Någon upplyste mig för ett tag sedan, att den stora grejen är inte att fylla 40. Den stora grejen kommer ett år senare – då blir man 40+.
Så är det alltså i dag.
Trots att 40+ låter mycket mer än 40 känns det helt okej.
Jag har haft tid att vänja mig vid tanken.
Förra året vid den här tiden åkte jag skidor i strålande sol i Alta. Drack champagne i backen, gick på massage, åt en otroligt god middag, och avslutade kvällen på hotellrummets toalettgolv där jag och Mats lipade till den senaste Karate Kid-filmen på iPaden, medan vi väntade på att barnen skulle somna.
En riktig kanondag.
Det var ju en jäkla tur att vi inte hann boka nån skidresa i år, med tanke på hur jag skadade mitt knä.
Vad som ska hända i dag vet jag inte riktigt. Det lär börja med taekwondo – för min del oerhört lugnt på grund av knät, men jag kan alltid göra lite nytta genom att ta hand om barnen. Sedan ... det vetitusan. Mats ville fira min födelsedag redan på fredagen eftersom "hans vita månad redan gått åt helvete" på grund av besök från av en viktig kille från Göteborg, så han har visst tänkt att ligga lågt. Blir en aning besviken då. Även om 41 inte är så mycket att fira är det ju alltid trevligt att bli uppmärksammad och ompysslad!
Jag hade önskat mig att få går på Yao´s och äta i kväll. Yao´s är den kinensiske basketspelaren Yao Mings restaurang. Vi gick dit ett par gånger när vi först flyttade hit för två år sedan. Otroligt god mat!
Det är väl vad som i bästa fall sker. En dag som inte skiljer sig särskilt mycket från andra dagar.
Året som kommer lät dock skilja sig massor från alla de åren som passerat sedan vi fick barn ... Vi ska ju bli svenskar igen (om allt går som planerat, jag tror på det den dagen då containern står utanför huset).
En hel del nygammalt efter åtta år, alltså.
Vissa saker längtar jag efter, som den enkla tillgången till naturen, den friska luften, och förstås släkten.
Andra saker blir svårare att vänja sig vid, och då snackar jag inte om att behöva packa varorna själv i mataffären.
Men som, att inte kunna börja prata med vem som helst man möter, och fråga hur deras morgon är. Det är väldigt trevligt här, faktiskt. Lika sura och otrevliga som folk är i trafiken, lika trevliga är de ansikte mot ansikte. Det är alltid minst ett par stycken som har några vänliga ord över. I Sverige hade man blivit tagen för galen om man hade börjat snacka med folk på det sättet.
Jag längtar också efter den svenska fisken och skaldjuren. Frågan är om vi även kommer att anamma andra genuint svenska matvanor, som falukorvs-stroganoff, kebabpizza och tacos till fredagsmyset?
Annat jag ska vänja mig vid är att åter bli Beatrice Lind Karlsson. Det är faktiskt 40+ år sedan du-reformen, "kalla mig Bror", genomfördes i Sverige, men oj, så snabbt man vänjer sig vid att vara Mrs Karlsson (eller till och med Mrs Mats Karlsson!). Efter fem år i England var det svårt nog att i bästa fall vara Ms Karlsson, men oftast Ms Beatrice. Det kändes nästan förolämpande i början. Efter två år har jag förstås vant mig, så jag ska nog vänja mig att vara mig själv också. Bara Beatrice Lind Karlsson.
Men hur ska detta gå? Kommer vi att trivas, passar vi in i Sverige? Glider man genast in i samhället, är vi lagom nog, kommer vi att älska ruskvädret och rättvisan? Anammar vi enkelt det uniforma svenska sättet att slaviskt följa modetrenderna? Kommer svenskarna – Varbergsborna – att tycka om oss? Eller kommer vi att mottagas med skepsis, typ här kommer de där amerikanerna, de är nog väldigt speciella ...
Hur kommer barnen att trivas i den svenska skolan? Vi övar på att läsa på svenska nästan varje kväll nu. Olivia är flytande, Mei-Mei kommer snart att vara det samma. Hon tycker fortfarande det är svårt med å, ä och ö. Snart ska vi börja med lite rättstavning också. Min förhoppning är att det inte ska märkas allt för mycket att barnen bott utomlands hela sitt liv – jag är så rädd att de ska bli retade. Bra då att vi har sommaren på oss, så att barnen kommer ifrån svengelskan, fraser som ”den kan inte fitta” (den passar inte in) och ”jag vill det så dåligt” (I want it so badly) låter ju väldigt skumt på svenska. Äh, det ska nog gå bra. Jag krossar mina fingrar för det (haha).
Målet i dag är att jag ska tycka om mig själv. 40+, lyckligt lottad med en underbar familj, men med rynkor som numera definitivt syns även när jag inte skrattar, en frisyr som möjligen passar bättre på 25-åringar, en kropp som å andra sidan många 25-åringar borde vara avundsjuka på – nej, helt redo för tippen är jag inte, men jag är vackrast när det skymmer. Det gäller dock mer än någonsin att hålla efter sig själv. Mamma, som ju åkte tillbaka till Sverige för några dagar sedan, har med all önskvärd tydlighet upplyst mig om att hon var smal, ja, smalare än vad jag är, tills hon fyllde 40. Sedan började hon lägga på sig, ett kilo om året.
Så smög sig tantmagen fram.
Det kommer nog att hända mig också?
Just nu verkar det till och med troligt, jag som är van att träna regelbundet har ägnat den senaste månaden till att vila mitt knä, och att äta och dricka. Hoppas jag kan få tid för operation snart – ett par månaders rehabilitering och sedan ska jag vara på banan igen.
40+ och starkare än någonsin, men vackrast när det skymmer!
Jag avslutar med en liten dikt till mig och mina medsystrar, en dag som den här:
Here’s to us
in our high-heeled shoes
We smoke men’s cigars
And drink men’s booze
And when we kiss, we kiss so sweet
We make things stand
that have no feet!
För den som inte läst tidigare års födelsedagskrönikor:
40 is the new 20 (2011)
Den misslyckade tandfén (2010)
Det kunde varit värre (2009)
Vad hände- 37 år? (2008)
Så ser alltså en 36-åring ut (2007)
