Förmiddag på zoo

I går förmiddag gick vi till zoo tillsammans med Katarina, Isabelle och Elliot, samt Malin, lilla Olivia och pyttelille Alexander. Det var lite kyligt först, men solen värmde snart upp luften till behagliga 20 grader.

Djuren njöt av den vårlika värmen. 20 grader gör ingen sommar i Houston.

Alexander trivs bäst på mammas mage.

Lite trummor måste man hinna med.

Alla barnen minus Alexander:  Elliot, Isabelle, Olivia, Olivia och Mei-Mei.

Alla barnen minus Alexander: Mei-Mei, Isabelle, Olivia, Elliot och Olivia.

God Jul!

Från oss alla, till er alla: En riktigt God Jul!
Vi firade från morgon till i går. Började med lyxfrukost, scrambled eggs, skinka och rökt lax, kaffe och bucks fizz. Sedan öppnade vi julklapparna, se nedan. Alla var nöjda med sina presenter. Barnen fick nya spel till sina Nintendo DS och det var förstås roligare än allt annat tillsammans. De hälsar till Faster Krika och till Farmor och tackar så mycket!

Efter en ytterst delikat jullunch hemma gav vi oss av till familjen Ambré, som hade några andra familjer på lunch. Vi skulle bara titta in en stund, men hade en sådan tur att vi prickade just när tomten kom! Forsättning följer en bit ned!

Jorunn och Fredrik julpratar på Skype med släkten i Sverige.

Vi försökte få till fotografering av barn, vilket hade blandad framgång. Mei-Mei och Elliot är i alla fall två pålitliga fotomodeller.

Tinkerbell tyckte det var mycket orättvist att hon var tvungen att gå ut i regnet och kissa, och kämpade outtröttligt för att gräva sig in genom dörren.

Lille Alexander med pappa Markus och mamma Malin.

I väntan på tomten. När skulle han dyka upp?

Äntligen!

Alla barnen fick paket.

Hela barngänget samlat med tomten!

De vuxna var också glada för de fick champagne.

Tinkan var frikostig med julpussar.

På kvällen åkte vi och Jorunn och Fredrik hem till Hånells för att testa deras nya karaokemaskin. Det lät nog inget vidare, men kul hade vi!

Vi spelade också julklappsspelet, vilket var riktigt roligt. Goda mackor på vörtbröd och mörkt bröd (delikatesser i USA) med riktig julskinka och gravad lax blev en perfekt kvällsmåltid.
Det var allt som allt en mycket lyckad julafton och vi var ordentlig trötta när vi kom hem.
Vi glömde ändå inte bort att kasta ut en morot och lite havre till Rudolph, så att den amerikanske tomten skulle fatta att barnen även ville ha strumporna fyllda under natten till juldagen. Sålunda blev det ännu mer presentöppning i dag på morgonen!

Jag i min nya tröja. Undrar om man törs gå runt med den på stan i Varberg?

I övrigt är det nu bekräftat att främre korsbandet i mitt högerknä är helt av. Jag kan gå på benet nu, så länge jag inte böjer knät.
Doktorn säger, att om jag vill kunna komma tillbaka till taekwondo på den nivån jag var förut, och om jag vill kunna åka skidor igen, så måste jag opereras. Det är inte alls en så stor operation som det var för bara några år sedan. Man kommer hem samma dag, och redan inom några veckor kan man gå och köra bil som vanligt. Jag antar att det inte är något att tveka om, även om jag helst skulle slippa. I stället för att använda en sena från benet sätter de numera in "kadavermaterial", enligt läkaren. Jag antar att det betyder en sena från en gris, med två benbitar som tydligen växer ihop med mitt eget skelett. Är detta kompatiblet med att vara vegetarian? Kommer jag att tvingas leva med tillmälet Beagris för all framtid? Operation tål att tänkas på ett par dagar till.

The Nutcracker and The Toothfairy

I tisdags gick vi på Nötknäpparen tillsammans med Katarian och barnen samt lilla Olivia. Det var fotoförbud, men jag kan rapportera att det var fantastiskt vackert och till och med barnen satt som trollbundna ända till slutet. Vi hade valt platser ganska långt bak, ifall det skulle visa sig att balett inte riktigt var deras kopp te, men det gick alltså riktigt bra.

I pausen fick barnen titta på en stor julgran, ett stort pepparkakshus, och möta några av figurerna från showen.

Själv satt jag med benet uppknutet. Det var svårt nog att gå i de branta trapporna en gång och jag ville inte utmana ödet och göra det igen.

Lite piruettövningar efter showen.

På onsdagen inträffade nästa stora händelse - Mei-Meis tand blev lösare och lösare och när vi åt lunch på Miss Saigon kunde hon som synes vika den rakt ut. Både jag och Mats ville försöka dra ut den, men det fick vi inte. I stället gjorde Mei-Mei det till slut själv!

Stora tjejen! Så klart kom också tandfén natten därpå och gav henne ett dollarmynt.

Nu är det fredag förmiddag och Mats, Douglas och morsan har åkt till golfbanan. Barnen leker hos Steven.
Om en halvtimme ska jag ge mig av till doktorn med mina magnetröntgen-plåtar, och få domen. Räcker det att vila sig frisk, eller måste knät opereras? Det är bättre nu, jag kan gå på benet så länge det är rakt, men efter en stund blir jag så trött i knät att det börjar värka. Minsta lilla böjning eller belastning i sidled är också fortfarande ytterst smärtsam. Det stramar och bränner också bakom knät, runt knävecket ungefär.
Jag har en cd med mri-bilderna på, men till skillnad från när jag gjorde mri för ryggen går det nu inte för en lekman att urskilja något av värde. Diagnosen får alltså vänta en timme. Jag tror tyvärr att korsbandet är av. Hoppas jag har fel.

Kom igen nu!

Är det ingen som tycker synd om mig? Jag kan se att jag har massor av läsare, men nästan inte en enda kommenterar. Tyck lite synd om mig, då!

Dan före dan före dan före dan

Onsdag morgon. Kallare i dag, bara sju, åtta plus på morgonen. I eftermiddag ska det blir drygt femton grader, skönt, men något strandbesök som i fjol är inte aktuellt.
Vi har ju haft en olycklig start på Mamma och Douglas besök. Först hade morsan lunginflammation, och när hon piggnade till sabbade jag höger knä. I morgon blir det magnetröntgen. Kan inte vänta! Jag måste få veta vad det är som hänt. Är livrädd att göra något fel, som kan förvärra skadan.
Det går ändå lite bättre nu. Jag kan stödja lite på benet och till och med gå några steg utan kryckor. Böja och sträcka ut lite grann, men jag vågar inte ta av mitt immobilazation brace, ett sorts skydd kring benet med stålskenor i som gör att man inte kan röra knät så mycket. Men så fort jag böjer för mycket eller vrider det minsta gör det superduper ont igen. Knät känns också mycket instabilt, som att lårbenet ska halka av knät när som helst och rasa ned bredvid skenbenet.
Bara jag får veta vad som hänt!
Dagarna går som ni förstår ganska trögt. Mamma måste köra bilen, vilket hon inte gillar, och jag tappar snabbt sugen på att gå i affärer. Doktorn säger att jag helst ska ligga med benet i högläge och bara vila. Skönt, visserligen, och uppassad blir jag också, men i ärlighetens namn är det ganska tråkigt och jag känner mig fruktansvärt lat.
När ska jag slå in resten av julklapparna?
När ska jag laga julmaten?
När ska jag ta med barnen och gästerna på äventyr?
Fan.
I går gick vi iallafall och såg The Nutcracker. Det var fantastiskt vackert och barnen tyckte jättemycket om den, och tröttnade bara lite alldeles på slutet. Sedan övade de piruetter i korridorerna så det stod härliga till. Jag återkommer med bilder!
Nu är det dags att klä på sig.

Sparring

Jag sparrar med Alex. När man ser det så här ser det ganska långsamt ut, men det är otroligt intensivt. En poäng för slag eller spark mot framsidan av kroppen. Två poäng för spark mot huvudet. När vi sparrade hade gradingen redan pågått i ett par timmar och jag kände mig rätt utpumpad, men det är bara att försöka leta upp ny energi.

Jag har nu varit hos en ortoped med specialisering på sportskador. Han har remitterat mig till en magnetröntgen. Han säger, att i bästa fall är det ett mindre viktigt ledband som är skadat. I så fall bör jag kunna gå och köra bil om ett par veckor. I värsta fall är korsbandet av. I så fall rekommenderar han operation, med tanke på min ålder och om jag vill kunna fortsätta med ett aktivt liv.
Så, vad önskar jag mig i julklapp? Att det inte är korsbandet.

Mats lyckade hopp

Så här ska det se ut!

Det olyckliga hoppet

Inte för att det ger så många ledtrådar om hur jag lyckades skada knät så ... försökte jag stoppa hela min framfart med högerbenet för att inte dåna in i hållaren, kanske?

Mer breaking

Kerstin filmade också i lördags. Här är min och Mats betongkrossning ur en annan vinkel!