Frågan har aktualiserats av flera händelser nyligen. Bland annat uttalade ett oss närstående barn ungefär att "de som går dit är albaner allihopa och alla albaner är dumma i huvudet, jag hatar albaner". Och så har vi sverigedemokraterna, dessa obehagliga typer i skjorta och kavaj, som när de tror att ingen ser visar sina fula rasistiska trynen. Och så har vi Israel - Palestina-konflikten, där två folk slåss om sin existens i samma område. Än en gång ser världen på medan en mur byggs för att skilja folk åt, i stället för att de lyckas hitta ett sätt att fredligt samsas. Som ett litet cherry on top frågade en av mina arbetskamrater förvånat härom kvällen om mina barn verkligen kan tala engelska. Ja, vad tror du, svarade jag. De har ju växt upp i engelskspråkiga länder och gått i skolan där! Ja, det är klart, sa hon, men jag trodde ni hade dem i svensk skola.
Som att det svenska är så otroligt unikt att man måste värna om det så hårt, en hotad särart? Nej, jag tror inte hon menade så illa. Hon är nog bara lite korkad, inskränkt och fördomsfull.
Så tänker jag på mina egna barn. Födda i Kina, uppväxta i England och USA, svenska medborgare, som nu för första gången bor i Sverige. Första generationens invandrare, siffror i statistiken. Vart kommer de ifrån? Är det intressant att ta reda på det, för att kunna sortera in dem i ett fack? Det är säkert det för en del människor. Andra, kanske de flesta svenskar, tycker att de trots allt är svenska, eftersom de är svenska medborgare och har svenska adoptivföräldrar. Helt rena från främmande kulturyttringar och konstigt uttal (jo, Mei-Mei bryter lite, men eftersom det är engelsk brytning gör det inte så mycket).
Jag tyckte det var befriande att bo i USA. Vi bodde i ett väldigt internationellt område (som i Sverige skulle betecknas som "invandrartätt"). I flickornas skola var två grupper i majoritet, kaukaserna ("vita") och asiaterna. Sedan kom hispanics och svarta. Mina töser försvann i mängden. När folk såg oss tillsammans tog de för givet att jag var gift med en asiat, inte att barnen var adopterade. Mixed marriges är inget konstigt.
Visst är Houston segregerat på många sätt. I en del områden är det så dyrt att bo att de som har råd måste ha många miljoner på banken. Andra områden är fattiga. I en del kvarter bor nästan bara svarta, i andra bara spansktalande, och så hade vi ett gigantiskt China town. Det finns också stora nedgångna områden och trailer parks där majoriteten av invånarna var så kallat white trash.
Vårt område var medelklass och med en blandad befolkning. Varje höst på ungarnas skola hade vi internationell festival, då varje land hade sin egen lilla monter, med information om kultur med mera, och bjöd på smakprov av någon maträtt. Jag serverade köttbullar med lingonsylt ett år och Kalles kaviar på en brödbit ett annat. Som enda svenska mamman på skolan var det upp till mig att ordna allt. Jag tittade avundsjukt på mexikanerna, egyptierna, irländarna, kineserna, tyskarna, japanerna, alla de som var många och kunde hjälpas åt. Samtidigt som det var ganska mycket arbete med förberedelser och även under själva festivalen, kändes det bra att hänga upp den stora svenska flaggan, ställa fram midsommarstången, luciakronan, Pippi-dockan och sätta på Abba-musiken. Stolthet över mitt land! Precis som alla andra som representerade sina ursprungsländer. Ingen diskussion om integration som ett sätt att göra alla likadana på skolan, alla var välkomna och alla var uppriktigt intresserade av varandras bakgrund, vare sig det var Kosovo, Iran, Burma, Mexico eller Sverige. Särskilt amerikanerna var intresserade, deras egen historia (bortsett från the natives) är ju så kort och alla som kan skryter med att de hade en farfars far som kom från något europeiskt land. Alla fick lov att vara stolta och jag älskade det!
Trots att min engelska numera är mycket bra hörs det naturligtvis att jag inte är infödd. Amerikanerna blir alltid nyfikna och frågar varifrån man kommer: "I looove your accent, it´s soooo pretty"! De är alltid grymt imponerade över att man kan flera språk, själva kan de i allmänhet bara engelska.
Åter till albanerna. I efterhand skulle det förklaras för mina barn att "alla albaner är inte alls dumma i huvudet, det finns säkert jättemånga snälla albaner". Och mina barn fattade ingenting. Vi har aldrig nämnt albaner i vårt hem.
Vi har över huvud taget aldrig delat in folk efter etnicitet.
Vi brukar tala om vart folk är födda (eftersom två i familjen är födda i Sverige och två i Kina) och sedan talar vi om vilka språk folk kan tala (i vår familj talar vi svenska och engelska (jag och flickorna kan dessutom lite spanska, jag är hyfsad på danska, och så kan vi några enkla fraser på mandarin). I familjen Thomas, som vi umgicks mycket med, talade de engelska, tyska och kroatiska. Steven kunde bara prata engelska. Olivias favoritkompis Sophia kunde prata engelska och spanska, för hennes mamma var född i Mexiko, och Mei-Meis kompis Lua kunde prata polska som lät jättekonstigt. På taekwondon var 90 procent från Mexiko och en del av dem talade nästan ingen engelska alls, bara spanska, medan andra var flytande tvåspråkiga. Grandmastern och hans barn, som var våra instruktörer, var flyktingar från Vietnam. Min bästa vän där, Elina, är från Ukarina. Vårt gäng, som vi umgicks mest med utöver taekwondogänget, var tyskar.
Samtidigt hade vi förstås svenska kompisar som vi träffade mycket. Det var viktigt för oss. På svenska kan man skämta och vara ironisk och vara säker på att det inte missuppfattas. Vi kunde njuta av sill, kanelbullar, glögg och annat som blir så otroligt gott när man måste kämpa lite för att få tag i det. Vi kunde fira våra högtider - som blir mycket viktigare när man bor i ett annat land - och samtidigt göra det nya landets traditioner till våra egna. Jag har en helt ny förståelse för varför invandrare i Sverige gärna umgås med sina landsmän. Det är ju helt självklart. Och jag misstänker att det nog inte är helt enkelt att bli kompis med renrasiga svenskar som på sin höjd har varit på charter på Mallis.
Vad vill jag säga med detta?
Det är mycket lärorikt och berikande att få ha bott i andra länder. Jag har fått omvärdera mina egna fördomar. Jag tycker, att var och en människa har rätt att bli sedd som en unik person, utan att buntas ihop med andra på grund av ursprung eller hudfärg. Sverige har en tendens att behandla utlänningar styvmoderligt, som om vi alla egentligen innerst inne vet att de svenska krusbären trots allt är bäst. Vi borde vända på det och fråga varje nyinflyttad individ - vem är du, vad kan du bidra med? Dra igång internationella festivaler på skolorna här också! Jag vill gå poängpromenader och inse att mina barn kan mycket mer om sina klasskompisars födelseländer än vad jag kan. Jag vill lära mig alla flaggor för de länder som finns representerade på skolan. Jag vill veta vad de har för delikatesser i Kosovo, Chile, Irak och (inte minst) Thailand. Jag vill se människor vara stolta i Sverige!
Eller, som Stefan Sauk sa: Det är inte de utslagna som ska in i samhället. Det är de inslagna som ska ut.
