Skruven är ute!!

På fastande mage, tidigt i morse, sopade jag bilen och skottade en utfart. Barnen var utlånade till mamma, så även hunden, så strax före sju var det bara att rulla mot sjukhuset. Sju minus och helt vitt, fantastiskt vackert.
Väl inskriven var personalen mycket positiv till att min operation skulle fixas snabbt. Läkaren ville ta mig först ... Men det verkade som att de ville söva mig. Det hade de inte sagt innan, men nu var läkaren tydligen orolig att detvskulle bli svårt att få ut skruven. Jaha, vad ska man säga?
Men. Så började handledsfrakturerna drälla in, precis som jag misstänkt. Min tid sköts fram först med en timme, sedan en till. Sedan kom nästa bud - tidigast efter lunch. Jag hade alltså då varken ätit eller druckit sedan i går kväll. Tugga tuggummi får man inte heller, men när det började dra ut på tiden smygtuggade jag lite. Var glad att jag hade med en roman att läsa.
Men, så plötsligt vid halv tolv dök läkaren upp igen. Han hade en stund kvar till lunch och frågade om det var okej att de gjorde operationen under lokalbedövning trots allt - då skulle han hinna. Ja!
Så, iväg till en annan avdelning och in med en kraftig bedövningsspruta i knät. Jag fick också fyra piller med ett glas vatten, och då gick det upp för mig att det var okej att dricka eftersom jag inte skulle sövas. Så slank ytterligare ett par glas vatten ner, och det var såå gott!
Men, så dök det visst upp ytterligare en handledsfraktur och min läkare var tvungen att ge sig av. I stället ryckte överläkaren in. Alla var så supertrevliga och glada, trots att de helt klart hade det stressigt. 
De kanske inte tordes annat eftersom mina papper var markerade med Smittorisk - har ju varit opererad i de multiresistenta bakteriernas förlovade land, USA. De tog en MRSA-odling på mig förra veckan, men smittorisk var jag fortfarande.
Jag fick lägga mig på en bår och se när de klädde sig i sina sterila kläder. Mitt knä tvättades för femtielfte gången. Sedan hängde de tyvärr upp ett skynke så att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Men jag kunde ändå följa arbetet ganska bra eftersom jag såg en spegelbild i lampan.
Först lade de ett snitt och vek undan huden, så att skruvhuvudet blottades. Därefter gällde det att hitta rätt skruvmejsel. Läkaren hade flera stycken som var steriliserade. Den första funkade inte, men den andra passade. Han vred till och ... Aj! Det gjorde ont när vakuumet bakom skruven släppte, det blev liksom en spänning i hela benet. Men sedan var det inget problem, han vred ett par varv och sedan var skruven ute. Jubel utbröt bland alla närvarande! Två stygn och sedan var det klart. Easy piecy! Jag fick ett par mackor och en kopp kaffe, och sedan fick jag ringa på min privatchaufför för dagen - Mamma. Tack, Mamma!
Jag har blivit ordinerad vila och höglöge ett par dagar. Jag har väl klarat det åtminstone delvis. Nu när bedövningen har släppt har jag ganska ont i knät, men inte värre än att jag klarar mig utan tabletter. Gillar inte tabletter, och när jag klarade mig nästan helt utan efter själva korsbandsoperationen ska det nog inte bli något problem nu heller. Frågan är bara om jag kan följa barnen till skolan i morgon bitti. Vi får se.