det ösregnar ute. Olivia är i sin skola nu och i eftermiddag har vi den svenska lekgruppen. Vi hyr en lokal nu, för gruppen har blivit så stor att vi inte kan ha den hemma hos varandra längre. Tyvärr blir det en fasligt hög ljudnivå i lokalen, så man är alldeles lomhörd när de två timmarna har passerat.

Mummy, the prayer!

Olivia och Sam leker Hide and seek på Olivias rum.
Funny faces ... på nästan alla bilder.
Olivia har plötsligt börjat uppskatta att vara själv på sitt rum, lyssna på musik eller sagor och bläddra i böcker. Skönt för oss båda med lite paus ibland.

Dagarna tickar förbi. Jag och Olivia får se Mats en stund på morgonen, men sedan är det möten och kalas för hela slanten. Jag tror han ska komma hem efter jobbet i morgon, men jag vet inte säkert, har inte fått tillfälle att fråga.

En glad nyhet har vi i alla fall: Vi är medbjudna på fartygsdop i Dubai i mitten av december! Olivia ska bo hos min mamma så jag och Mats ska ägna oss åt vuxenaktiviteter i fem (5) dagar! Åtminstone jag behöver verkligen det, och det passar utmärkt nu innan det närmar sig att åka till Kina. Jag ser vekligen fram emot det!

Annars är det som vanligt. Olivia går i sin skola, vi träffar kompisar och tar hand om hushållet. Inte så glamoröst, men jag är inte heller fullständigt desperat. Man får ju göra så gott man kan, och i morgon ska jag och Anette (en dansk tjej) åka in till London och kolla i affärer. Det är första gången jag gör det sedan vi flyttade hit för snart två år sedan.

Olivias roligaste i dag: När jag hade lagat middag (hon försöker få mig att leka skola hela tiden och kallar mig teacher) och vi satte oss till bords (efter att först hade ställt upp oss i kö där Olivia fick "stand in the front") sa hon: Mummy, you can't start eating! We need to say a prayer first!

Sedan satte hon ihop händerna som en Lucia och rabblade en hel bön, som började ungefär: Dear God, bless the food we have ....

Sedan tyckte hon att jag borde be jag också, för det ska alla göra tillsammans, och hon tyckte att det var väldigt konstigt att jag inte kunde den här bönen.

Suck, man får väl stå ut med sådant när barnet går i katolsk skola. Vi får ta ur henne det på fritiden.

I morgon ... London! Om inte vinterkräksjukan som härjar här når oss, hittills är vi ungefär den enda familjen som inte smittats av de jag känner. Peppar, peppar!

The not-so-rosy part

Detta är ett inlägg från Rumor Queen, som sammanfattar något väldigt viktigt i adoptionssammanhang: Anknytning. För mig var det en bra påminnelse (vi var ju så himla pålästa när vi väntade Olivia, nu känns det som att man vet det mesta - men nästa barn kan mycket väl vara helt olikt Olivia) och för alla våra nära och kära är det en bra information.
Ni som var med förra gången minns väl hur vi höll på, och hur vi inte ville att andra än vi skulle lyfta Olivia etc under den första tiden. Det finns en orsak, och det förstår alla som orkar ta sig igenom texten nedan.
Olivia var för övrigt ett barn som stängde av allt runt omkring. Hon visade inga känslor (förutom att hon slet ut håret med rötterna emellanåt), var oerhört lätthanterlig och grät aldrig. Sakta, sakta öppnade hon sig för oss och vi fick lära henne allt, till exempel att krypa (kunde hon inte vid 13 månaders ålder), att äta mat (hade bara fått välling), att gråta (men det vill hon helst inte än i dag) och framför allt: att uppskatta kroppskontakt. Det tog tid att få henne att bli den ömsom busiga, ömsom glada och ömsom sura flickan som vi har den oerhörda förmånen och lyckan att få vara föräldrar till.


November 14th, 2006
There are still no rumors, so I’d like to take this opportunity to talk a little about expectations.
I’ve read blogs of people who are home and who are miserable.
I’ve read about recent disruptions.
And I’ve read posts from people on various groups and blogs that talk about their new child as if they really think the child hates them, and some of them sound like they are starting to hate their child.
So I feel I need to talk a little bit about what happens when you finally get this screaming little baby placed in your arms.
This is not a newborn. It’s a child who already has a personality, one that you get to try to figure out. It’s a child who has been ripped from all she knows: the people who have cared for her and kept her alive, and the language she has been able to understand even if she couldn’t speak it. The food she is used to. The other kids. Her schedule. Her crib. Her cribmate.
It’s all gone, and she’s with these people she’s never seen before and she can’t understand what is being said and the food is different. Scared and grieving does not even begin to describe things. Some babies just completely shut down and appear to be autistic, but after three or four days they start coming around and you begin to see the real child. It can take weeks (or months) for the grieving to stop, but after several days you should begin to see little pieces of their personality. Some children have different survival mechanisms and you’ll immediately see a little bubbly personality, this does not mean there is no grief, it could just mean that their survival instincts are telling them to be cute and lovable.
We all know this transition to a family is for the best in the long run, but all the child knows is how they feel right now, and they are scared and mad and grieving. Some move through it faster than others. Some seem to move through it in China and then backtrack once they are home. Some show their bubbly personality in China and then show the grief in America (or whatever country they are going to).
When you are in China they still hear Chinese in the restaurants and out on the street. And they still get some Chinese food. And the unique smells of China are still there.
But once you are home everything familiar to them is gone. By then you’ve probably switched them to American formula, they likely aren’t getting congee every morning now that it’s not on a buffet anymore, you probably can’t make steamed eggs exactly like they were in China. The smells are different, and no one is speaking Chinese anymore.
They might be able to keep their minds off of that during the day, when they are active and there is much to keep them occupied. But when their mind starts quieting down to go to sleep it all comes back, and there is still grief. So some babies just don’t go to sleep. Combine this with jet lag and it’s really not fun.
There will also be control issues that come up. Even with a 9 or 10 month old baby, they will try to gain control of something, anything, so they don’t feel so out of control. Maybe you can let them have it in some instances, but in others you’ll need to make sure you remain in control. Follow your instincts on this one - they need boundaries in order to feel safe, but letting them have some little piece of control may also help them. How do you know when it’s best to give in and when it’s best to be the parent? You just fly by the seat of your pants and hope you get it right.
My point here is that you have been waiting for this child for a really long time. But she knows nothing about you. She is scared and will act in ways you cannot currently imagine that a little 15 or 20 pound baby could possibly act.
I can remember getting so upset with my big girl when she was a toddler and into everything. I’d just pick her up and take her outside and put her in her swing and push her in it for a really long time. Before long we were both laughing and having fun. It worked for us.
Sometimes, when she was into everything, I’d load her up and take her to the park with a few toys and put a blanket down on the ground and then let her play that way. She only had the handful of toys I brought, and all I had to do was make sure she didn’t put rocks or bugs or anything in her mouth (because of her sensory issues she wouldn’t touch such things with her hands, but she had no problems picking them up in her mouth). She never wanted to wander far from me when we were in public, so this worked out well since I didn’t have to worry about her running off.
So many times I just realized we were into a pattern of her doing something and me correcting her, and I just needed to do something to break the pattern.
I also put her in her highchair with fingerfoods and rolled the highchair into the bathroom and took a shower. We put a clear shower curtain up so she could see me and so I could keep an eye on her.
My big girl was terrified of being alone. Even today, unless she is asleep she is rarely in a room by herself. But when we were first home with her, before I went back to work, this meant she and I were together 24 hours a day, every single day (she slept in our room, too, back then). Once my husband was home she expected us to all stay in the same room together, and for those first months, she ran the show when it came to things like that.
I see people who are talking about how happy their child is going to be to finally get a family. And that just isn’t the way it works. I see a lot of people setting themselves up for problems by having expectations that just aren’t very likely to happen.
Please, take this time to read about attachment. Not just attachment issues, but attachment in general - how attachment happens, red flags that attachment may not be happening, and ideas for how to foster attachment.
Also read about sensory issues and other things that may pop up in post-institutionalized babies and children. Please understand that if you have the “What to expect the first year” book that your 10 month old baby may not be doing what your book says a four month old baby should be doing. This is completely normal, and most children catch up at an amazing speed. The rule of thumb I’ve always heard is that babies develop one month for every three months they are institutionalized - so a nine month old baby will have the developmental skills of a three month old, an 18 month old baby may only have the developmental skills of a 6 month old. If they are in foster care or a HTS orphanage then they will likely be farther along.
Understand that your child may have been strapped into a potty chair for hours a day, and laid in the crib for most of the rest of the day. Of course they are not going to have the developmental skills appropriate for their age.
Understand that your baby may have been gravity fed and may have never learned how to suck. She may not be capable of drinking from a normal bottle. You may spend months just getting her to the point that she can suck from a bottle - and those sucking muscles are important before she can learn to talk, it’s all related.
And please understand that this is why Half the Sky is my favorite charity. If your child is from a Half the Sky orphanage then the odds are that they will be very close to being on target developmentally, and that they will not have sensory issues. There are still a lot of other things that can pop up, but these two things should be on target.
I’m not saying the first couple of months are going to be all bad. There will be wonderful moments, too. But I am hoping to get the point across that you need to be prepared for some difficult times. No matter how frustrated you are, at least you know what is going on. It’s your job to comfort this child when she is scared and grieving and screaming her little head off from 11:00 at night until 4:00 in the morning almost non stop. It’s your job to make her (or him) feel safe and loved. And that is not always an easy thing to do.