Kusiner, kusiner

I går tog åkte vi till Göteborg och träffade mina kusiner Sofie (nykonfirmerad) och Louise och pappa Ulf igen. Det ösregnade så vi inledde med lunch och fortsatte med en promenad inne i Nordstan. Inte det roligaste stället, men vad ska man göra?
Sedan åkte jag och töserna bussen hem till deras kusiner Maja och Greta. Detta var första gången vi fick träffa Greta. Hon fyller snart ett och håller som bäst på att lära sig gå. Kryper och klättrar gör hon i hög hastighet redan, så det kan bara bli fullare rulle om man säger så!
I Majas koja under trappan.
Titta åt ett annat håll och Greta har redan hunnit upp på bordet!
Maja var lite trött och grinig i början, men efter middagen sken hon som en sol. Tyvärr var hon lite svårfångad på bild och den enda jag fick på henne leende blev oskarp. Men bättre det än inget!

Jag och flickorna tog tåget hem på kvällen och de kom inte i säng förrän vid nio.
Morsan stannade hos Douglas i Göteborg och de är just nu ute på en minisemester i Bohuslän ... de är ju inte vana vid det tempo två unga fröknar kan driva upp, för att inte tala om ljudnivån ... lite dåligt samvete får man ... men morsan säger att hon helt enkelt behövde lite miljöombyte ...
Vi tre hade i alla fall en lat förmiddag och träffade sedan ytterligare kusiner på eftermiddagen: Leon och Gideon.
Nu är flickorna parkerade framför tv:n i väntan på John Blund, som väl tyvärr lär vara sen i dag med tanke på hur länge töserna trynade i morse.
I morgon har vi annat kul att se fram emot: Isabelle och Elliott, och mamma Katarina förstås, kommer ner! Vi har inte träffat dem sedan skidresan i februari och det ska bli så kul att ses igen. Hoppas att det kan bli oftare framöver, de har ju lämnat expat-livet i Houston bakom sig (se Katarinas blogg här - snart börjar hon nog skriva mer regelbundet igen) och flyttat hem till Sverige!

Nytt ord som man plötsligt inte vet hur man har klarat sig utan tidigare: Tamburförlamning.
Det är det tillstånd som vi alla kan drabbas av, men vissa betydligt oftare än andra, och som innebär att man tar på skor och jacka, säger hejdå och sedan står kvar i hallen och snackar i all oändlighet medan värden/värdinnan fortsätter försöker vara trevliga och snegla på klockan utan att det märks. Tamburförlamning, alltså!