Donate money for Haiti

Olivia blev djupt berörd när hon fick veta att så många människor i Haiti har drabbats av jordbävningen. Jag har själv inte tagit upp det, men de hade pratat om det i skolan. Hon kom hem med massor av frågor, som varför blir det jordbävning, kan det hända här/i Sverige/i England, och så vidare. Jag berättade att vi behöver inte oroa oss, men i Kina, till exempel i Sichuan där Olivia själv föddes, där drabbas de ibland av svåra jordbävningar.
När det gått några dagar och flickorna fått donera pengar till Haiti, bestämde sig Olivia för att det måste göras mer. Hon klippte ut en bit wellpapp ur en av alla flyttkartonger som fortfarande står här inne, hämtade en penna och skrev:
Please! Donate money for Haiti!
Nu vill hon att jag och hon ska gå och ställa oss i gathörnet här utanför och samla pengar från förbipasserande i bilar.
Så är det många som gör här. I Houston finns en tiggare i varje gathörn. Men att få Olivia att fatta att de som samlar pengar från bilar bara samlar till sig själva, och att folk inte skulle fatta att de pengarna vi samlar in skulle gå till de stackars människorna i Haiti ... det är inte lätt! Gullunge, det är hon i varje fall!

Apropå detta så är det svårt ibland att veta hur mycket man ska berätta om olika saker för barnen. I vilken ålder är de redo att få veta? Jag vill gärna att mina barn ska få vara oskuldsfulla så länge som möjligt.
När flickorna har frågat hur det kommer sig att bebisar börjar växa i mammors magar har jag hittills svarat att så kan det bli när en mamma och en pappa tycker väldigt mycket om varandra, och med det har de hittills nöjt sig. Den dag de kräver mer detaljerade svar ska jag ge dem det. Kan ju alltid trösta dem med att "jag och pappa har ALDRIG gjort nåt sånt läbbigt, vi fick ju våra barn från Kina!".
Hur som helst, sex känns inte så farligt. Döden har jag också vant mig vid att prata om. Mei-Mei är inne en period nu när hon funderar mycket över döden. Hon vet att farfar är död. Men hur går det till? Vaknar man aldrig igen? Hur ser det ut när man dör? Kan alla dö? Till och med poliser? Hur gammal är man när man dör? Ska du dö mamma? Jag vill inte att du dör, vem ska ta hand om oss då?
Jag ska inte dö nu, nästan alla människor dör när de är jättejättegamla, som gamla Ingrid, säger jag. De minns min gammalmoster Ingrid, som somnade in i somras, 98 år gammal.
Det var värre i höstas när Olivias klass undervisades i världskrigens historia i samband med Rememberance day. Jag tycker att de var på tok för unga. Olivia kom hem och berättade att "in world war 1, they faught man to man, but in world war 2, they faught from the air. Hon berättade vidare att "millions of people were killed" och att "The Germans were the bad guys".
Med detta följde förstås en ström av frågor om varför vuxna människor bråkar och varför det finns krig, och om det ska bli krig där vi bor.
Det kändes onödigt, alltihop. Visst, engelsmännen är väldigt präglade av världskrigen och jag tycker också att det är viktig kunskap, men de kunde väntat tills barnen var åtminstone tio år. Nyss fyllda sex var för ungt. Tycker jag.
Ännu värre var det för min väninna Isabel, vars dotter gick i samma klass som Olivia. Isabels man är nämligen - tysk.
Dottern kom hem och förklarade för sin pappa att han var en av The bad guys, för det hade fröken sagt att tyskarna är. Det tog tid för familjen att reparera den skadan. Isabel klagade förstås för skolan, men de menade att man måste förenkla för att kunna få små barn att förstå - ja, det är så klart sant - och detta visar bara ytterligare på att barnen var för unga för den kunskapen. Sexåringar ska inte behöva veta vad krig är. De ska i första hand inte behöva uppleva krig och i andra hand inte behöva veta att andra barn, mammor och pappor dödas i krig lite varstans på den här planeten.

Nej, nu får jag allt lägga av, sätta mig i soffan och dumglo en stund tills Mats kommer hem.