Kakstriden del 3 och hur man prutar på medicin

I dag var det dags för kakstriden del tre, som också blir den sista delen, åtminstone nu.
Först hade jag tänkt köpa flera olika alternativ till kakor, men eftersom Mrs Austin (rektorn) hävdade att de hade övervägt "alla" alternativ innan de kom fram till att kakor är det bästa och mest prisvärda mellanmålet för flickorna i Olivias skola, tänkte jag att det kanske är bättre att ha med ett bra alternativ, som de antagligen inte haft med i sina diskussioner (hur genomgripande de egentligen var kan man ju sedan fråga sig).
Sist jag var inne hos Mrs Austin hade jag med skorpor till flickorna, vanliga svenska fullkornsskorpor som man kan köpa på Sainsburys. Mrs Austin var nyfiken på dem och efter att jag jämfört pris och näringsinnehåll mellan mariekex, digestivekex och dessa har jag kommit fram till att skorpor vore ett bra alternativ, om än något dyrare.
Alltså hade jag med en hel påse skorpor till Mrs Austin, som sa att det var SÅ trevligt att få en pratstund med mig igen och att hon bara tycker det är bra att föräldrar är intresserade av deras barns väl och ve. Hon tackade för skorporna, lovade att smaka på dem (men hon var tveksam till att barnen skulle äta dem, att mina älskar skorpor såg hon nog som lite mysko) och lovade att sedan skicka påsen vidare till den inköpsansvarige via husmor, som måste granska näringsinnehållet. Men att det ska bli någon föränding, det ska jag inte förvänta mig. Anledningarna är följande:
1. Man kan inte ta ifrån barnen allt gott, det måste finnas en balans. Skolmaten är mycket hälsosammare nu är för några år sedan (tack vare Jamie Olivers kampanj) och barnen saknar fortfarande att få pommes frites varenda dag. Att ge dem söta efterrätter och kakor är ett sätt att hitta balans.
Mitt argument, att det är föräldrarna som bör ha kontroll över hur mycket sötsaker barnen får i sig, föll platt. Tänk på de stackarna som är på six o'clock stay (ung. fritids, hålls i biblioteket) - de skulle ju inte få något gott alls!
2. Det är inte särskilt mycket mättat fett i de kakor som serveras.
Mitt argument, att det är sockret och själva vanan som är farligt, gjorde inget intryck.
3. De barn som hellre önskar frukt får lov att ta med sig det.
Mitt argument, att de barn som självmant väljer ett äpple framför en kaka är få, gick inte hem.
4. Barnen skulle nog inte gilla skorpor.
Mitt argument, att barnen äter det de blir serverade när de begriper att de inte kommer att få något annat, kunde jag lika gärna ha sagt på svenska, det var helt obegripligt för Mrs Austin.
5. Lunchen är hälsosam #2, det finns massor av sallad och ångade grönsaker att välja mellan.
Detta var svaret på mitt argument att i dessa dagar, när de kraftigt ökande problemen med barnfetma i UK toppar nyheterna varje vecka, skulle Walthamstow Hall kunna profilera sig ytterligare genom att i sin marknadsföring berätta att man månar om flickornas framtida hälsa genom att bannlysa kakor tillsammans med godis och läsk - något som redan är gjort på majoriteten av alla skolor i området. Men som sagt, äter man ett salladsblad i samband med lunchen så neutraliserar det tydligen tre digestivekexen. Är det inte magi, så säg!
Jag tycker att jag har gjort vad jag har kunnat i det här läget. Snart ska dock skolan granskas av den myndighet som betygssätter privatskolor och de söker föräldrar som vill låta sig intervjuas och ge sin syn på skolan. Jag funderar på om det kanske är ett bra tillfälle att ta. Den myndighet som granskar statliga skolor kritiserar de skolor som ger barnen kakor. De rapporter som skrivs är mycket viktiga för skolorna, då föräldrar i mångt och mycket väljer skola till sina barn utifrån dem. Jag får suga på den karamellen.

Och så det här med att pruta på mediciner. Vi ska äta malariaprofylax när vi åker till Kenya. Jag tog med mig recepten till ett apotek i går (de är privata här, inte i monopol som i Sverige) och fick veta att det för oss fyra skulle kosta 214 pund. Det är närmare tretusen spänn!
Jag såg väl lite paff ut, för plötsligt erbjöds jag 15 procent rabatt! Jag blev jätteförvånad, men sa att det är väl bara att slå till, för inte varierar priserna mellan olika apotek?
Jo, det kan variera ganska mycket, så är det dyra mediciner kan det löna sig att fråga runt, sa tjejen bakom disken.
Sagt och gjort, i dag har jag varit på två andra apotek och frågat. Billigaste erbjudandet (de sänkte priset efter att ha hört vad jag tidigare fått för erbjudande) blev 170 pund. Så lätt tjänade jag alltså 44 pund - ungefär 550 spänn!

Hektiska dagar

... det blir det när pappa inte är hemma. Jo, i dag är han visserligen det, men han åker i morgon bitti igen. Han pratade om klockan fem ... hoppas han inte räknar med att bli avvinkad!
Jag och flickorna har roat oss så gott vi har kunnat - och det är faktiskt sällan ett problem att ha kul med de här två. Men, som sagt, det tar på krafterna ibland!
Vi har målat, "pärlat", pysslat, badat på Nizels och promenerat i skogen.

På lördagen var Olivia på kalas. Jag hade lovat att vara volontär på en NCT-försäljning så Eléne tog hand om Vera några timmar. Det är faktiskt kul att åstadkomma något utanför huset ibland. Jag köpte inte mycket, ett par spel och en tröja blev det visserligen och en trehjuling till Vera. Hon blev jätteglad men har ännu inte kommit på hur man använder pedalerna.
Detta blev ett kort inlägg för nu ska jag ner och passa på att umgås med min man. Nu ska han tack och lov bara vara borta en natt (i Glasgow) och sedan har han lovat att stanna här en hel vecka - för sedan är det Olivias höstlov och då ska hela familjen att åka på tio dagars semester till Kenya! Hoppas att det har blivit riktigt ruskigt höstväder tills dess. Jag tror man njuter ännu mer av solen då ... här har vi fortfarande sensommarvärme!

Födelsedagsfirande och indiansommar

Olivia provar pappas present: Ett par wellisar (gummistövlar heter Wellington boots här, kallas oftas wellies).
Mats fyller 38 på fredagen den 5 oktober. Den som vill gratta kan skicka ett SMS till +44 7919 47 07 47.
Han är på konferens i dagarna fyra i Bohuslän nånstans, vi får hem honom på söndag.


Sötnosen Vera! I somras åkte en amerikansk familj till Veras barnhem på återresa, en av deras döttrar kommer därifrån. Vi skickade med dem några foton och bad att Veras nanny skulle skriva ett brev. Vi har ett från Olivias nanny och jag tror det kommer att bli mycket värdefullt för flickorna i framtiden.
Jag hade ingen större förhoppning att få något brev, men se det kom ett och jag har fått det via den amerikanska familjen.
I dag fick jag också översättningen. Vi fick ju inget vidare intryck av den barnhemspersonal vi mötte och Vera var i dåligt skick när vi fick henne. Det var därför enormt glädjande att läsa raderna från nannyn. Det har funnits kärlek i Veras liv tidigare! Nannyn brydde sig tillräckligt om henne för att knåpa ihop brevet och beskriver mycket exakt Veras förtjusning i vatten och hur hon är när hon blir sur. Att nannyn sedan inte hade koll på från vart vi kommer är en småsak, hon vet antagligen inte ens vart Sverige ligger - och vi mötte ju henne aldrig. Amerikanerna står för merparten av adoptionerna från Kina.
Här är översättningen:

Fan Fan,
How are you doing recently?

After your leaving, nanny could only meet you in the dream! Do you remember the days when you were in China? You liked to play water. You were happy as soon as you saw water. You refused to stand up when you were unhappy. You frowned, when you did not want to be bothered. A very cool looking! Do you still look like this? Nanny could not help to smile when nanny thinks about your simple and lovely looking. Fan Fan, nanny misses you. Nanny really misses you very much!

I hope you will grow up healthily under the taking care of your American parents. I wish your life in the United States is the same as my wish---Blessed, happy and sweet. I hope your hometown-Qidong, Hunan of China will be remembered by you forever. When you grow up, take a chance to come back home to have a look!

Miss you!
Nanny

July 26, 2007



Så här mysigt hade flickorna det när de åt kvällsmat i kväll. Det har varit 20 grader varmt i dag, soligt och vindstilla. Härligt!
Lite hopp och lek på studsmattan innan de blev dags att sjunka ned framför tv:n en stund. Vera sover redan. Och nu är det dags att lägga hennes trötta men nöjda storasyster, som varit Golden Girl i klassen den här veckan och som gjorde mycket bra ifrån sig på taekwondon i eftermiddags.
I morgon är det Jeans for Genes i skolan. Flickorna får ha vanliga kläder på sig mot att de donerar pengar till något som antagligen har med gener att göra. Olivia ser mest fram emot att ha Spiderman-tröja.

På tv i kväll

Ibland, nej, ganska ofta gnäller vi över att vi har fler än 800 kanaler men det finns ändå inget att se. Så mycket skräp de lyckas fylla tablåerna med! Det händer att vi säger att "i Sverige räcker det att man har ettan, tvåan och fyran, så finns det alltid något att se".
Men när jag läste Aftonbladet på nätet i kväll och såg vad redaktionen bedömer är de två intressantaste programmen på svensk tv i kväll börjar man undra.
Är det ett skämt?
Eller har Aftonbladets tv-redaktion fullständigt förlorat omdömet?
Eller har svenskarna på fullt allvar bekymmer att välja mellan de tre alternativen Gynekologen i Askim där en kvinna konstateras ha klamydia, Ernsts ny antikprogram där bland annat en farbror med 300 tomtar ska framträda, eller att stänga av tv:n?
Jo, just det. Det finns en kanal till. Undrar vad de visar där? Det måste var enormt ointressant, med tanke på vad som lyfts fram på a.se.
Alltså, om inte alltihop är ett skämt och a.se har blivit hackad.
Jag måste nog för säkerhets skull för första gången läsa hur diskussionerna går om de här tv-programmen.

Taekwondo, Marathon och annat

Jag måste förstås börja med Olivias taekondo-show som gick av stapeln i lördags. Hon var väldigt spänd, men fattade nog inte vad som komma skulle. Hon trodde det hade något med att göra att hon klarade sitt test för lila bälte i torsdags.
Hon var hängig i fredags, hade feber och fick stanna hemma från skolan, ha mysdag med Eléne, medan jag släpade med Vera på tantlunch (en samling svenska kvinnor i alla åldrar som äter lunch tillsammans fyra gånger om året - alltid supergott och supertrevligt).
På fredagskvällen hade jag alltså två familjemedlemmar att oroa mig för med anledning av kommande sportevenemang.
Men på lördagsmorgonen var Olivia frisk som en nötkärna igen, tur det! Jag, flickorna och Eléne åkte till East Grinsted, en stad 45 minuters bilkörning härifrån, och letade upp teatern där showen skulle hållas. Vi var där i god tid eftersom Olivia skulle hinna repetera med de andra barnen. Olivia var klart minst, men det var tydligen ytterligare en fyraåring med. De flesta var i åttaårsåldern.
Det kändes inte så lite märkligt att släppa av henne omklädd in i ett rum med nästan bara främlingar (hennes hjälptränare, miss Buckle, var där som tur var) och sedan inte se henne innan ridån gick upp i andra änden av byggnaden! Herregud, hon är ju bara fyra år, men ibland är hon så otroligt redig att jag glömmer det!
Nåväl, när ridån så gick upp en dryg halvtimme senare satt jag, Vera och Eléne på våra platser på främsta raden. Barnen - de var ungefär 20 stycken - stod i fyra rader. Olivia var huvudet kortare än den näst kortaste och stod längst fram i sitt led. Med sitt mörka hår och sina stora ögon blev hon ett naturligt blickfång, och senare, i pausen, kom flera andra ur publiken fram och berömde henne för att hon var så duktig: "She stole the whole show!", sa att hon var söt och att de var imponerade av henne. Olivia blev jätteblyg men jag blev förstås väldigt stolt!!!
Men nu går jag fram lite för fort. Mr Hudson, som inte är Olivias vanliga tränare, stod framför barnen och sa vilka steg och rörelser de skulle göra. Olivia var nog lite överväldigad av all publik - det var nästan fullsatt i teatern - och det starka strålkastarskenet. Hon hade sett oss men kollade inte särskilt mycket åt vårt håll, utan var mest fokuserad på att göra rätt. Och det gick jättebra! Uppvisningen varade i ungefär tio minuter och avslutades med att barnen fick göra side kicks och sparka sönder frigolitskivor.
När elevuppvisningen var klar fick en mycket nöjd Olivia hoppa ner från scenen till oss. Sedan fortsatte den riktiga showen - Black Belt Extravaganza. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så kul att se när folk slog sönder brädbitar och tegelstenar! Showen var gjord med mycket humor och det blev mycket respons från publiken. De hade också två special guests, en tjej som är europeisk mästare och som slog sönder massiva träplankor så flisorna rök (till skillnad från de andra som hade flera tunna skivor mot varandra), och en kille som har gjort taekwondon till något som liknar en gymnastikuppvisning, komplett med frivolter osv. Han arbetar som stuntman och har medverkat i flera kända filmer som jag aldrig har hört talas om, fick jag veta.
På minussidan var helt klart att det var fotoförbud under uppvisningen. Varför fattade jag aldrig, men det är lite synd att de enda bilderna jag kan visa är från pausen.
Hur som helst, detta blev nästan ett heldagsprojekt men jag är väldigt glad att vi åkte.
Mei-Mei och Baby, som hon vårdar ömt.

Vera leker arga leken i dag på förmiddagen.
Arga leken är ofta det bästa sättet att få henne på bra humör om hon är lite butter.
Detta är innan hon lyckades med konststycket att hälla såpbubblevatten i ögat med otrevlig ögonsköljning med kallvatten och högljudda vrål som följd.
Det är också innan Mats hade ring och berättat att han fullföljt Berlin Marathon i dag på förmiddagen. Han kom i mål på 3.30, vilket han var mycket nöjd med. Han tog det väldigt lugnt eftersom han fortfarande är rejält snuvig, och är övertygad om att han hade kommit i mål på 3.10 om han hade tagit i lite mer. Nu är han antagligen ute med de andra gubbarna och äter onyttigt och dricker alkohol, något som de har avstått från i många veckor. När Mats ringde sa han att han inte var det minsta sugen på vin eller öl och att han allvarligt övervägde att helt sluta dricka alkohol. Se där ja! Vi får väl se hur det gick med de funderingarna!
Detta är Sportacus, förlåt Olivia, som berättar hur hon ska "Save the day". Sportacus är superhjälten i Ias favoritprogram på tv, Lazytown.
Ia beställde pannkakor till lunch. Flickorna tryckte i sig två och en halv var, med mosade bär och frukt som sylt. Är jag en elak mor som inte ger dem riktig sylt?
Eftermiddagen tillbringade vi sedan på lekplatsen i Holly Bush. Det har varit härligt höstväder i dag så man får passa på att vara ute så mycket som möjligt.
Vera leker att hon är pappa som ska "skägga sig".
Nu sover de båda prinsessorna. Och jag ska gå ner och sjunka ihop framför tv:n en stund innan det är läggdags även för mig.

PS: Nu ska jag strax ga och lagga mig. Har kollat ett jatteintressant reportage fran Rumanien, "The New Europe", och ska bara smalta lite nyheter ocksa. Men jag kande att jag inte gav Vera credit for hennes uppvisning under taekwondo-showen i lordags. Alltsa, hur manga 2,5-aringar klarar att vara lugna och tysta i mer an tva timmar pa vilken forestallningen det an mande vara? Hon var sa duktig, tittade och levde sig in och nojde sig med sma pauser pa golvet da hon gravde i min vaska och drog i fallstolen. Jag ar sa glad att jag har tva sa duktiga barn, som man kan ta med nastan over allt, pa restauranger, till badhus, pa tantluncher och taekwondo-shower. Vilka tjejer!!!

Den stora kakstriden, del 2

For det forsta: i dag blev Olivia testad for ett nytt balte i taekwondon. Hon gjorde bra ifran sig och har numera en lila rand i stallet for en orange. Dessutom ar det nu bekraftat att hon ska upptrada pa showen pa lordag! Det blir spannande!
Ia var dock lite grinig, och Vera mycket slak, och jag kollade tempen pa dem bada nar vi kom hem. Feber, Vera ungefar 38, Olivia nastan 39. Mats har ocksa feber och har varit hemma fran jobbet i dag, kolhydratladdat och vilat och jobbat fran fatoljen i vardagsrummet. Ingen munter samling, med andra ord. Det vill till att Mats kanner sig battre i morgon, annars vet i tusan om det blir nagot marathonlopp pa sondag. Och som han har jobbat pa detta, tranat, atit ratt (hans fru har naturligtvis stottat och lagat den typ av mat han behovt for sin uppladdning - nastan alltid i alla fall) och anstatt fran alkohol i sex veckor. Naja, han ar i alla fall i form for Beach 2007 nar vi aker till Kenya om nagra veckor!
Ja, sa var det detta med kakorna. Den som inte laser regelbundet kan borja med att lasa det har inlagget.
Jag skickade ett vanligt uppfoljningsmejl till Mrs Austin i gar, men det forsvann nog i cyberspace for skolans mejlsystem har gatt sonder.
I dag pa morgonen sa Olivias larare Mrs Malcolm att Mrs Austin tagit upp kakorna pa ett lararmote. Vi pratade lite om det och jag lade fram min argument for tredje gangen i ordningen. Men det ar som att prata med idioter, "Flickorna skulle inte ata riskakor eller brodpinnar, de tycker inte om det", sa Mrs Malcolm. Hur vet ni det nar ni aldrig har provat, fragade jag. "Barn tycker inte om sant som inte ar sott", var svaret. Och denna kvinna ar mitt barns lararinna! "Om Olivia foredrar frukt far du garna skicka med henne det", sa Mrs Malcolm vidare. Har man hort den forut? Det ar inte det att jag oroar mig for att Olivia far for lite frukt, och for den delen ar det inte bra for tanderna att ata frukt gang pa gang under dagen. Det som oroar mig ar dett de lar barnen att kakor, hur plain de an ma vara, ar en normal del i en halsosam diet - vilket ar vad de havdar. "Det ar inte mycket mattat fett i dem och inte mycket socker heller", havdade Mrs Austin senare angaende mariekexen och digestivekexen.
Naja, jag kom inte langre an sa med Mrs Malcolm. Det ar ju inte heller hon som fattar besluten. Eftersom nu Mrs Austin uppenbarligen minns forra veckans diskussion gick jag in till henne en stund innan Olivia slutade.
Mrs Austin var som vanligt valdigt trevlig och forsakrade att hon uppskattar att foraldrar engagerar sig i skolan och kommer med forslag, men upprepade som ett mantra att nar beslutet togs att barnen inte langre skulle ha med egen snack - det hade varit alldeles for mycket chips, choklad och all skons junk food - sa hade man tillsammans med husmor, ekonomiansvarig och skollakaren utrett vad som var nyttigast mellanmal for barnen till ett rimligt pris och som gav tillrackligt med kalorier, och kommit fram till att det var: biscuites!
Ja, men da ar det val dags for Walthamstow hall att ta ytterligare ett steg till forman for flickornas framtid, forsokte jag. Men, nej.
Vartenda argument jag lade fram bara sprack som en sapbubbla nar det nadde fram till Mrs Austin, hon ville liksom inte fatta vad jag sade, desperat att forsvara skolans policy.
Jag bad att de ska ge barnen halsosammare mellanmal atminstone ett par dagar i veckan, men det var inte heller nagon bra id'e, for da skulle flickorna kanna sig sarbehandlade och bli ledsna att de inte far lika god snack som ovriga skolans elever.
Jag har nu bett att fa ge henne nagra alternativ till kakorna att smaka av (forst ville jag testa min teori att barn ater det som serveras om man bara haller ut nagra dagar, dvs ge flickorna i Olivias klass annan snack i nagra dagar, men se det far jag inte for det ar ett policybeslut att de ska ata kakor) och jag tanker mig fullkornsskorpor, bread sticks och havrekex. Jag tanker ocksa ge forslag pa hur man skulle kunna gora upp ett schema dar varje barn tar med en frukt i veckan till sin klass, som kan delas upp och bli en del av mellanmalen. Sa gjorde vi pa Olivias lekskola och det funkade utmarkt. Pa det viset lar sig barnen ocksa att uppskatta olika smaker.
Mrs Austin sa att visst far jag garna ge henne detta, men da maste det utredas av husmor och ekonomiansvarig och OJ vilket arbete det innebar, och jag ska nog inte rakna med att deras MYCKET genomtankta beslut rivs upp. Sarskilt inte eftersom det inte ar nagon annan foralder som protesterat ... jag har ju pratat med flera foraldrar som haller med rakt av, och andra som haller med efter att ha hort mina argument. MEN, de vill inte stota sig med lararen eller rektorn.
Jag har redan utmarkt mig som den brakiga mamman, sa jag far val fortsatta vara frontfigur. Eller, ska jag det? Mats (som ar minst lika upprord som jag over detta kakatande) tycker nu att jag ska lagga ned hela diskussionen, lata Ia ata kakor tillsammans med de andra barnen och rakna dagarna tills vi flyttar harifran. Kanske ar det lika bra. Men det smartar att lata de dar puckona ha sista ordet och att de kanske tror att de har overtygat mig att kakor ar det basta mellanmalet man kan erbjuda ett barn.
Vad tycker du?

Några dagar till

Vi hade svensk lekgrupp här i måndags. Tyvärr känns det att hösten är på väg nu, men barnen är tuffa och lekte snällt utomhus (efter att ha lekt i mitt och Mats sovrum trots förbud och lyckats riva ner en av sänglamporna).
Oj, oreda, detta är från i dag då Becky och Jessie var här och käkade lunch. Jessie är från Guangxi och fyller tre endera dagen. Flickorna ska på hennes kalas nästa helg.

Ja, så här härligt var det för bara ett par dagar sedan.
Kolla Spiderman & Spiderman! Sara, den eviga prinsessan, överraskade oss totalt när hon lät Ia övertala henne till denna outfit.
Anton, Ia, Vera och Sara.
Detta måste väl ändå vara världens sötaste Spiderman?

Födelsedagsbarnet Maya på sitt kalas i söndags.
Den inhyrda lekledaren häll igång barnen fint i en timme. Här spelar de upp Törnrosa (Sleeping Beauty) med kasperdockor. Maya fick äran att sköta prinsessan. William tog på sig den otacksamma uppgiften att vara häxan. Och redan innan lekledaren hade frågat om någon ville vara prinsen stod Olivia där och räckte upp handen. Hon var MYCKET nöjd över att bli vald.
Parasuit games är alltid poppis.
Och vem kan motstå en såpbubblemaskin?
I stället för goody bag fick alla barn varsin present. Olivia fick face painting. Vi hade nog inte varit hemma mer än tio minuter innan jag hade två rytande tigrar att tampas med. Det var rätt kul, men kvaliteten var väl inte den bästa så färgen smetade av sig lite varstans. Men ungarna gillade det och det är väl det viktigaste!

I morgon är det torsdag - taekwondo-dag! Olivia ska äntligen bli testad för nytt bälte, hon har känt sig omkörd av andra barn när vi har varit i Kina/Sverige i våras samt i sommarstugan i sommar. Men nu äntligen är det dags! Och på lördag ska vi på Black Belt Extravaganza och titta på proffsen. Olivias tränare, Mr Simmonds, sa att Olivia kan få uppträda om hon vill, men jag vet inte hur allvarligt det var menat. Vet inte heller om Olivia skulle våga ... jo, kanske? Nå, vi får väl se om han säger något i morgon också.

Mats kom hem från Göteborg i dag på morgonen, fortfarande mätt efter att ha frossat i torskrygg och färsk hummer i går kväll. Det sköljde han förstås ned med mineralvatten eftersom det är Berlin Marathon på lördag. Tyvärr har han ont i halsen och känner sig hängig. Det vore ju själva den om han tvingas ställa in, så som han har laddat. Håll tummarna för ett snabbt tillfrisknande!

Nu ska jag sjunga Buff för Päronpuffen (=Trollmors vaggsång för Ia)!

Bilder till föregående inlägg

Flickorna hjälpte mig att skura golven i går. Undrar hur man gör för att hålla den entusiasmen vid liv tills de bli tonåringar?
Olivias nya säng. Vid andra väggen står Veras, som är precis likadan. Nu ska bara sänglamporna upp också.
Olivia tar i allt vad hon är värd när det handlar om sportutövning (till skillnad mot exempelvis promenader).
Vera i leksakshavet i dag på morgonen.
Kungen som ska gå på kalas snart - och som frågar mig en gång var femte minut om det inte är dags för oss att ge oss av.

Charlotte och lilla Hannah här hemma i fredags eftermiddag.
Vera, Olivia och Sam,
Hummus, morötter och gurka - världens enklaste och godaste starter.
När Daisy kom och hälsade på försvann förstås allt intresse för mat.

Söndagmorgon

Så var det söndag morgon. Vi sitter framför tv:n, barnen kollar på Lazytown som är Olivias favoritprogram.

De senaste dagarna har varit bra. Vi fick hem sängar från Ikea i torsdags. Mats skruvade upp dem på fredagseftermiddagen. De ser väldigt stora ut i flickornas rum, men de verkar nöjda ... på sikt ska de ju ha varsitt sovrum och då gör det ingenting. Olivia har sovit två hela nätter i sin säng. Vera accepterar att lägga sig i sin, men vaknar (hur vaken hon nu är) med panikartad gråt på nätterna. Då är det lättast för oss att ta in henne till oss, så att hon inte väcker Olivia. Min förhoppning är ända att hon ska trivas i sin säng och vilja stanna där så småningom. Nattskräcken kan ju inte fortsatta i evighet.

En annan nyhet ar att vi tagit av Vera nattblöjan. Den har varit torr i stort sett varenda natt hela sommaren, sa det är väl på tiden. Det gäller bara att ta med henne på toa om hon vaknar på natten - men for det mesta håller hon sig. Ur olycksriskperspektiv vore det också bättre om hon kunde stanna i sin säng, jag har inte lagt plastad frotté i vår. Är det sådant som kallas vardags-edge?

Mats var ledig på fredagen. Han och jag åkte till golfbanan på förmiddagen och spelade nio hål. Vädret var perfekt, knappt 20 grader och vindstilla. Det var faktiskt riktigt kul och gick över förväntan bra - jag har ju inte spelat på mer än tre år, knappt hållt i en golfklubba sedan vi fick Olivia. Vi spelade inte på Nizels, där var fullbokat, utan på Hilden som är en korthålsbana. Perfekt, vi gick runt på en dryg timme. Jag gjorde två par och flera bogeys, så jag var klart nöjd.

På fredagskvällen hade vi Charlotte och barnen här på middag. Colm var i Paris för att titta på ... kan det ha varit rugby? Irland spelade i alla fall. Det var mycket trevligt att ha gäster, barnen lekte snällt och åt duktigt och vi vuxna hade också trevligt. Mats körde sedan dem hem och power walkade tillbaka hit. Det är bara en vecka kvar till Berlin Marathon, så han är mycket fokuserad på fettförbränning nu.

Charlotte hade med sig varsin leksak till flickorna, en sorts slimig boll med ett nät om. När man kramar bollen kommer det ut som bubblor genom hålen i nätet. Jättekul, tills Vera bet sönder sin boll och det droppade klarrosa slime på golvet.

Nar lugnet lagt sig pa kvällen hittade vi gula droppar av Olivias boll vid kontakterna bakom tv:n. Hmmm, undrar hur de kommit dit? Vi torkade upp och tänkte inte mer på det sedan. Men i går morse när jag kom ner luktade det bränt gummi i vardagsrummet. Döm om min förvåning när det var fullt med gult slime bakom tv:n igen, den har gången dessutom i en av kontakterna, där det bubblade och rök. Stängde snabbt av kontakterna. Tack och lov hade inte tv:n gått sönder. Däremot var heltäckningsmattan fläckad. Suck.
Olivia erkände så småningom att det var hon som klämt ur slimen ur sin boll. Varför hade hon ingen förklaring till. Jag blev sa himla förvånad, hon har aldrig varit den som hittat på hyss.

På eftermiddagen åkte vi till Nizels, vi badade och jag och Mats tränade i skift. Jag märker att Olivia behöver en lugn lördag, fem långa dagar i skolan tar på krafterna. Fast hon förstås läxa över helgen. Den ska vi göra i kväll. Om ett par timmar börjar nämligen Mayas femårskalas. Det är maskerad och Olivia ska förstås vara Kung.

Den stora kakstriden

I dag var det coffee morning med Mrs Austin, som är rektor för pre-prep på Wally Hall, ungefär lågstadiet. Det var jag och fem mammor till från Olivias klass som var där. Jag hade laddat ordentligt med argument, för jag ville ta upp flickornas kakätande en gång för alla.
Det hela började före sommarlovet, då vi hade informationsträff med Olivias kommande lärare. Hon berättade att barnen serveras två kakor på förmiddagen och en kaka på eftermiddagen. Detta förutom lunchen, som alltid åtföljs av efterrätt.
Att engelsmän generellt är en samling gottegrisar var ju ingen nyhet, men det överraskade mig faktiskt att de ger varje barn tre kakor (typ digestivekex) varje dag. Jag frågade Olivias lärare om de hade diskuterat att ge barnen något hälsosammare mellanmål och fick ett styvmoderligt svar: Flickorna är trötta vid den här tiden och behöver kolhydrater. Om din dotter föredrar frukt är du välkommen att skicka med henne det.
Tja, fråga Olivia vad hon vill äta och svaret blir godis och kakor - dagen lång.
Jag var ytterst nära att upplysa läraren om att man faktiskt hittar kolhydrater - fast nyttigare - i både frukt, grönsaker, bröd och riskakor, men jag avstod. Att utmärka mig som "mamman som läxade upp läraren inför hela klassens föräldrar" redan innan terminen startat vore kanske inte ett så smart drag.
Dessutom är det ju inte läraren som bestämt vilket mellanmål som ska serveras, det beslutet är fattat på högre ort. Alltså kändes det lämpligt att ta upp frågan med Mrs Austin.
Mrs Austin blev helt tagen på sängen när jag frågade. Hon försvarade kakorna så gott hon kunde, bland annat att de är "plain" utan kräm osv, men då kunde ju jag berätta att ett digestivekex innehåller 70 kalorier, vilket innebär att tre digestivekex ger en fyraåring ungefär en femtedel av en dags energibehov. Jag hade ju alla de goda argumenten och till slut, efter 40 minuters ältande, lovade Mrs Austin att ta upp en ny diskussion om de kanske ska ge barnen mellanmål utan raffinerat socker åtminstone ett par gånger i veckan, vilket väl får betraktas som en framgång.
Visst kändes det som att köra huvudet i väggen, fast vi hade lite kul också då Mrs Austin gjorde en liten paus och skickade runt ett kakfat bland mammorna ... det gick inte åt många!
Särskilt förvånande var att de andra mammorna inte över huvud taget funderat i de här banorna och att ingen backade upp mig mer än att de tycke att jag "har en poäng".
Att det finns alternativa mellanmål verkar liksom aldrig ha föresvävat dem - det enda de visste är att det är mindre fett i kakor än i chips (vilket jag inte är säker på). En mamma sa till exempel "det kanske inte heller är så bra för barnens tänder, om det är socker i kakorna?". Se där ja!
När jag framhöll att det handlar om att lära barnen goda vanor (om jag behöver lite ny energi, ska jag välja en banan eller några digestivekex?), sa en annan mamma att hon hade aldrig tänkt på att barnens framtida matvanor grundläggs när de är små. Hon menade på att det där kan de väl lära om när de blir äldre och kakserveringen i skolan upphör.
Flera mammor argumenterade mot mig genom att upplysa om att många barn inte gillar frukt och grönsaker - och att de som gör det kan ju äta det i samband med lunchen. Däremot kunde de tänka sig riskakor eller bread sticks som ett alternativ till kakorna.
Tänk, efter alla de diskussioner som varit i media i detta land om fetmaepidemin bland barn, barnens dåliga tänder och hur utbrett typ två diabetes är bland barn här, så har inte mer fastnat. Och detta är ändå välutbildade mammor från välbärgade hem.
Engelsmännen är i sanning ett undernärt släkte. De lever på kakor, chips och friterad färdigmat. De dricker läsk när de är små och öl när de blir stora. Vatten ska man omkomma i.

Här hade jag tänkt fortsätta med ett långt klagomål angående den dåliga ordningen på Ikea här i UK, men det får väl vänta till en annan dag. Jag och Vera var där i går. Hälften av det vi skulle ha fattades, men jag har gett upp att hitta allt jag behöver på en och samma gång så jag gjorde om planerna och beställde en annan sorts sängramar till flickornas rum (varav en var skavd, men det var den sista och jag lyckades tjata mig till en prissänkning på den ... och så får vi vända den sidan in mot väggen, fick också köpa fel sorts brädor att ha inunder madrasserna och en annan - mycket dyrare - bäddmadrass än vad jag tänkt mig, men ändå - nu är det gjort). Leveransen kommer någon gång i morgon mellan sju och tre. Så det blir en bra dag att sortera och städa på.

Nåja, nu ska jag snart hämta den kakstinna Olivia. På onsdageftermiddagarna tar Eléne hand om Vera för att jag och Ia ska ha lite tid bara hon och jag. Olivia får välja vad vi ska göra. I dag har hon bestämt att vi ska gå på kafé. Mer kakor åt folket!