En vecka med nytt korsband

Visst har det blivit lite bättre.
Lite.
Men jag börjar bli otålig. Sover inte alls så bra längre. Jag har ont i ändan efter allt sittande på dagarna och de känns nu otroligt obekvämt att ligga på rygg med det här stora, tunga bracet på.
I natt fick jag tillslut spader efter att ha varit vaken i två timmar, och tog av hela åbäket för att försiktigt lägga mig på sidan. Det gick tills jag rörde mig, då det gjorde jätteont, tillbaka på rygg. Sedan knölade jag in morgonrocken under knäna för att få en vinkel på benen (förbjudet att göra, benet ska vara så rakt som möjligt) och tillslut somnade jag.
I går var jag också ute på min andra utflykt sedan operationen. Första var i fredags då jag var på sjukgymnastik. I går kom Tove och hämtade mig och vi åkte till Kroger och handlade. Skönt att komma ut ur huset! Tyvärr slutade båda utflykterna på samma sätt: med smärta, frossa och feber efteråt. Jag antar att de betyder att jag överansträngt mig, trots att jag inte ansträngt mig särskilt mycket alls.
Discouraging, är ordet.
I dag har jag flera saker på schemat som kan tänkas ge liknande symptom.
Jag ska duscha.
Jag ska sätta mig vid stora datorn och plugga. Då ska jag också fixa till inläggen jag skriver på iPaden, de förlorar radbrytningarna av nån märklig anledning (gjort!).
Jag ska hjälpa barnen att doppa jordgubbar i smält choklad, när de kommer hem från skolan.
Jag ska följa med på restaurang i kväll.
Helst vill jag bara sova en stund.
Jag ska också fortsätta på min inslagna rebelliska bana och testa att ha på mitt gamla brace, som inte är så förbannat tungt.
Happy valentines day!

UPPDATERING:
Jag slog till med en golvstädning också. Välbehövligt för golven. Inte lika bra för mig. Men ingen feber än så länge i alla fall. Nu ska jag plugga en stund till, sedan ska jag njuta en timma av det underbara försommarlika vädret ute!

Söndag eftermiddag

Och här sitter jag fortfarande i soffan.
Jo, jag har gjort lite nytta, pluggat ett par timmar, laddat ned lite musik till barnen, skrivit ett mejl till rektorn på barnens förhoppningsvis framtida skola.
Men mest bara sitter jag.
Just nu har vi Steven här, hans mamma sitter i maratonmöte och hans pappa var visst busy. Barnen är glada för detta, de leker så så fint på övervåningen. Eller, Mei-Mei kom just ner och klagade på att hon är hungrig ... alltid hungrig, den flickan.
Vad ska då jag fundera över en dag som denna? Namnet på Vickans och Daniels bebis? Ja, varför inte? Har inte så mycket bättre för mig, och själv skulle jag gärna ha haft tio barn till bara för att få välja vackra namn!
Om det blir en pojke tror jag på nåt med Carl-. Så brukar det väl vara i familjen Bernadotte.
Carl-Magnus (högoddsare eftersom norrmännen knep Magnus)
Carl-Johan (känns lite 80-tal)
Carl-Erik (lågoddsare, men lite tråkigt)
Carl-Bertil (lågoddsare, lite politiskt kul dessutom)
Andra möjligheter är Carl-Anton, Carl-Oscar och Carl-Henrik.
Om det blir en flicka är det svårare, eftersom norrmännen knep Ingrid och danskarna knep Josephine.
Lågoddsare tror jag är namn som
Eleonor
Beatrice (ja minsann)
Christina
Cecilia
Sophia
Astrid
Helena
Katarina
Högoddsare är tyvärr alla kombinationer med Ingrid, samt namn kungens övriga syrrors namn och andra använda namn som
Sibylla
Silvia
Madeleine
Elisabeth

UPPDATERING:
Jag har bestämt mig. Om det blir en pojke kommer han att heta Carl-Erik (med Carl-Bertil som andrahandsalternativ).
Om det blir en flicka kommer hon att heta Astrid Sophia ... (med Eleonora Cecilia ... som andrahandsalternativ).

Söndag morgon

Soffläge direkt efter sängläge. Att halta runt på kryckor är mest irriterande än. Så här ser knät ut i dag. Fortfarande ordentligt svullet, man kan knappt urskilja att det finns en knäskål. Inte nån större skillnad mot i går. Just nu känns det otroligt att jag ska kunna slänga kryckorna om bara en vecka. Tröttsamt, är ordet.

Röntgenbilderna som togs på mitt återbesök i torsdags, dagen efter operationen. Första bilden från sidan, andra framifrån. Skruvarna syns tydligt. jag kommer faktiskt att få testa om de piper i säkerhetskontrollen ganska snart - jag och barnen har bokat in oss på en resa till Sverige på spring break!!!!!
Tyvärr blir det Air France igen, men vi slipper åtminstone Charles de Gaulles och flyger via Amsterdam i stället.

På tredje dagen ...



Bild tagen med mobilkameran hos sjukgymnasten i går.

Det går långsamt fram, men det går faktisk framåt. Bilden från i går visar när mitt knä var som allra mest svullet. Omkretsen är sex cm större på höger knä än på vänster, enligt sjukgymnasten som mätte med måttband.
I dag är det faktiskt lite bättre. Jag ser inte ljuset än, men kanske en liten strimma.
Hos sjukgymnasten fick jag öva på att böja och strecka benet. Känns jätteskumt, dels för att det gör ont, men också för att det är så svullet. För bara några år sedan skulle ju opererade kroppsdelar få läka i lugn och ro innan man började träna upp dem igen. Numera är det tvärt om. Sålunda får jag även hemma knäppa upp mitt brace och öva på att böja, sträcka och lyfta. Alldeles på egen hand! Jag har också fått med mig en liten mackapär hem för att skicka svaga elektriska impulser i knät, för att minska svullnaden och för att stimulera lårmuskeln, som nästan totalstrejkar. Tydligen helt normalt.
Sedan ett dygn, dvs fredag förmiddag, har jag slutat ta värktabletterna. De var alldeles för starka för mig - den ena sorten har till och med det talande namnet Narco. Jag skulle inte bli någon bra tablettmissbrukare. Det var mest otrevligt att känna sig så grötig i huvudet, och ont gör det ändå. Så jag har slutat, förhoppningen är att jag ska kunna utnyttja tiden lite bättre nu, till att plugga till exempel. Med droger i kroppen klarar jag knappt ens att läsa kvällstidningarnas webbsidor, tappar tråden hela tiden.
Båda barnen har haft sleep overs i natt. Olivia var på slumber party hos sin klasskompis Winifred. Hon är trött men glad i dag, de hade tydligen haft superkul men kanske inte just sovit så mycket. Mei-Mei blev såklart avis, så hon hade sleep over hos Steven, och hon var också glad, trött och dessutom proppmätt när hon kom hem (pannkakor och bacon till frukost).
Mats och barnen är på taekwondo nu. Jag har duschat, inte helt enkelt, men det gick. Nu ska jag ned och inta ryggläge igen, med benet upphöjt.
I eftermiddag kommer tyska Kerstin hit, jag ska intervjua henne om hur det är att uppfostra tvåspråkiga barn, en uppgift i min ena kurs.
Intressantaste spaningen är för övrigt att min rygg klarar detta med stillasittande/liggande och konstiga böjningar så himla bra! Det var samma sak när jag först skadade knät. Så lite ont i ryggen som jag har nu har jag inte haft många tiotals år. Känner nästan ingenting. Det är som att kroppen inte kan ta mer än en viss del smärta åt gången. På samma sätt sover jag riktigt gott om nätterna, trots att jag måste sova bara på rygg och inte kan vända mig. Jag, som annars snurrar nätterna igenom, har inte en enda gång vaknat av att det gjort ont i knät för att jag försökt vända mig i sömnen.
Kroppen är verkligen fantastisk.
Nu hoppas jag att mina plåster har torkat, så att jag kan spänna på mitt brace igen och hoppa ned för trappan.
So long!

Bea - nu med nytt korsband

Ja men vad i hela friden hände? Jag skulle rätta till rubriken och hela inlägget raderades? Mysteries of blogging on an iPad. Det jag skrev var att allt gick bra i samband med operationen, jag är rättså drogad, har två skruvar i knät och inte särskilt ont. Det var i går. I dag har jag ondare, knät är mer svullet - i dag skulle jag nog till och med uppskatta att bli tappad på vätska. I går spände det inte så farligt, men läkare tog ändå ut nära en deciliter blod ur knät. I dag känns knät som en överfylld vattenballong och det är grymt otrevligt att stå upp. Benet i högläge är melodin. I eftermiddag blir det sjukgymnastik. Undrar vad det kan innebära. Jag återkommer med rapport.

Lite som att skriva ihop!

Fick förresten ett samtal till efter att jag skrev tidigare inlägg. En dam ville dubbelkolla min medical history.
Det var som ett korsförhör om allt utom skostorlek, där hon petade in tre gånger vardera frågorna om huruvida jag har högt blodtryck eller diabetes.
Amerika ... Amerika-a-a ...

Om att gå till doktorn

Mamma berättade att kusin Tomas fick kramp i benet när han stod uppe i sängen. Han föll bakåt, bröt armen och lyckades i samband med detta krossa nån pryl av glass. Sålunda fick han ta taxi till sjukhuset med bruten arm och glasskärvor i bakhuvudet.
Tre timmar senare tog han en taxi hem, med armen tillrättalagd och gipsad, glasskärvorna bortplockade och såren sydda.
När man skadar sig i Houston och inte behöver ambulans är det lite krångligare. Min skada är ju visserligen av ett annat slag än Tomas, men jag vill ändå berätta hur det går till här.
1. Jag skadar knät och det gör ont så in i helvete. Jag kan inte röra benet, inte ens foten, för det gör så inihelvetes ont. Olyckan inträffar på en helg, då husläkaren håller stängt. Därför går jag till ett Emergency Room, ER, en sorts akutmottagning för mindre allvarliga skador. Eftersom jag har en privat sjukförsäkring behöver jag bara betala 200 dollar ur egen ficka. På ER röntgar de knät, konstaterar att inget är brutet, sätter på ett brace (en sortsskydd som stabiliserar benet) och skickar hem mig.
2. På måndagen har jag fortfarande superont. Jag börjar ringa runt till ortopedmottagningar och be att få en tid. Tre veckor senare? 16 dagar senare? Nej, jag måste få träffa en ortoped NU! Till slut, efter många samtal till olika mottagningar, får jag napp och får träffa en ortoped samma dag (återbud). 20 dollar, tack vare privat sjukförsäkring.
3. Ortopeden konstaterar att jag behöver en MRI, magnetröntgen. Jag får en remiss eftersom MRI ligger på ett helt annat ställe. Jag ringer och får veta att det finns tid först om en vecka. Okej, jag väntar.
4. En vecka senare får jag betala först 20 dollar, tack vare privat sjukförsäkring (nu skriver jag inte det fler gånger), för själva magnetröntegn, sedan ytterligare 10 dollar för att få resultatet med sig på en cd.
5. Tre dagar får jag en tid hos ortopeden igen. 20 dollar till. Han kollar på cd:n och konstaterar att korsbandet är helt av (något jag listade ut inom 24 timmar efter skadetillfället genom studier på internet). Ortopeden rekommenderar sjukgymnastik för att få upp rörligheten i knät och sedan operation.
6. Jag går på sjukgymnastik som kostar 45 dollar gången, konstaterar att de övningarna kan jag lika gärna göra hemma själv, vägrar gå fler gånger, får ny tid hos ortopeden (20 dollar) och bokar tid för operation.
7. Inför operationen ska det tas blodprov. Detta görs på ett lab. Lab får man välja själv, de är fristående från läkarmottagningarna, de drar bara blodet och faxar sedan resultatet till doktorn mot en kostnad på 45 dollar.
8. Jag går till apoteket för att hämta ut smärtstillande som jag kommer att behöva efter operationen.
9. Inför operationen, som äger rum på ett helt annat sjukhus, får jag en rad samtal av folk som vill kolla att allt är klart. Operationen kommer att kosta oss 1500 dollar (med sjukförsäkring). Nån annan ringer och vill ha ytterligare drygt 700 dollar. Jag protesterar, de dubbelkollar och erkänner att det var fel. Ytterligare någon singer och berättar att det är de som ska leverera mitt nya brace. De verkar inte veta någonting, inte vilken stad jag bor i, inte vilken typ av operation det gäller eller vilket ben, eller ens vilken dag jag ska opereras (i morgon). De försöker också få mig att beställa en elektronisk avkylare för 300 dollar, så att jag slipper pyssla med ice packs. Jag avböjer. Kryckor då, vill jag inte köpa kryckor? Nej tack, jag lånar.
10. I morgon är det operation. Undrar vad som kan ha missats i alla dessa förberedelser. Kanske hade jag behövt ordna med egna skalpeller? Den som lever får se!

Dagen O

Mats kom hem i lördags kväll från sin tio dagar långa resa. Och sedan blev det inte så mycket bloggat igen ...
Nu är det tisdag och jag måste ge mig av och handla. Sedan ska bilen lämnas (försök nummer fyra att få ordning på bagageluckan) innan barnen ska hämtas vid tre.
I morgon smäller det sedan. Knäoperation. Jag ska få ett nytt korsband, en "cadaver piece", låter ganska äckligt. Jag har inte vågat fråga hur lång tid det tar innan jag kan börja gå och köra bil igen. Ont kommer det nog att göra. Jag har hämtat tabletterna doktorn skrev ut, det verkar vara rena rama knarket. Så får man testa det också.
Mats ska i alla fall vara ledig i tre dagar, skönt! Sedan får jag lite till grannar för hämtning och lämning i skolan.
Har ägnat förmiddagen åt en tre och en halv timmar lång föreläsning i min ena kurs. Den är intressant, men inte så insprierande, till skillnad från photoshop-kursen - superkul!

En sån dag!

Numera äter båda barnen med pinnar.

Vissa dagar blir så bra. I går var en sådan dag, av ingen speciell anledning alls.
Vädret var underbart, 27 grader och mestadels sol. Vi dröjde oss kvar på skolgården för att barnen skulle få leka ute. Det gick dock lite trögt, eftersom deras kompisar inte var där. Leka med varandra? Leka själva? Nej, helst inte. Men jag njöt i alla fall.
Så kom vi hem, och barnen gjorde sina läxor hyfsat snabbt och utan att klaga. Sedan lekte de tillsammans (!) utan att bråka medan jag lagade pad thai. Vi åt ute medan mörkret föll, det var underbar temperatur och inga mygg. Vi hade riktigt trevligt vid matbordet och alla tyckte maten var god. Sedan försökte jag lära barnen busvissla, utan framgång, men det blev lite kul eftersom joggande killar i spåret runt Rice, just över gatan där vi bor, tog åt sig. Flickorna stod bakom staketet och fnissade.
Därefter duschade barnen och ville för en gångs skull se samma film på tv. De gick och lade sig utan protester och läste i en halvtimme. Sedan somnade båda två gott.
Varför har inte alla dagar ett sådant flow!
Nu ska jag pysa till skolan för Mei-Meis ARD-meeting, där jag förmodligen kommer att få veta att hon inte längre kvalificerar sig för speech therapy. Men man vet aldrig!

UPPDATERING:
Yes, yes, yes! Mei-Mei får fortsätta sin speech therapy! Tydligen görs en ny utvärdering enbart om talpedagogen tycker att det behövs, annars fortsätter bara specialundervisningen. Det var en massa formalia på mötet och en hel del papper att skriva under, men ändå en trevlig stämning. Mei-Meis lärare, Ms Allison, sa att Mei-Mei är en av hennes favoritelever, gott! Talpedagogen är mycket nöjd med Mei-Meis ... progress ... tappar svenska ord ibland ... och att nu, när hon kan säga alla ljud, så ska de öva på att inte tappa bort ljuden när ord sätts ihop till meningar. Att artikulera väl - det är nästa stora mål för Mei-Mei. Precis vad jag önskade!
Jag har fått i hemläxa att köpa en handspegel till Mei-Mei, så att hon ska kunna se sig själv när hon övar på att uttala olika ljud. Okej! Target, here we come!

Photoshop och annan shopping

Jag sitter och pillar med en av vårens kurser, nämligen digital bildbehandling! Detta är något jag velat lära mig i många år och det är SÅ roligt att äntligen ha kommit igång! Förhoppningsvis ska jag snart vara en fullfjädrad bildbehandlare!

Annan shopping ... det är inte lätt när en av barnens bästa vänner får allt han pekar på, av sina av dåligt samvete tyngda föräldrar.
Steven har både egen iPhone och egen iPad, förutom då egen dator, egen tv och eget Wii. Och det mesta annat man kan tänka sig.
Mina flickor har ju bestämt sig för att inte äta godis på ett helt år, för att på så sätt förtjäna varsin egen dator. Dessa egna datorer har, medan månaderna passerat, förvandlats till egna iPadar. Varför? För det är så kul att spela Temple Run på en iPad. Och Steven har ju en egen, så varför ska inte de ha det?
Svårt att få barnen att inse att en iPad är inte i första hand till för att ladda ned gratisappar på.
Så till nästa bekymmer. Steven har en egen iPhone. Varför har inte mina barn det? Åtminstone en egen mobiltelefon! Detta var diskussionsämnet hela vägen till skolan i dag. Mitt svar, om och om igen, är att den dagen de behöver en mobiltelefon, så ska de få det. Innan dess är svaret nej. Jag försökte förklara att det är inte bara att köpa en telefon, sedan ska man betala för ett abonnemang och dessutom för alla samtal man ringer. Vem ska betala det?
Olivia funderade en stund och meddelade sedan att om hennes föräldrar inte köper en mobiltelefon till henne, så vill hon ta ut pengar från banken och betala för alltihop själv.
Men Olivia, vem ska du ringa, då? Steven bor ju mitt över gatan, så honom behöver du inte ringa. Och inga andra kompisar har egna mobiltelefoner.
Hmm ... tänkte inte på det ...
Jag säger som Anton Svensson i Katthult. Det ska bare köpes, å köpes, å köpes.

UPPDATERING:
Så läser jag att fyra ungdomar i 20-årsåldern från Varberg omkom i en krock i Thailand i dag på morgonen. Fy fan. Plötsligt känns mina bekymmer så små.