Coming down, coming down

Den jättegamla (60 år) 20-våningsbyggnaden i sjukhuskvarteren just här bredvid skulle sprängas i dag på morgonen klockan 7.15. Redan vid halv sju hade folk börjat samlas ... men hoppsan, vilken dimmig dag!
Vi hade ingen aning om detta, Mats fick ett telefonsamtal på morgonen och det var bara att kasta på sig kläderna och ge sig av utan att passera varken frukostbord eller tandborste.

Byggnaden är alltså bakom trädet  i mitten av bilden. Att man inte kan se huset spelar tydligen ingen roll i sprängtekniskt syfte, men om de är fel densitet i luften kan varenda fönsterruta i Medical centre att sprängas. Och det vore ju inte så bra.

Doodle Jump och Temple Run ... stackars barn som inte kan vara utan stimulans i ens en minut!
Sprängningen sköts upp flera gånger. Vi åkte hem och fick i oss lite frukost, återvände vid halv tio - då såg man faktiskt byggnaden litegrann.

Densiteten var fortfarande fel, och Mats och barnen gav sig av hem igen. Jag stannade för att bevaka - vi bor så nära att de kunde vara på plats inom fem minuter.

Det klarnade upp allt mer och till slut verkade alla tro att det verkligen skulle bli av 11.15. Striden om de bästa platserna hårdnade.

TV intervjuade.

Mats och barnen kom tillbaka strax efter 11, och tro det eller ej, men på slaget 11.15 ljöd ett antal dova men mycket höga knallar.

Den mindre byggnaden framför kollapsade först.

Man ser hur rök från sprängningen kommer ut från flera våningsplan.

Sedan började hela huset sjunka ihop, lutandes lite framåt. Det var otroligt maffigt! En sådan sak man nog bara får se live en gång i livet.

Coming down,

coming down.

Jag hade förväntat mig ett jättestort brak när byggnaden rasade, men det var det inte.

Resterna försvann i ett gigantiskt dammoln.

Även det väldigt maffigt. Ni skulle hört hur folk jublade!
Lite sent insåg vi och alla andra att dammröken inom en halvminut skulle vara över oss. Snudd på panik utbröt när alla skulle därifrån samtidigt.

Luften luktade superäckligt och det var massor av småskräp som yrde. Lite 9/11-känsla. Mei-Mei fick något i ögat och började gråta. Cykla vidare, ropade vi, och svängde in på en bakgata där träden verkade fånga upp det mesta. Vi trampade bort, bort ... tills vi vågade stanna och inspektera våra dammvita kroppar och cyklar. Hela den här delen av Houston är täckt av ett dammlager nu. Mats fick spader när han kom hem och fann att vår nytvättade, svarta bil blivit grå! Fram med vattenslangen.
Hur som helst, en otroligt cool sak att se och ett annorlunda sätt att tillbringa en söndagsmorgon!