Mångalen eller bara jetlaggad?

Det funderade jag över när jag vaknade i natt nästan prick klockan tolv, efter ungefär en timmes sömn. Var helt klarvaken, det kändes som att det var morgon och att månskenet lyste upp trädgården gjorde inte saken bättre.
Jag gav upp efter en timme, gick ned, kokade te, läste en bok och väntade på att jag skulle bli sömnig igen. Det blev jag vid halv tre, och sedan sov jag gott.
I dag har jag förstås varit trött, men kämpade emot längtan till sängen efter att ha lämnat Olivia och åkte till Nizels i stället. Tränade och blev besviken över att inte känna mig dopad av vita blodkroppar, jag som legat i höghöjdsträning i en vecka!

Mei-Mei och Ia bakade havreflarn i går. De gillade smeten men inte kakorna. Ganska bra, eller hur? Frågan är bara vem som ska äta upp alla kakorna. Både jag och Eléne känner av snålvattnet.



Några bilder till från Alta, som jag hittade när jag kollade igenom kameran i dag.
Detta är Mei-Mei och nya bästisen Elliot.
Ia och Mei-Mei.
Päronpuffen efter en hård dag i backen.
Isabelle försöker få till en snöängel enligt mina instruktioner.
Mei-Mei var trött och tog en liten tupplur på tefatet.

Apropå höghöjdsträning, jag har fått kommentarer om att det såg väldigt folktomt ut i Alta. Det stämmer. Detta var veckan före amerikanernas spring breaks börjar, men man kunde förvänta sig att en massa småbarnsfamiljer och ungdomar 20+ skulle passa på då - men det var verkligen lite folk. Jag ljuger inte när jag säger att den totala tid jag tillbringat i liftköer under sex dagar inte har överstigit fem minuter. Helt underbart.
En annan underbar sak med Alta är att snowboardåkning är förbjuden. En dag kryssade vi över till det sammanlänkande systemet Snowbird, som också är kanonfint, men redan efter ett par åk hade jag ledsnat på alla flockar med sittande snowboardåkare i backen och återvände hem. Just, det, det är förstås där alla ungdomar 20+ håller till! Hurra för Alta!

Annat värt att notera:

* Olivia kallades The girl with the Brittish accent av personalen på skidskolan i Alta. Väl hemma igen fnissar folk eftersom hon har slutat säga Yes, i stället klämmer hon fram A-ha med värsta sydstatssläpet.

*Mei-Mei har till sitt stora förtret fått ha nattblöja i några veckor, eftersom hon plötsligt började kissa i sängen nästan varenda natt. Men se, sängvätandet upphörde som i ett trollslag när blöjan åkte på. Den har varit snustorr varje morgon, så nu är den av igen. Det var alltså som jag misstänkte, helt avsiktligt kissande för att få komma in i vår säng. Nu har hon fattat att man kan få komma in ändå.

NB: mamma och pappa sover gärna själva emellanåt också. En kväll för några veckor sedan kom vi upp och hittade Mei-Mei i vår säng. Jag viskade att vi kan bära in henne, men då blottade hon huggtänderna och morrade dovt i sömnen. Min kloke make sammanfattade situationen såhär: "Jag säger som Emils mamma; allt har sin tid, katekesen har sin tid och ostkaka har sin tid". Sedan kröp vi ned på var sin sida av vår dotter.


I kväll var Charlotte här med barnen och käkade middag. Hon berättade att i morgon är det gradings på taekwondon - alltså min och Mats taekwondon, vi började ju för någon månad sedan. Ojoj, nu är det vår tur att bli förhörda och att demonstrera sparkar, blockar och slag. Det är ju inte direkt detta vi fokuserat på de senaste två veckorna ... vi får väl försöka råplugga i morgon eftermiddag!

Hemma på vår gata i stan

Vi kom tillbaka till Sevenoaks i går eftermiddag, fyra timmar försenade. Hemresan var av den sorten man inte vill råka ut för ens när man reser själv, men förstås ännu mindre när man har två små trötta flickor att ta hand om också.
Väntan på flygplatsen i Salt Lake City blev dock bättre än jag hade hoppats. Det visade sig att terminalerna hade samma avgångshall, vilket innebar att vi träffade hela gänget igen strax efter det att vi tagit farväl utanför terminal ett. Mats dök upp som gubben i lådan efter säkerhetskontrollen på terminal två, där vi checkade in, och efter en stund var alla samlade vid terminal ett ett par hundra meter längre bort i byggnaden. När Mats, Janne och Houstonborna gick till sitt flyg en timme tidigare än vi hade jag Anneli kvar som sällskap och barnvakt när än den ena, än den andra skulle på toa.
Strulet började vid gaten. Det visade sig att vår flight var senarelagd med 25 minuter. Detta reducerade min tid på Houstons flygplats från 1h20 till 55 minuter. Eftersom jag måste byta terminal var varje minut dyrbar.
Väl uppe i luften meddelade piloten att det var oväder i mellersta Texas och att vi därför måste ta en annan, längre rutt. Tiden på flygplatsen kortades därmed ytterligare och jag bad personalen beställa en sån där plingande inomhusbil till mig och flickorna.
När vi väl kom av flygplanet på terminal A var det 30 minuter kvar tills nästan plan skulle gå. Bilen stod tack och lov och väntade på oss och Olivia var överlycklig över att äntligen få provåka en - det har hon önskat många gånger.
Bilen tog oss till en busshållplats inne på flygplatsområdet, så vi slapp göra om pass- och säkerhetskontroll. Vi hoppade på bussen med beskedet att terminal C, D och E var andra stoppet. Vi åkte över en regnvåt och blåsig flygplats, klev av vid andra stoppet och började gå - och gå och gå. Mei-Mei som hade somnat vid den mycket guppiga landningen var alldeles groggy och måste bäras. Olivia var sotis och måste hejas på/rytas åt. Dessutom hade jag handbagage.
När vi hade gått i en kvart och det var knappt tio minuter kvar till avgång var vi fortfarande i terminal C och E kändes otroligt avlägset. När en tom pling-pling-bil körde förbi oss sprang jag ikapp och i stort sett kapade den: Slängde upp bagage och flickor samtidigt som jag befallde den häpne chaffören att ta oss till E4. Han visade sig vara gladlynt och trevlig, tack och lov, trampade gasen i botten och kryssade snabbt till vår gate. När vi kom fram var det mindre än fem minuter kvar till planerad avgång. Jag var vid det laget alldeles genomsvettig och ganska tacksam när det visade sig att planet var 20 minuter försenat. Tack var det hann jag ta flickorna till toaletten innan boardingen startade.
Planet taxade till slut ut på plattan en halvtimme efter planerad avgång. Utanför piskade kastvindar regnet mot planet och det blixtrade och mullrade. Ovädret över mellersta Texas hade uppenbarligen dragit söderut. När planet plötsligt stoppade och piloten meddelade att flyplatsen var stängd tills vidare var det ingen som blev förvånad - eller egentligen sur heller för den delen, tror jag, vem vill riskera livet i ett kraftigt åskoväder?
Och där satt vi. Efter en stund meddelade piloten att det skulle ta tid, så de som ville kunde slå på mobiltelefoner och datorer. Jag hade inte med någon telefon så jag kunde inte ringa och beklaga mig till någon, men vad gjorde det, jag hade fullt upp med att försöka hålla Ia och Mei-Mei på bra humör.
Flickorna var både hungriga och törstiga. Först fick jag negativt besked när jag bad om vatten, men efter en timme rullades drinksvagnar fram och flickorna fick mätta sig med äppeljuice och jordnötter. Lite medhavda skorpor gick också ned.
Till slut, efter mer än tre timmar på plattan, hade ovädret bedarrat tillräckligt för att trafiken skulle släppas på igen. Barnen somnade vid take off. Jag lade Olivia på golvet och Mei-Mei över två säten bredvid mig, läste den mycket bra boken Flyga Drake en stund, njöt en vegetarisk curry och en miniflaska surt vitt vin innan jag försökte sova. När man vet hur gott de ligger framme i business class känns det extra svårt att försöka få till en vettig sovställning i ekonomi. Jag slumrade en stund, tog hand om Mei-mei som hade mardrömmar och Ia som skulle på toa innan två killar i tioårsåldern vaknade på raden framför och läts löpa amok av sin morsa. Jag hade vid landning på Gatwick fått ungefär tre timmars sömn.
Vi fick vårt bagage sist av alla, jag trodde ett tag att det inte hade kommit med från Houston.
Eftersom vi var så försenade var jag inte förvånad när vår förbeställda taxi inte var där när vi kom ut, det vill säga Peter, som Mats jobb och därmed vi brukar anlita, mötte oss inte och ingen av hans underhuggare stod där med en skylt. Jag släpade de stackars flickorna fram och tillbaka en bra stund innan vi gav oss av för att leta upp flygplatsens servicedisk.
Tror du det fanns något meddelande till mig där? Nej. De ropade efter taxichauffören. Ingen kom. Barnen gnällde. Vi var mycket trötta och detta blev liksom droppen.
Till slut fick jag ringa Mats i Houston från en telefonautomat och be honom kontakta Peter. Sedan fick vi leta upp en bankomat för att ta ut mer pengar så att jag skulle kunna ringa Mats igen och få veta om det skulle komma nån taxi eller ej.
Mitt i bankomatuttagandet knackade en man mig på axeln och frågade om jag är Mrs Karlsson.
Taxichauffören.
Då var det en halvtimme sedan vi passerat tullkontrollen - och minns att vi var bland de allra sista.
Chauffören sa att han hade haft en annan körning och därför inte hunnit fram tidigare, så kan det gå när ett plan blir försenat.
Det förstår jag mycket väl, men varför i allsin dar fanns det inget meddelande till mig? Jag kan inte veta om jag skulle vänta i fem minuter eller fem timmar? Jag hade ju varit på vippen att haffa en annan taxi utanför och då hade han stått där med lång näsa och utan kund i stället. Vad tror de när en mamma med två små barn kommer fram från en ordentligt försenad Atlantflygning? Att man ska slå sig ned i en fåtölj med dagens tidning och lugnt låta tiden gå i hopp taxin till slut kommer?
Att lämna meddelande hade de inte ens övervägt, inte heller att försöka få tag i mig per telefon (det hade ju iofs inte hjälpt i det här fallet, men det hade lindrat min irritation). Nästa gång de inte når fram till en kund i tid, åtminstone när det inte är en av deras stammisar som kan tänkas ha telefonnumret inprogrammerat i nallen, då kommer de nog att försöka lämna ett meddelande. Det hoppas jag att de lärt sig av den uppläxning jag gav dem innan jag lugnat ner mig.
Vi kom till slut hem hit fyra timmar försenade.
Nu sover flickorna och jag hoppas att vi alla har kommit in i engelsk tid till i morgon. Olivia lyckades med konststycket att redan i går slockna vid åtta och sova elva och en halv timme i sträck. Det gick inte riktigt lika bra för mig och Mei-Mei.
Nåja, i morgon är en annan dag och på torsdag kommer Mats hem!

Pa vag hem

Om en halvtimme ska vi bara ned vara vaskor till bussen som tar oss till flygplatsen. En underbar skidvecka ar slut. Vi har verkligen haft tur med allt: Bra hotell, jattegod mat rakt igenom, bra service, varm pool, skona ansiktsbehandlingar, trevligt sallskap ... och forstas, underbart vader och fantastisk skidakning! Vi fick ju till och med uppleva den "torra" pudersnon. Jag ar inte tillrackligt rutinerad for att kunna bedoma om skillnaden ar sa stor, men sant ar att den ar valdigt latt och det bara dammar om skidorna nar man aker.
Alla har varit nojda med sitt, forutom kanske stackars Anneli som fick sa ont i ett ben att hon bara kunde aka skidor halva veckan. Otur! A andra sidan ar hon den enda som har en snygg solbranna, vi andra ser ut som pandor med marken efter mossor och hjalmar. Ja, till och med jag och Mats har kopt varsin hjalm. Jag kande mig mogen for det nu, och nar man sedan laser om svenskan som dog efter en krock i en skidbacke i Osterrike kanns hjalmarna som annu battre investeringar.
Sa var det detta med fyraaringar i svarta pister. Papporna tog med Ia och Isabelle upp i backarna i gar, bilderna ser ni har nedan. Flickorna klarade det jattebra och akte fortare och mer kontrollerat an vi hade kunnat tro. De ar jatteduktiga.
Hur som helst, jag och Katarina njot av det fantastiska vadret pa formiddagen och stod redo att ta over vid lunchtid, da vi aven tog Mei-Mei och Elliot ur dagis. Vi hade tankt oss en eftermiddag med lek i snon. Men nar papporna kom med de stora flickorna var tjejerna helt slut. De orkade knappt ga. Mats och Erik erkande genast skamset att de nog kort lite for hart med dem. Att avslutningsvis lata dem aka fran en av topparna nedfor en svart backe (dar till exempel jag maste koncentrera mig ganska mycket) hade fullstandigt tagit musten ur dem. Vi fick lata dem vila i omgangar och gjorde vart basta for att uppmuntra till snoanglar och snobollskrig, men flickorna var slitna och lite griniga resten av dagen.
Till detta kom att personalen pa dagiset, mot vara instruktioner, hade latit Mei-Mei och Elliot sova middag i en och en halv timme dagen innan, sa de var hur pigga som helst pa kvallen. Mei-Mei somnade inte forren vid halv tio pa kvallen, vilket innebar att jag intog storre delen av var Valentines-middag gomd inne pa toaletten har pa hotellrummet. Elliot somnade ocksa sent och foljdaktiligen var de bada trotta i gar.
Naja, man ska inte klaga nar man kan sta ute i snon i bara troja och njuta. Da gor det inte sa mycket att barnen inte ar riktigt sa entusiastiska till lek i snon som vi hade trott.
Ja, da var det dags att ta pa skor och borja bara vaskor. Mats aker till Houston for moten och kommer hem pa torsdag, sa jag och flickorna ska resa sjalva. Jag ar lite orolig for bytet i Houston da vi maste till en annan terminal - Mats ska inte resa med samma plan ner dit tyvarr, av nagon marklig anledning kunde inte resebyran boka det sa. Men allt gar!
Nasta inlagg kommer fran Sevenoaks.

Comments later

om fyraaringar i svarta pister!

En dag i skidparadiset

Lunchpaus: Katarina, Anneli, Mats.
Bea off pist, men inte pissed off. Det ar faktiskt jattebrant men det gick bra tack vare 30 cm nysno.
Katarina visar hur det gar till.
Erik ar uppvaxt pa skidor och salr alltid oss andra - men Mats ar inte langt efter.

Janne pausar.

Katarina och Janne gor en atta.
Titta noga!
Janne och Katarina spanar laviner.

Lavinen gar efter sprangning, i mitten till vanster. Backen oppnades senare pa eftermiddagen.

Isabelle och Ia har varit i stora backarna hela dagen. Isabelle i gron overall, Ia narmast skidlararen. De ar jatteduktiga nu och i morgon, sista dagen, ska flickorna fa aka med sina pappor.

Fewer comments

Det tar pa krafterna att vara pa skidsemester.
Ia och Janne utanfor hotellet efter en hel skiddag.

Pappa Mats.
Papporna, Mtsas och Erik, hade gemesamt bestamt att flickorna inte skulle fa ga upp i Level 3, eftersom det innebar att de ska upp i bergen med skidskolan och darfor aka stollift. Stolliftarna har saknar bygel att falla ned, sa man sitter sa att saga helt utan sakerhetsbalte. For farligt, ansag papporna. Dom om deras forvaning da ded hamtade Ia och Isabelle i gar eftermiddag, och flickorna just kom nedfor berget! De hade redan varit uppe. De ar jatteduktiga nu, svanger och bromsar med en stadig plog, de hoppar till och med over gupp!

I dag forsatter gardagens snostorm, sa vi far se hur mycket skidakning det blir. Nysno ar ju aldrig fel, men jag vill garna ha lite sikt nar jag aker skidor.

Jag och Katarina hade bokat in ansiktsbehandlingar i gar em och turades om att ta hand om barnen. Har tar de ett dopp i vart badkar.
Vi har det verkligen underbart bra ... trakigt att det bara ar ett par dagar kvar!

Few comments

Isabelle i gron overall pa vag upp "on the magic carpet".
Ia ar langst fram i oreange overall. Rasen kallas hjalmfotingar.
Har ar de pa vag utfor i barn-nyborjarbacken. De gick heldag i skidskola i dag och larde sig en hel del. Dock tycker de att de maste gora som skidlraren sager hela tiden, vilket inte bara ar kul. Hur som helst ska de fa ga upp i "level 2" i morgon. Duktiga tjejer!
Bad utomhus pa eftermiddagen ...
Vad ska man saga mer an harligt!!!

Katarina, Erik, Janne och jag.
Samma gang fast Mats. Det blaste betydligt mer i dag men annars hade vi en harlig dag. Backarna ar nastan tomma. Helt fantastisk skidakning, men eftersom det ar ganska milt, bara nagon minusgrad, sa har vi annu inte fatt uppleva det torra puder som ska vara sa speciellt.
Bea och Mats.
Mei-Mei hade en helbra dag pa daiset. Hon skrattade av lycka nar vi kom och sa Mei-Mei skola rolig, gang pa gang.

Tre sma prickar langst upp pa kammen ar Mats, Erik och Janne.
Pa vag ned.

Nere - den biten i alla fall. Sedan lurades vi fotografer in i en smal brant ravin, vilket vi inte var helt nojda med. Ner kommer man ju som bekant alltid till slut, men sarkilt snyggt var det inte!
Nu sover barnen och jag ska ta med mig baby-larmet och ansluta mig till de andra i baren!

No comments