Så fel det kan bli

Skulle koka upp lite vatten på spisen i dag på morgonen efter att jag lämnat barnen i skolan. Passade på att ta upp löv ur poolen under tiden. Och sedan - utelåst!
Skit!
Med vatten kokande på högsta värme blev jag smått panikslagen. Fick tag i en grannes telefon och ringde Mats.
Tyvärr, han hade ett superviktigt konferenssamtal som skulle börja om tre minuter.
Sorry, men du MÅSTE komma med nyckeln! Det gjorde han till slut, när det var en cm vatten kvar i kastrullen. Ingen torrkokning och eldsvåda alltså, men jag är ju knappast populäraste tjejen i Houston i dag.
Annars, i går var det halvdag i skolan. Vi mötte upp Katarina och barnen samt Susanne och hennes barn och lite andra halvkändisar på zoo. Det var en härligt varm och solig dag, och till vår förvåning inte alls mycket folk på zoo.
Så kom det sig att först Isabelle och Olivia fick min telefon och gick själva. Vi fick täta rapporter om var de var, så inga problem.
Mei-Mei gick med sin kompis Coco och Elliot sprang runt och lekte med sin kompis Riley, och mammorna satt på en bänk och drack kaffe - den bästa dagen vi någonsin haft på zoo. Strax innan vi skulle gå hem tog Olivia och Isabelle med sig sina småsyskon samt Riley och hans lillebror på en promenad, för att även de yngre skulle få testa frihetens vingar. Barnen hade varit så duktiga och de hade fortfarande min telefon, så vi tyckte det var okej. Men hoppsan, nu blev de uppmärksammade av en parkskötare! Barn får absolut inte gå utan att ha en vuxen med sig och de skickades tillbaka till oss. Parkskötaren kom efter på cykel och läxade upp oss mammor. Suck. Så trist, när barnen för första gången fick gå några hundra meter utan mamma (på inhägnat område) och allt gick jättebra och de skötte sig så fint. Amerika i ett nötskal.
I går kväll tog mina snälla kompisar ut mig på middag! Vi gick på Yao's i down town, den kinesiska basketspelaren Yao Mings restaurang. Jag och Mats var där ett par gånger när vi först flyttade hit och tyckte maten svar supergod. Tyvärr var jag inte lika imponerad i går, men trevligt hade vi! Så trevligt att damerna inte ville avsluta vid tio, nej, i stället blev de "lounge" i Rice Village. Av ljudnivån att döma ville de hellre vara nattklubb. Jag tror vi bröt mot en del regler där också, för borden var uppdukade för "helrör", dvs man måste köpa en liter vodka med tillbehör för att få tillgång till ett bord. Men det var långt ifrån fullt där inne, så vi satte oss ändå. Jag kom inte hem förrän närmare klockan tolv på natten - när var jag ute så sent sist?
Nu sitter jag i soffan och stretchar mitt knä. Jag lägger upp foten på en hög kudde och lägger tyngder över knät, för att tvinga benet att bli helt rakt. Jag är nästan där! Har nu fått tid för operation. Den 8 februari ska jag få ett nytt korsband! Hurra!

Blixt och dunder

Jag gick med barnen till skolan utan att få en droppe regn på mig. Två timmar senare såg det ut så här på gatan utanför vårt hus!
Vi hade också tornadovarning på morgonen, det har kommit flera rapporter om så kallade funnel clouds, alltså att de börjar forma trattar, men bara en "touch down" och det var inte här i närheten. (EDIT: Det hade varit minst fyra touch downs, enligt senare rapporter, dock ingen inne i själva Houston).
Jag och barnen lade märke till det grönaktiga ljuset i dag på morgonen, ett tecken på att det kan bli tornados - något med joner i luften, har jag hört.
Frida rapporterade senare att hon fick rekordpuls då sopbilens bromsar skrek utanför - tills hon insåg att det inte var en tornadovarningssiren, alltså!
Det var ett maffigt åskoväder till en början, sedan mest regn. Jag antar att en massa höstlöv täppte till gatubrunnarna. Det regnade över 20 cm på ett par timmar, enligt min lilla mätstation (plasthink).

Jag insåg efter ett tag att det inte skulle bli något läkarbesök klockan 11.15, som planerat. Varningar om översvämmade vägar rasade in från alla håll. Detta är vår närmaste korsning, Lanier/Dryden.

Ändå var det förvånansvärt många som var ute och körde.

Här är korsningen ovanför oss, Dryden/Stockton. Jag vadade dit.

Humöret var det inget fel på hos den här killen!

Kan dock tänka mig att det kom en och annan svordom från förarna till de här bilarna, som fastnade i vattnet i korsningen Stockton/University.

Lägg märke till killen som simmar.

Han och två kompisar hade jättekul när de badade bland de övergivna bilarna.

En sopsäck kom flytande förbi i strömmen längs Stockton. Trots att det inte blåste gick det vågor på en del ställen, så det måste ha varit hyfsat tryck i vattnet.
Nu har det mesta sjunkit undan, så jag antar att ombyggnaderna i avledningssystemen som gjordes efter Tropical Storm Allison fungerar som de ska.

Mer sprängning

Jag kan bara inte sluta skriva om rivningen i går. Kolla filmer här, här, här och här!!!!
Det finns hur många som helst, sök på MD Andersson eller Prudential building implosion Houston.
Jag lägger ut ett par länkar till. Kolla här, här och den här, som nog är den allra bästa!!

Coming down, coming down

Den jättegamla (60 år) 20-våningsbyggnaden i sjukhuskvarteren just här bredvid skulle sprängas i dag på morgonen klockan 7.15. Redan vid halv sju hade folk börjat samlas ... men hoppsan, vilken dimmig dag!
Vi hade ingen aning om detta, Mats fick ett telefonsamtal på morgonen och det var bara att kasta på sig kläderna och ge sig av utan att passera varken frukostbord eller tandborste.

Byggnaden är alltså bakom trädet  i mitten av bilden. Att man inte kan se huset spelar tydligen ingen roll i sprängtekniskt syfte, men om de är fel densitet i luften kan varenda fönsterruta i Medical centre att sprängas. Och det vore ju inte så bra.

Doodle Jump och Temple Run ... stackars barn som inte kan vara utan stimulans i ens en minut!
Sprängningen sköts upp flera gånger. Vi åkte hem och fick i oss lite frukost, återvände vid halv tio - då såg man faktiskt byggnaden litegrann.

Densiteten var fortfarande fel, och Mats och barnen gav sig av hem igen. Jag stannade för att bevaka - vi bor så nära att de kunde vara på plats inom fem minuter.

Det klarnade upp allt mer och till slut verkade alla tro att det verkligen skulle bli av 11.15. Striden om de bästa platserna hårdnade.

TV intervjuade.

Mats och barnen kom tillbaka strax efter 11, och tro det eller ej, men på slaget 11.15 ljöd ett antal dova men mycket höga knallar.

Den mindre byggnaden framför kollapsade först.

Man ser hur rök från sprängningen kommer ut från flera våningsplan.

Sedan började hela huset sjunka ihop, lutandes lite framåt. Det var otroligt maffigt! En sådan sak man nog bara får se live en gång i livet.

Coming down,

coming down.

Jag hade förväntat mig ett jättestort brak när byggnaden rasade, men det var det inte.

Resterna försvann i ett gigantiskt dammoln.

Även det väldigt maffigt. Ni skulle hört hur folk jublade!
Lite sent insåg vi och alla andra att dammröken inom en halvminut skulle vara över oss. Snudd på panik utbröt när alla skulle därifrån samtidigt.

Luften luktade superäckligt och det var massor av småskräp som yrde. Lite 9/11-känsla. Mei-Mei fick något i ögat och började gråta. Cykla vidare, ropade vi, och svängde in på en bakgata där träden verkade fånga upp det mesta. Vi trampade bort, bort ... tills vi vågade stanna och inspektera våra dammvita kroppar och cyklar. Hela den här delen av Houston är täckt av ett dammlager nu. Mats fick spader när han kom hem och fann att vår nytvättade, svarta bil blivit grå! Fram med vattenslangen.
Hur som helst, en otroligt cool sak att se och ett annorlunda sätt att tillbringa en söndagsmorgon!

Jag är vackrast när det skymmer

Någon upplyste mig för ett tag sedan, att den stora grejen är inte att fylla 40. Den stora grejen kommer ett år senare – då blir man 40+.
Så är det alltså i dag.
Trots att 40+ låter mycket mer än 40 känns det helt okej.
Jag har haft tid att vänja mig vid tanken.
Förra året vid den här tiden åkte jag skidor i strålande sol i Alta. Drack champagne i backen, gick på massage, åt en otroligt god middag, och avslutade kvällen på hotellrummets toalettgolv där jag och Mats lipade till den senaste Karate Kid-filmen på iPaden, medan vi väntade på att barnen skulle somna.
En riktig kanondag.
Det var ju en jäkla tur att vi inte hann boka nån skidresa i år, med tanke på hur jag skadade mitt knä.
Vad som ska hända i dag vet jag inte riktigt. Det lär börja med taekwondo – för min del oerhört lugnt på grund av knät, men jag kan alltid göra lite nytta genom att ta hand om barnen. Sedan ... det vetitusan. Mats ville fira min födelsedag redan på fredagen eftersom "hans vita månad redan gått åt helvete" på grund av besök från av en viktig kille från Göteborg, så han har visst tänkt att ligga lågt. Blir en aning besviken då. Även om 41 inte är så mycket att fira är det ju alltid trevligt att bli uppmärksammad och ompysslad!
Jag hade önskat mig att få går på Yao´s och äta i kväll. Yao´s är den kinensiske basketspelaren Yao Mings restaurang. Vi gick dit ett par gånger när vi först flyttade hit för två år sedan. Otroligt god mat!
Det är väl vad som i bästa fall sker. En dag som inte skiljer sig särskilt mycket från andra dagar.
Året som kommer lät dock skilja sig massor från alla de åren som passerat sedan vi fick barn ... Vi ska ju bli svenskar igen (om allt går som planerat, jag tror på det den dagen då containern står utanför huset).
En hel del nygammalt efter åtta år, alltså.
Vissa saker längtar jag efter, som den enkla tillgången till naturen, den friska luften, och förstås släkten.
Andra saker blir svårare att vänja sig vid, och då snackar jag inte om att behöva packa varorna själv i mataffären.
Men som, att inte kunna börja prata med vem som helst man möter, och fråga hur deras morgon är. Det är väldigt trevligt här, faktiskt. Lika sura och otrevliga som folk är i trafiken, lika trevliga är de ansikte mot ansikte. Det är alltid minst ett par stycken som har några vänliga ord över. I Sverige hade man blivit tagen för galen om man hade börjat snacka med folk på det sättet.
Jag längtar också efter den svenska fisken och skaldjuren. Frågan är om vi även kommer att anamma andra genuint svenska matvanor, som falukorvs-stroganoff, kebabpizza och tacos till fredagsmyset?
Annat jag ska vänja mig vid är att åter bli Beatrice Lind Karlsson. Det är faktiskt 40+ år sedan du-reformen, "kalla mig Bror", genomfördes i Sverige, men oj, så snabbt man vänjer sig vid att vara Mrs Karlsson (eller till och med Mrs Mats Karlsson!). Efter fem år i England var det svårt nog att i bästa fall vara Ms Karlsson, men oftast Ms Beatrice. Det kändes nästan förolämpande i början. Efter två år har jag förstås vant mig, så jag ska nog vänja mig att vara mig själv också. Bara Beatrice Lind Karlsson.
Men hur ska detta gå? Kommer vi att trivas, passar vi in i Sverige? Glider man genast in i samhället, är vi lagom nog, kommer vi att älska ruskvädret och rättvisan? Anammar vi enkelt det uniforma svenska sättet att slaviskt följa modetrenderna? Kommer svenskarna – Varbergsborna – att tycka om oss? Eller kommer vi att mottagas med skepsis, typ här kommer de där amerikanerna, de är nog väldigt speciella ...
Hur kommer barnen att trivas i den svenska skolan? Vi övar på att läsa på svenska nästan varje kväll nu. Olivia är flytande, Mei-Mei kommer snart att vara det samma. Hon tycker fortfarande det är svårt med å, ä och ö. Snart ska vi börja med lite rättstavning också. Min förhoppning är att det inte ska märkas allt för mycket att barnen bott utomlands hela sitt liv – jag är så rädd att de ska bli retade. Bra då att vi har sommaren på oss, så att barnen kommer ifrån svengelskan, fraser som ”den kan inte fitta” (den passar inte in) och ”jag vill det så dåligt” (I want it so badly) låter ju väldigt skumt på svenska. Äh, det ska nog gå bra. Jag krossar mina fingrar för det (haha).
Målet i dag är att jag ska tycka om mig själv. 40+, lyckligt lottad med en underbar familj, men med rynkor som numera definitivt syns även när jag inte skrattar, en frisyr som möjligen passar bättre på 25-åringar, en kropp som å andra sidan många 25-åringar borde vara avundsjuka på – nej, helt redo för tippen är jag inte, men jag är vackrast när det skymmer. Det gäller dock mer än någonsin att hålla efter sig själv. Mamma, som ju åkte tillbaka till Sverige för några dagar sedan, har med all önskvärd tydlighet upplyst mig om att hon var smal, ja, smalare än vad jag är, tills hon fyllde 40. Sedan började hon lägga på sig, ett kilo om året.
Så smög sig tantmagen fram.
Det kommer nog att hända mig också?
Just nu verkar det till och med troligt, jag som är van att träna regelbundet har ägnat den senaste månaden till att vila mitt knä, och att äta och dricka. Hoppas jag kan få tid för operation snart – ett par månaders rehabilitering och sedan ska jag vara på banan igen.
40+ och starkare än någonsin, men vackrast när det skymmer!

Jag avslutar med en liten dikt till mig och mina medsystrar, en dag som den här:

Here’s to us
in our high-heeled shoes
We smoke men’s cigars
And drink men’s booze
And when we kiss, we kiss so sweet
We make things stand
that have no feet!

För den som inte läst tidigare års födelsedagskrönikor:
40 is the new 20 (2011)
Den misslyckade tandfén (2010)
Det kunde varit värre (2009)
Vad hände- 37 år? (2008)
Så ser alltså en 36-åring ut (2007)

Vardag igen

Skolan har börjat, med läxor i samma mängd som tidigare. Mats jobbar. Allt är tillbaka till normalen.
Vad kan man rapportera om när allt är som vanligt? Jag kan ju berätta lite om vädret. Det är som fin, svensk sommar just nu. I går hade vi 25 grader varmt och sol. Det ska bli lika skönt i dag, men lite mer molnigt. Härligt är det ändå! Barnen gick till skolan i kortbyxor respektive kjol och bara en tunn kofta. I går eftermiddag träffade vi andra svenska familjer i en park och barnen lekte fram till halv sex på kvällen, de var båda helt svettiga när vi åkte hem. Mammorna satt i skuggan och fikade. Som sommaren!

Dagens spänningsmoment var när grannens brandlarm gick. De skickar en bil direkt. Dale ringde från Kalifornien, ordentligt stressad, och bad mig kolla vad som stod på. Killarna som målar om hennes väggar inne hade visst sprejat färg lite för nära rökdetektorn ... men det går inte att stoppa brandkåren, de måste gå in och kolla att det inte brinner.

Vad kan jag mer berätta om? Mitt knä. Jag kan gå som vanligt nu, även i trappor även om det gör lite ont att gå nedför. Jag har varit hos sjukgymnast och fått övningar för att stretcha min hamstring, vad det nu kan heta på svenska. Sena på baksidan av knät. Den försöker kompensera förlusten av korsbandet och har därför plötsligt blivit jättetight. Följden är att jag inte kan sträcka ut helt och "låsa" benet.
Nu väntar jag på att få tid till operation. Lika bra att få det gjort direkt.
Vi vet ännu inte om vi får våra svarta bälten. Mats är självklar - han gjorde en jättebra grading. Min var väl också okej tills jag drog av korsbandet, då ... frågan är om de failar mig för det. Tror inte det, men man vet aldrig.
Nej, nu ska jag fortsätta njuta av min sista dag som 40-åring!

Bilder från Katarina

Först lite julafton, sedan lite zoo och sist lite nyår!

Lite bilder

År 2011 avslutades med nyårsfest hemma hos Hånells. Massor av god mat och dryck, och en hel del karaoke upptill. Mats och barnen tog sina rollerblades dit. De körde mot enkelriktat inne på universitetsområdet och blev stoppade av polis ... som bara ville säga att dettta var det coolaste han någonsin sett!

I går eftermiddag satte sig Morsan och Douglas på flyget tillbaka till Sverige. Huset blev väldigt tomt.

På nyårsdagen var vi alla trötta. Tog oss i alla fall ut till Outdoor World, eftersom Morsan och Douglas ville köpa sig varsin ny hatt. Det visade sig att lasergevärsskyttet var gratis för att fira in det nya året. Så var alla nöjda med utflykten!

Den här affären är verkligen gigantisk, med kläder, jakt- fiske- och campingutrustning. Bara inredningen är värd ett besök! Ett stort vattenfall, fisktank, träd och massor av uppstoppade stora djur.

Gott Nytt År!

En hälsning från ett varmt och stundom soligt Houston! Gott Nytt år till alla!

Årets sista dag

Några rader så här på morgonen ... Mei-Mei ser på Phineas and Ferb, Olivia håller på med någon uträkning på iPaden, morsan och (den tack och lov i dag feberfrie) Douglas äter frukost. Mats gör sig redo för lite tailgating och amerikansk fotboll ... Han har lovat att komma hem senast tre.
Själv sitter jag i soffan och dricker kaffe.
I går var en härligt varm dag, 22 plus och vindstilla. Helt makalöst att man kan få sådana dagar i slutet av december! Stackars Douglas hade alltså feber och var nedbäddad en stor del av dagen i går, men kom också ut och njöt i solen på eftermiddagen. Vi drack margaritas och låtsades att det var sommar.
Mats sa till barnen att knuffa honom i poolen för att skoja med mig, vilket de förstås gärna ställde upp på. Jag fick panik när Mats plumsade i, röt åt barnen att gå in och gömma sig för att Mats inte skulle hitta dem och kunde inte bara tro att Mats kom på denna korkade idé helt själv!
Mats tog också barnen på en lång rullskridskotur, som kunde ha fortsatt om inte Mei-Mei fått "chicken legs" och knappt orkat ta sig hem.
På kvällen gick jag och morsan på bluesklubben The Big Easy. Vi fick med oss Katarina också. Det utlovades fredagspub, men det var rätt glest bland gästerna när vi dök upp vi åtta på kvällen.
Annat blev de framåt halv tio, då bandet började spela. Ett riktig röj! Mycket coolt ställe men massor av kul folk att titta på. Ganska surrealistiskt blev det också när en roller guy började showa - till skillnad från de roller girls i tajta toppar som annars dyker upp på en del ställen! En man i 50-årsåldern med lätt rondör, skitduktig på rullskridskor förstås, hur kul som helst.
Nu är det frukostdags! Gott Nytt År, alla!