Lucy

Här skulle det egentligen ligga ett gäng bilder från valpkursen, som jag och Lucy deltar i på måndagskvällarna. Men av någon anledning har jag stora problem att lägga upp bilder för närvarande. Varför?
Jag får ändå ta och berätta lite hur det går för oss.
Lucy är väldigt duktig på sitt. Hon sitter mest hela tiden om tror det kan resultera i att hon får en godisbit. I övrigt går det lite si och så ... inkallning, liksom stanna där, funkar utmärkt om Lucy tycker att det är en bra idé. Annars struntar hon helt enkelt i vad jag säger. Som härom dagen, då jag tvingade ut henne på promenad trots att det regnade lite - hon blängde på mig som att jag blivit galen, hon blev ju för tusan våt om tassarna! Jag bar henne ett par tiotal meter, satte ner henne, lockade, men hon bara tvärvägrade går. Upprepa proceduren, halvvägs runt fästningen. Då tänkte jag, att det har egentligen gått bättre att få med henne när hon inte är kopplad, hon är mer noga att vara nära då. Så jag släppte henne. Det skulle jag inte ha gjort. Hon satte av i en himla fart (och jag kan då inte springa med mitt knä) och försvann som ett skott runt fästningen. Bara att hoppas det inte skulle komma någon bil ... för jag visste vart hon skulle. När jag kom hem satt hon på trappan framför dörren och skrek. Ja, motion fick hon i alla fall. Tyvärr tycker hon även att det är för blött/blåsigt för att kissa ute, så hon har återgått till sin ovana att använda tvättstugan som toa när jag inte ser henne. Busvalp!
I övrigt är hennes bitande ett problem. Hon nafsas både av kärlek när hon blir glad att se någon, och när hon protesterar, som när hon ska kopplas. Hon har bitit morsan ordentligt ett par gånger. Tack och lov är hon snäll mot barn och även om flickorna har fått känna hennes tänder ibland har de inte fått några sår. Lille Aron, ett och ett halvt, slickar hon bara.
Vidare biter hon på saker, de verkar mer spännande än leksaker. Morsans köksbord, eluttag, min BH, dagstidningar och köksinredningen är exempel på favoritbitsaker. Jag lovar, det är inte för att hon är uttråkad eller understimulerad. Det måste vara tänderna som kliar. Stackarn lekte med (dvs bet i) en tom vinkartong härom dagen. plötsligt hörde vi ett förtvivlat tjut - hon hade lyckats få in huvudet i hålet och sprang runt förblindad! Även om dramat var över på några sekunder har hon tappat intresset för papplådor efter det.
Och oftast är hon förstås en helt ljuvlig valp. I dag på morgonen kom hon in från första kissrundan i trädgården med en kärleksgåva till mig. Hon rusar alltid in med en väldig fart, hoppar upp i sängen och kryper ner bredvid mig. Skillnaden i dag märkes tydligt, hon var försiktigare och kröp upp till huvudändan, där hon la sin present. En liten mördarsnigel! Tack, hjärtat!