Sista natten med gänget

Känns som att jag skrivit den rubriken förut. Jag och Mats sitter vid poolen, sista kvällen. Allt är nedpackat. Huset smutsigt. Mei-Mei ledsen. Bye, Houston. Hejdå, alla kära vänner. Tänk, så negativ jag var till att flytta hit. Och det första halvåret var ingen höjdare. Barnen vantrivdes i skolan, jag vantrivdes i lägenheten. Så flyttade vi hit, till Dryden Road. Barnen bytte skola, till Roberts. Plötsligt händer det ... Vi träffade kompisar, fick en neighborhood (och hur uttrycker man det på svenska) och efter ett år i Houston kom jag på att det är faktiskt coolt att bo i Texas ett tag! Så mycket att se och upptäcka. Så internationellt. Och samtidigt, på en del ställen så makalöst inskränkt vilda västern. Så exotiskt. Efter två och ett halvt år i Houston kan jag inte påstå att jag skulle vilja stanna här för evigt, men det finns fortfarande många helgresor jag har kvar. Och många vänner, som sagt, men de finns ju kvar! Hoppas få se många av dem på andra sidan pölen. Detta med att skolan och området är internationellt kräver en utläggning. Här (och även i England) får man till skolan anmäla vilken ras barnen tillhör. Jag har hela tiden tyckt att det är märkligt, varför är hudfärg och ursprung så viktigt? Vad är mina barn, orientaler eller kaukasiskt europeiska, är det arv eller miljö de är ute efter? Men, statistiken är ändå lite intressant. På barnens skola, Roberts, är vita och asiater i majoritet. Därefter kommer hispanics, sedan svarta. Inga indianer. Hur som helst, flickorna är några i mängden, inte de två kinesiska flickorna, som de var på Wally Hall. Hur blir det i Sverige? Blir de åter de enda mörkhåriga barnen i klassen? Kommer alla genast att fatta att de är adopterade? I den här internationella miljön finns inga förutfattade medningar om sådant, folk börjar alltid med att fråga om min man är asiat. Så blir det nog inte i Varberg. Grannpojken Steven sa igår, då vi var inne på kvällsmat, att han inte kunde tänka sig att våra flickor är adopterade. Nu kanske man inte ska förvänta sig att en åttaåring ska förstå vad adoption handlar om, men the bottom line is, som vi säger, att alla blandäktenskap och hudfärger här gör folk färgblinda. Och jag gillar det. Anyway. Inlägget är skrivet på iPaden, så det blir väl inga styckeindelningar. And that sucks. Just nu bryr jag mig mest om att det inte ska bli en orkan över Key West till helgen. Återkommer.