Ja, något är det, för hela familjen har varit dödstrött i dag. Det kan för all del också ha med det grådaskiga, regniga och blåsiga vädret att göra, liksom det att Olivia kom in till oss redan klockan elva i går kväll och sedan låg och vevade och sparkade mellan oss hela natten (vi var båda för trötta för att bära in henne till sig igen) och att Mats telefon sedan började ringa vid halv fem på morgonen och han var tvungen att gå upp och jobba.
Hur som helst har dagen gått i slow motion. Jag och Olivia hälsade på min väninna Karine och hennes son Alec på förmiddagen. Alec är adopterad från Thailand och de åker dit för att hämta lillebror den 4 januari. Jag är så glad för Karines skull, önskar bara att jag också hade goda nyheter att meddela och att jag kunde dela hennes bekymmer: Går han? Vilken typ av skor ska jag ta med? Hur lång är han? Vilken storlek? Kommer han att acceptera oss eller blir det en jobbig första tid i Thailand? Hur kommer Alec att reagera? Och så vidare.
Snart är vi också där, men jag lär inte få barnbeskedet i födelsedagspresent, som jag hoppats på när jag har tvingats sluta hoppas på julklapp eller nyårsgåva. Vi svävar fortfarande i ovisshet. Det blir, men när?
Nu ska vi äta strax. Julmaten stod oss nästan upp i halsen till slut och de senaste dagarna har vi käkat sallader, lite italienskt och i kväll blir det grillat och klyftpotatis.
I morgon ska vi hem till några kompisar på lunch, och på nyår ska vi träffas hemma hos några andra och ha lite lyx-knytis. Allt blir väldigt barnorienterat, men det är faktiskt lika kul för det. Framför allt är det skönt att slippa festandet långt in på natten, alla ska ändå upp i ottan dagen efter!
... Just det ... det är min goa kompis Susanne Wigroth (även kallad Susiluskan), som var min tärna, som är gravid ... hon blir mamma i april. Hurra!!!!!!! Pappan heter Mikael, de har hängt ihop i fyra, fem år nu.
Ständigt denne Boström
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar