Melamine - farlig mjölk i Kina

Jag har inte skrivit särskilt mycket den här veckan. Det beror på att om jag skrev kände jag att jag måste berätta att vi har tagit Mei-Mei till doktorn, och det vågade jag inte tala om innan jag något så när visste att hon mår bra.
Alla har säkert läst om skandalen i Kina där mjölk och modersmjölksersättningar spikats med en kemikalie som heter melamine. Melamine är ett ämne som egentligen ska användas vid framställning av plast. I mjölk har den dock effekten att proteinhalten förfaller högre än vad som i själva verket är fallet och detta har mindre nogräknade mjölkproducenter dragit nytta av.
En annan effekt av melamine är att det kan orsaka njurskador och njursten, särskilt hos små barn. Extra cyniskt att tillsätta det i modersmjöksersättningar.
Vilka andra skador melamine kan tänkas orsaka människan får tiden utvisa.
Nåväl. Till en början lät det som att melamine har tillsats mjölk endast under i år - avslöjandet gjordes i början av sommaren men det hela blev inte offentliggjort förrän efter OS - Kina ville inte förlora ansiktet ... suck.
Efter det att skandalen uppdagats har det dock framkommit att melamine-spiking har pågått hos vissa tillverkare minst så långt tillbaka som 2006.
Så det vår yngsta dotter.
Mei-Mei bodde på barnhem från det att hon föddes i april 2005 och till det att vi hämtade henne i mars 2007. Vi vet inte vilken typ av mjölk hon fick där, men man får väl anta att modersmjölksersättning var huvudfödan under åtminstone det första året av hennes liv.
Sedan hon kom till oss har hon in perioder klagat på att det gör ont att kissa. Inte bara gnällt, utan varit helt hysterisk ibland och verkligen kämpat för att hålla sig. Vi har förstås kollat henne för urinvägsinfektion, men det har hon inte haft. Vi drog slutsatsen att hon sett vår reaktion och sedan körde med detta för att få uppmärksamhet.
När melamine-skandalen uppdagades kom förstås saken i ett annat läge. Herregud. Tänk om den stackars flickan har njursten!
Jag beställde alltså tid hos doktorn och vi var där i tisdags. Han var mycket lugnande men tog ändå min oro på allvar och remitterade Mei-Mei till ultraljudsundersökning av njurarna.
Efter det skulle de bara ta ett litet urinprov - och sedan blev det fart vill jag lova. Hon hade protein i urinen, vilket tydligen inte behöver innebära att något är fel men ändå ska kollas upp, men framför allt hade hon ett enormt högt pH-värde. Doktorn hade nästan aldrig sett ett så högt pH-värde, och aldrig hos ett barn.
Nu blev vi ivägskickade för att ta blodprov och att mäta blodgaserna (något som har att göra med kroppens syra-bas-reglering). Proverna togs uppe på en avdelning. Det kändes helt absurt att vara där. Lokalerna var väldigt slitna och runt omkring låg svårt sjuka barn, likbleka och kopplade till olika sorters apparater och droppställningar och med snyftande föräldrar bredvid. Ingen upplyftande start på dagen, alltså.
Hur som helst, vid det här laget var både jag och Mats övertygade om att Mei-Mei hade njursten och vi var förstås väldigt oroade.
Dagen därpå åkte jag med Mei-Mei till ett annat sjukhus för att kolla njurarna. Jag var ganska så nervös, men kände att vi var i goda händer eftersom doktorn vi fått uppenbarligen var väldigt alert. Mei-Mei skötte sig jätteduktigt och studerade uppmärksamt bilden av sin mage. Och till min stora lättnad såg njurarna helt normala ut. Inget spår av njursten. Puh!
På torsdagen ringde doktorn och berättade att alla blodprover och blodgaser var helt normala. Dubbel -puh!
Det enda som återstår nu är att lämna in ett helt dygns kiss för analys av mineralinnehållet, om jag förstod saken rätt. Och möjligen att gå och kolla pH-värdet några gånger till. Men som det verkar nu mår Mei-Mei alldeles prima och vi får hålla tummarna för att övriga tester också kommer att visa det. Hon lyckades nog bara klämma fram en väldigt ovanlig skvätt kiss just den där tisdagsmorgonen.
Kanske tycker en och annan läsare att vi är överbeskyddande på gränsen till hysteriska, men det är lätt att måla fan på väggen när man har mycket knapphändig information om hur ens barn har haft det under de två första åren i livet. Det känns smärtsamt ibland att inte ha fått ha dem hela tiden. Missförstå mig inte, jag skulle aldrig i livet hellre vilja ha biologiska barn, absolut inte. Däremot önskar jag att jag hade fått bära och ta hand om just de här två flickorna från början.