On the road again

Gårdagen var tung. Jag städade, skrev ut barnen ur skolan, grät en skvätt, lämnade nycklarna, åkte tillsammans med resten av the Karlssons till Grappinos - sista gången på Grappinos - och träffade några av Mats arbetskamrater för after work. Jorunn kom också. Och med tårarna en millimeter från kanten i ögonen svämmade det förstås över flera gånger. Folk måste ha tyckt jag var knäpp. Men det ÄR tråkigt att säga hejdå! Särskilt allt som har med barnen att göra är svårt. Det är ju inte deras val. Hursomhelst, ett antal glas skumpa senare så tog vi en taxi till ett flygplatshotell. Både jag och Mats kämpade mot tårarna när vi passerade downtown för sista gången. En kort natt vid George W Bush intercontinental airport gick vi upp attans tidigt och påbörjade vår resa österut. Flygresan gick bra, så är som på att jag fick ett extra barn bredvid mig. Det var en mamma med dotter i flickornas ålder som kom in sent från Anchorage och de fick inte säten bredvid varandra. Ingen katastrof tills vi gick ned för landning och flickan blev åksjuk. En annan har ju varit med förr, Olivia blir flygsjuk ibland, så det var bara att hala fram spypåsar, servetter och vatten med ena handen, och hålla bak flickans hår med den andra. Hennes mamma däremot fick panik och reste sig ur sätet, alltså cirka 30 sekunder innan vi tog i backen, för hon skulle hjälpa till. Hon fick sig en ordentlig tillsägelse. Men allt gick bra, tills vi gick av planet och Mei-Mei upptäckte att flickan glömt sin DS. Så tog räddningsaktion 2 fart, och allt ordnade sig. Det tog en halv evighet att ta sig till hyrbilscentralen, och en halv evighet till innan vi lyckades hitta ut från flygplatsen TROTS gps. Och då, äntligen, on the road again ... Trodde vi. Det var visst fler än familjen Karlsson som tänkt sig att fira Memorial weekend i Flordia Keys. Köerna var evighetslånga. Nära sex evigheter, förlåt timmar, senare kom vi äntligen fram till Key West. Och här är underbart! Så olikt Texas. Folk klär sig annorlunda. Det luktar annrlunda och låter annorlunda. Folk promenerar och cyklar, sitter på uteserveringar. De röker cigarr, i massor, det är cigarrer överallt. En hel del bad taste också, med lönnfeta medelålders typer, dvs, som Mats och jag, som helt ogenerat går omkring i staden i badkläder. Urk. Ett lågvattenmärke som stört mig under hela min uppväxt i Varberg då badgästerna tror att stranden sträcker sig kilometer inåt land. Vi har tillbringat ett par timmar vid poolen, promenerat i stan, gått längs strandpromenaden, tagit en drink ... Alla trötta. Nu sover barnen och snart deras föräldrar med. Vi tar nya tag i morgon!