Fotbollstjejen

Olivia åker rutchkana med Pia. Alex slog armen när han kapsejsade, som syns på bilden.

Olivia och Alex spelar fotboll.

Sara på väg upp i klätterställningen.
Susanne och Pia med Alex, Emily och Olivia. Titta noga så ser du också Antons fot och hand bakom Olivia.

VV

Nu är Olivia på sitt livs första fotbollsträning. Att få lära sig spela fotboll har varit högt upp på önskelistan länge och i dag får hon prova. Det ska bli spännande att se hur det gick. Hon går med barn (så vitt jag vet endast pojkar) mellan 3,5 och fem år. Hon är sålunda både yngst och enda tjejen. Å andra sidan är hon ju en pojkflicka och har dessutom ett utomordentligt bollsinne, så det löser sig för hoppningsvis. Hon var väldigt stolt när hon drog på sig Fredrik Ljungberg-tröjan och satte på sig springskorna.

I går var vi på en stor inomhuslekplats, en soft play area, i en stad en bit härifrån. Det var jag, Pia och Susanne med totalt fem barn. Olivia tyckte det var jättekul, men hon vågade inte åka rutchkana själv. Roligast av allt var det att spela fotboll med de stora pojkarna (ett gäng killar i sjuårsåldern, de var jättesnälla och passade henne hela tiden).

Annars regnar det, en riktigt grå dag. Vi åker kanske till Nizels i eftermiddag och tränar och badar, men i övrigt har vi inga planer. Sedan återstår att se vad Mats och Olivia har planerat för mig i morgon!

We have to wait one or two weeks more

Dear adoption friends from around the world,
I notice (thanks to sitemeter) a lot of you visit our blog, hoping to see some pictures of our new family member. I am sorry to say we have to wait for the translation of the referral, approximately ten to 14 more days. I can't really describe how frustrating this final wait is and how I envy the American families who get at least a name, dob, province and some photos immediately. But as we are adopting through a Swedish agency - they all have this quiet policy - there is nothing I can do about it.

Cowgirl

Tjusig hatt, eller hur! Men om Olivia finge bestämma hade hon gått runt i Taekwondo-kläder dagarna i ända. I dag var första gången efter jullovet. Lycka! Olivia var eld och lågor och hon är naturligtvis bäst i klassen. Jaja, jag är hennes morsa, men hon är faktiskt jätteduktig!

Happy New Year!

Kameran är hemma igen.

Tänk, inom några månader är vi fyra på bilderna!

Mångalen

Det är sant! Eller, jag sover i alla fall alltid väldigt dåligt när det är fullmåne. Alltså sitter jag här i soffan sedan klockan fem på morgonen.

Det ger tid att surfa ostört på internet.

Amerikanerna har redan fått sin barnbesked, foton och basfakta i väntan på att resten ska översättas. Vi svenskar måste vänta tills allt är översatt innan vi ens får veta kön! Det är orättvist! Jag kan fatta hur de svenska organisationerna resonerar, att om det finns oklarheter i barnbeskedet ska man få veta det på en gång, men å andra sidan har jag aldrig hört talas om någon som tackat nej till ett barn på grund av något som framkommit i barnbeskedet. De få fall jag vet har inträffat i Kina, då barnen uppenbarligen (efter det att läkarrapporten i barnbeskedet gjordes) råkat ut för en svår hjärnskada i en olycka som fall nedför trappa, och blivit handikappat. Sedan kan man diskutera de etiska problem som följer - har man rätt att tacka nej till ett skadat barn? - men tack och lov händer det väldigt sällan. Jag har också fattat det som att svårt handikappade barn får betydligt bättre vård än "vanliga" barnhemsbarn. Kanske är det bättre för dem att stanna i Kina. Hoppas vi inte ställs inför ett sådant dilemma. Det måste vara fruktansvärt, nästan som att ta ställning till att göra abort om barnet har Down's syndrom.

Amerikanerna däremot verkar ha lättare att vilja byta ut barnen, om de inte verkar tillräckligt utvecklade för sin ålder, till exempel. Herregud, det vore som om jag och Mats tackade nej till Olivia! Hon var ju klart understimulerad, kunde inte ens krypa vid 13 månaders ålder, men tänk så fort hon tog igen det! Hur som helst så påminns jag gång på gång om hur viktigt det är att försöka stödja de barn som blir kvar på barnhemmen, för att de ska ha möjlighet att utvecklas något så när normalt och ha en framtid i Kina.

Jag vill inte vara tjatig (jo, det vill jag) men om ditt nyårlöfte är att tänka mer på dem som inte har det lika förspänt som du, så går det bra att donera pengar till Olivias barnhem i Fengdu genom att klicka på linken till vänster. Glöm inte att skriva "Fengdu project". Ett par hundralappar kan göra en enorm skillnad för de här små barnen.

Här följer några länkar till familjer som redan fått det efterlängtade samtalet. Vi får som sagt ge oss till tåls ett par veckor till.

Sink or swim

Baby Ava

Waiting for Emma

Our journey to Margaret

Barnbesked på väg!!!

Läste just att barnbeskeden är på väg!
Nu måste vi i och för sig vänta ytterligare någon vecka på att de ska översättas ... men ...
HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inom några dagar får vi veta vem vi har väntat så länge på!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Gott nytt år!!!

Här skulle det förstås ha varit en fin bild på en nyårsfirande familjen Karlsson, men kameran blev kvar hemma hos Charlotte och Colm och jag lär inte få tillbaka den förrän på onsdag.
Vi hade riktigt trevligt i går kväll. Det var vi, familjen Gormely med sina tre barn (lilla Hannah kanske bara ska räknas som en halv eftersom hon ännu inte är två månader gammal) och Åsa och Paul med Mia. Barnen festade loss på köttbullar och pasta, åt glass till efterrätt och frossade sedan vidare på chips och popcorn.
Vi vuxna fick blinier med sour cream, löjrom och hackad rödlök till förrätt. Till detta drack Mats och Colm vodka och därmed var standarden satt för kvällen! Nåja, det blev bara ett glas. Sedan fick vi ungsbakad torsk med nypotatis och primörer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite konstigt att äta det mitt i vintern, hur gott det än är! Sedan åt vi amarettoparfait till efterrätt. Maten sköljde vi ned med Moët&Chandon och Chablis. Är det nyår så är det!
Vi hade väldigt trevligt och barnen lekte fantastiskt bra och lugnt tillsammans. Det var inget bråk och inga tårar. Jag hade trott att de skulle slockna framåt kvällen, men när vi gick in i vardagsrummet för att se tolvslaget på tv:n (alla klockor gick olika) stod barnen och dansade.
Charlotte, som ammar, var snäll och körde oss hem vid halv ett. Det sista Olivia sa innan hon somnade var "Mamma, jag vill titta lite Barbapappa" - hon har aldrig varit vaken längre än till nio tidigare och jag tror inte hon fattade hur sent det var!
Tyvärr vaknade jag redan klockan sju, som vanligt. Jag försökte förtvivlat somna om, men det gick inte. Attans, när Ia för en gångs skull tar sovmorgon! Mats väckte henne vid halv nio.
Regnet har dragit vidare till Sverige nu och det är en strålande dag, även om det fortfarande blåser rejält. Vi har tagit en långpromenad och hämtat bilen på förmiddagen och jag tror att vi ger oss ut och går i eftermiddag också - men först behöver vi nog sova middag allihop. Det tar på krafterna att gå på fest!

Gott slut!

Mats och Olivia sover middag - de ska ju orka vara vakna i kväll!
Det blev inga goda nyheter från CCAA i dag heller. Nu ska de vara lediga i två dagar, så vi får hoppas på onsdag ... 2007!
Avslutar blogg-året med några bilder från CCAA:s nya byggnad (de flyttade i somras).
Hoppas alla får en riktigt trevlig avslutning på 2006!


Matching room. Här parades vårt nästa barn i hop med oss i december!

Skylten utanför. Det känns som att något fattas ... eller hur!

Kalaspinglan

Här är vår kalaspingla Olivia. Vi skulle ju på lunch i dag till min kompis Carola och hennes man Mark, men tyvärr hade de blivit sjuka under natten och ställde in. Olivia blev så besviken - hon gillar att gå på kalas, i vilken form det än är. Då kom jag på att vi för ett par veckor tackade nej till ett barnkalas hemma hos Naomi (som har en kinesisk mamma, Anne, det är därför vi brukar prata med dem) eftersom det var precis samma tid. Fräck som jag är, ringde jag till Anne och frågade om vi kunde komma ändå. Det gick bra, så Olivia fick ta på sig finklänningen från Kina och jag fick ge mig ut och handla födelsedagspresent.

Kalaset var som barnkalas brukar. Massor av godis, klängiga och pipande barn och blaskigt kaffe till mammorna. Men Olivia var så nöjd, hon hade jätteroligt berättade hon för pappa när vi kom hem. Trots att hon satt i mitt knä den mesta tiden med fingrarna i öronen (rädd att ballongerna ska smälla, hon är rädd för höga ljud). Det var nog godiset och chipsen som gjorde skillnaden. Och så var det lite lekar, pass the parcel och music statues, det tycker hon är kul och hon deltog faktiskt. Hon sprang en del efter Anne också, hon tycker det är spännande med asiatiska kvinnor.

Nu börjar jag känna mig risig. Hoppas att det bara är en tillfällig formsvacka, så att inte morgondagens nyårsfirande är hotat. Det är många som är förkylda nu och jag tycker att jag nyss repat mig. Orkar nog inte laga mat i kväll. Jag hade tänkt göra fiskgratäng, men den kan vänta till en annan dag. Kanske går vi ut och käkar lite pasta i stället.

Och, i morgon kära vänner, är det sista dagen på det här året! Det blir allstå inte barnbesked för oss under 2006. 2007 kan vi bara inte missa.

Utmattade efter julen?

Ja, något är det, för hela familjen har varit dödstrött i dag. Det kan för all del också ha med det grådaskiga, regniga och blåsiga vädret att göra, liksom det att Olivia kom in till oss redan klockan elva i går kväll och sedan låg och vevade och sparkade mellan oss hela natten (vi var båda för trötta för att bära in henne till sig igen) och att Mats telefon sedan började ringa vid halv fem på morgonen och han var tvungen att gå upp och jobba.
Hur som helst har dagen gått i slow motion. Jag och Olivia hälsade på min väninna Karine och hennes son Alec på förmiddagen. Alec är adopterad från Thailand och de åker dit för att hämta lillebror den 4 januari. Jag är så glad för Karines skull, önskar bara att jag också hade goda nyheter att meddela och att jag kunde dela hennes bekymmer: Går han? Vilken typ av skor ska jag ta med? Hur lång är han? Vilken storlek? Kommer han att acceptera oss eller blir det en jobbig första tid i Thailand? Hur kommer Alec att reagera? Och så vidare.
Snart är vi också där, men jag lär inte få barnbeskedet i födelsedagspresent, som jag hoppats på när jag har tvingats sluta hoppas på julklapp eller nyårsgåva. Vi svävar fortfarande i ovisshet. Det blir, men när?
Nu ska vi äta strax. Julmaten stod oss nästan upp i halsen till slut och de senaste dagarna har vi käkat sallader, lite italienskt och i kväll blir det grillat och klyftpotatis.
I morgon ska vi hem till några kompisar på lunch, och på nyår ska vi träffas hemma hos några andra och ha lite lyx-knytis. Allt blir väldigt barnorienterat, men det är faktiskt lika kul för det. Framför allt är det skönt att slippa festandet långt in på natten, alla ska ändå upp i ottan dagen efter!

... Just det ... det är min goa kompis Susanne Wigroth (även kallad Susiluskan), som var min tärna, som är gravid ... hon blir mamma i april. Hurra!!!!!!! Pappan heter Mikael, de har hängt ihop i fyra, fem år nu.