Hälsning från Pepparkakeland

Felvänd, men ändå: Ett urval av våra pepparkakor, änglar, grisar, kameler, lejon, giraffer och alligatorer. Mycket goda, snart är de slut.

Först måste jag säga att jag gillar mamman, som reagerade när sonen inte fick vara pepparkaksgubbe i skolans Luciatåg. Pepparkakesgubbarna var visst bortrationaliserade av oklar anledning, men när mamman påpekade att Luciatåget ser ut som en Ku Klux Klan-procession, gjorde skolan en helomvändning och pojken fick vara pepparkaksgubbe trots allt. Jag har dock ingenstans sett att pepparkaksgubbarna skulle vara borttagna eftersom man från skolans sida var orolig att någon mörkhyad skulle känna sig sårad. Men jag kanske har missat något?
Sedan händer märkliga saker. Facebook kryllar av meddelanden där folk värnar pepparkakans existens. Har den ens varit hotad? 

Jag har inte upplevt några problem med pepparkakor, vare sig namnet eller färgen (i Sverige, de engelska och amerikanska pepparkakorna var ofta rätt bleka och smaklösa, om sanningen ska fram). Jag har inte förstått det som att det egentligen var något större problem på skolan, där pojken först nekades vara pepparkaksgubbe. Han fick ju det efter mammans önskemål.
Efter alla inlägg om rätten till namnet pepparkaka dyker det sedan upp citat från Sverigedemokraterna, där det hävdas att våra svenska traditioner är hotade. Samma visa en gång till. Mångkulturen är ett hot mot vårt svenska arv.

Rätten att sjunga den svenska nationalsången och att fira skolavslutningar i kyrkan kommer upp till diskussion, liksom huruvda prästen ska få tala om Gud.

I Mei-Meis klass tonar de i år ned uppladdningen inför jul, eftersom de har en pojke som tillhör Jehovas Vittnen i klassen. Helsvensk pojke. Ett betydligt större hot än den flicka, som har ett utländskt klingande namn. Hennes föräldrar verkar inte ha något emot våra svenska jultraditioner.

Jag blir så trött.
Än en gång har missriktad välvilja gett rasisterna bränsle på elden, och de lyckas uppenbarligen få en del människor att på fullt allvar tro att vi snart inte får fira våra högtider längre.

USA, än en gång. Där får barnen vända sig mot den amerikanska flaggan varje morgon, och läsa Pledge of Allegiance:
I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.
Det betyder ungefär
Jag svär trohet till Amerikas förenta staters flagga och till republiken den symboliserar, en nation, under Gud, odelbar, med frihet och rättvisa åt alla.
I Texas får barnen även vända sig mot Texas-flaggan:
Honor the Texas flag; I pledge allegiance to thee, Texas, one state under God, one and indivisible.
Ungefär:
Hedra Texasflaggan; Jag svär trohet till Dig, Texas, en stat under Gud, en och odelbar.

Alla barnen, oavsett ursprung, läser pledgerna med stort allvar och handen någonstans på magen. Jag respekterade naturligtvis denna lite högtidliga inledning på skoldagen, men eftersom jag inte är amerikansk medborgare och inte ens hade arbetstillstånd, valde jag att lägga  händerna på ryggen och vara tyst. För jag är ju svensk och hur bra vi än hade det i Amerika så kan jag bara svära trohet till den svenska flaggan.
Kristendomen är statsreligionen, men det hindrade inte skolan från att fira Hannukah, Kwanza, Diwali och det kinesiska nyåret. Ju fler fester desto bättre, och barnen fick lära sig om varandras högtider.
Sverige har mycket att lära, tycker jag, och blir jätteglad när jag läser i tidningen om världsrekordförsöket i Luciatåg som kommer att gå av stapeln i Göteborg. Hoppas detta dämpar den svenska skräcken att våra traditioner snart är ett minne blott. Lucia är ju något av det svenskaste som finns (och har inget att göra med det italienska helgonet, mer än det lånade namnet).
Fortsätt fira det svenska, håll fanan högt och låt inte rasisterna lägga beslag på våra nationalsymboler. Bjud in alla som bor i Sverige att gemensamt fira det fina land vi har!

Som ett litet PS kan jag berätta att jag ofta har svårt att hålla mig för skratt när Mei-Mei läser ur sin läsebok. Alla olika typer av familjer och sätt att leva får verkligen plats i den! Nu, när figurerna ska ha Luciatåg, är det en pojke som vill vara Lucia och flickor vill vara tomtar, pepparkaksgubbar och stjärngossar. Ingen ska känna sig konstig - och ibland blir så frigjort att det också blir lite konstigt! Men visst, låt alla göra som de vill. Barnen i klassen har nog tagit intryck av boken. Mei-Mei vill vara tomte i kvällens Luciatåg på skolan, det var hon visserligen förra året då vi hade Luciatåg i Houston, och hon hävdar att en av pojkarna ska vara Lucia. What ever makes you happy!

Ännu en vacker vinterbild, tagen från köksfönstret just för några minuter sedan. Tio minus i dag. Meteorologerna varnar för blidväder redan till helgen. Hoppas de har fel!

Sylvassa tänder

Barnen har tjatat om att få ge Lucy julklappar, så när jag var i djuraffären och köpte nytt halsband o koppel till Lucy passade jag på att köpa varsin leksak till henne från dem.
Flickorna blev jätteglada och ville förstås ge klapparna på en gång. Lucy fick rikligt med hjälp att öppna. Hon blev mycket nöjd med sin "Everlasting treat ball", och inom 20 minuter hade hon bitit sönder den.
Vad är det för kvalitet? Jag hade frågat särskilt efter något som håller för en valp med sylvassa tänder.
Så i dag åkte jag tillbaka med den sönderbitna bollen. De rekommenderade att jag skulle köpa den största storleken i stället - så nu har hon en som killen i affären har till sin Dobermann! Än så länge håller den, men det har bara gått en timme än så det är för tidigt för att ropa hej.

Här är den nya treat-bollen.
Lucy biter på det mesta. På väggarna, filtar, strumpor, kläder, väskor, skor, toarullar, barnens leksaker ... allt. Hon bet sönder Olivias egenhändigt knutna vänskapsarmband i söndags och mitt älsklingsarmband från Stella & Dot i går. Man får ju skylla sig själv när man råkar lämna något så hon kan nå det, men det är tråkigt ändå. Valpar är lika jobbiga som gulliga.

Helgen

Jag och Lucy väntar på Mats på Landvetter i fredags, då han var magsjuk och inte ville åka kollektivt.

Dagens mästerverk: Lussekatter! Mums! Barnen är riktigt duktiga på att baka.

Ännu en fantastsik vy över havet. De tar liksom aldrig slut.

I lördags var det dags för julfesten på Mats jobb. I år skulle vi åka tåg till Västerås för att ha festen på Tidö slott. Det lät visserligen spännande, men samtidigt lite överjobbat att åka hela vägen dit för ett julkalas.
Barnen hade lite långtråkigt på tåget, trots sina iPadar. Ovan är Elliot och Mei-Mei, under är Isabelle och Olivia.

 
Vinterlandskapet var otroligt vackert.
Så till själva julfesten - jag glömde min kamera så det blir bildlöst. Får försöka mig på riktigt målande beskrivningar i stället.
Först och främst måste jag säga att med facit i hand så var det helt fantastiskt.
Vi checkade in på Stadshotellet i Västerås, duschade och snyggade till oss, och bussades sedan i vintermörkret och kylan en bra bit ut på landet, till Tidö slott där David och Christina von Schinkel bor med sina två barn. David har team Tidö i racingen som Stena Bulk sponsrar.
Vi steg av bussen och slussades in i slottets stora leksaks- och serietidningsmuseum, där vi fick en rundvandring och glögg och pepparkakor. Över förväntan trevligt musem! Sedan gick vi med facklor upp till själva slottsbyggnaden, där vi fick gå in i ett litet kapell och ha en julgudstjänst med inriktining på barnen. Det var otroligt mysigt, med tusen tända juleljus och glöns  över både sjö och strand och mammornas ögon.
Därefter gick vi upp i slottet och drack champagne i ett rum som den ursprunglige slottsherren, Axel Oxenstierna, lät inreda på 1600-talet. Det var som att vistas i ett museum, otroligt magnifikt och samtidigt familjärt, eftersom barnen fick dansa kring granen till dragspelsmusik och tomten kom och delade ut julklappar och ledde långdans genom slottets salar på bästa Fanny och Alexander-vis.
Vi åt efter detta julbord i en annan sal. Det var helt otroligt gott, och i en mer pampig matsal lär man knappast sitta. Barnen togs efter middagen om hand av två tyska barnflickor som talade knagglig svenska, och av en trollkarl som nog gjorde större succé.
Vi hade en otroligt trevlig kväll. Mats och jag tog med oss barnen hem med den tidiga bussen (klockan 23) med ett ganska stort gäng die harders gav sig på tequilan (av alla drycker) och rumlade hem med ettbussen.
Jag vet inte hur mycket barnen fattade av det de var med om. De hade i alla fall hyfsat med respekt för eventuella slottsspöken, med tanke på julkalendern i år!

Tio år som Ms Karlsson

Ja, tänk att det faktiskt har gått tio år sedan jag och Mats hastigt beslutade oss för att gifta oss på Rådhuset i Göteborg, för att kunna komma igång med adoptionsprocessen. Lånade vittnen, inga ringar, fem röda rosor i handen, ett hastigt ja. Ändå var jag så supernervös.
Tre månader senare lovade vi varandra evig trohet inför Gud och denna församling. Det var förstås större på många sätt, men det första löftet där på Rådhuset är det vi räknar.
Mats är på väg hem från London med magsjuka, så särskilt mycket firande räknar jag inte med att det blir i dag. Förhoppningsvis piggnar han till under det närmaste dygnet, så att vi kan ge oss av till Stena Bulks julfest i morgon.

Några fina vinterbilder till, från en hyfsat lång promenad i går. Morsan och Douglas är båda krassliga och Lucy blir kall efter en stund, tänk att det bara är nyopererade jag som känner att jag kan vara ute hur länge som helst!

Bara några månader sedan vi badade här. Årstiderna är fantastiska.
Nu ska jag göra tredje försöket att hämta ut ett nytt körkort på Posten på Håsten. Varför i herrans namn skickar de körkortet dit, så jag dels måste ta bilden och dessutom passa deras knasiga öppettider, 8-10 samt 15-18, endast vardagar. Suck. Sedan ska jag köra till Landvetter och hämta min kräkande make sedan tio år.

Hej, mitt vinterland

Midvinternattens köld är hård. Det är så kallt ute att till och med lyktstolparna slokar, insåg jag när jag gick till sjukhuset och hämtade bilen i går.

Ännu en vacker vy över havet!

Olivia gick med några klasskompisar till Pilhagen och åkte pulka efter skolan i går. De hade superkul i bra mer än en timme. Underbart när man slipper tjata på barnen att de ska vara ute och leka!

Mei-Meis klass gick till skridskobanan på torget och åkte skridskor i dag. Mei-Mei (i grönt, Isabelles gamla skiddress OCH skridskor, tack!) var riktigt duktig. Det var nog bra att vi provåkte i måndags. Jag ska öva lite till med flickorna, Olivia ska också iväg och åka med klassen och hon är av naturen lite försiktigare än Mei-Mei, och behöver därför öva lite mer.

Mei-Mei och hennes kompisar!
Jag är så glad när jag är ledig och kan hänga med lite när de är ute på äventyr med skolan. Lyx. Hade med varm choklad och en bulle till Mei-Mei, hon var så glad. Supermysigt.
Nu ska jag ta tag i hemarbetet för dagen. Måste också åka o handla. Olivia har beställt paella till kvällen. Varför har jag fått två såna finsmakare? "Och mamma, kom ihåg att det ska vara kyckling och korv OCH musslor i, du får inte glömma något!". De fnyser nästan om det blir te och smörgås till kvällsmat. Samtidigt är jag tacksam att de gillar mat, den mesta i alla fall. I går gjorde jag linsgryta, den gick ner något så när, men jag tyckte i alla fall den var god.

Winter wonderland - igen

Dagens lunchpromenad med Lucy kommer att gå till historien som en av livets bästa. Så underbart vackert och härligt, men kan bara bli lycklig! Vad som inte syns på bilderna är de enstaka flingor som singlade ned från en blå himmel. Magiskt.

Mer skruv och mer snö

 Här är röntgenbilden som togs för en månad sedan. Visserligen från andra sidan benet, men jämför med bilden nedan (från dagen efter min korsbandsoperation) så syns det ändå tydligt att skruven har backat ut (medan den i lårbenet tycks sitta stadigt). På en månad har den sedan backat ut ytterligare och stack nästan en centimeter ut ... jag är så glad att den är bortplockad nu!!
Jag kanske tar ut en massa glädje i förskott, men jag måste säga att även om jag har ont efter själva ingreppet, så känns knät bättre nu. Jag tror att den här vandrande skruven och kroppens jobb med att stöta ut den har varit huvudorsaken till det obehag jag har haft. Jag följde barnen till skolan i dag - inga problem! Makalöst!

Jag tänker alltså friskskriva mig redan i dag. Högläge får det vara nog med, jag har inte tid. Jag ska promenera upp till sjukhuset och hämta bilen nu på förmiddagen, och sedan åka och köpa en snöskyffel. Vi har ju liksom inte haft behov av en innan, och min plan att ge Mats en i julklapp spricker, eftersom det nu åter snöar ganska rejält ute. Lika bra att få det gjort på förmiddagen alltså.

Jag fick med mig skruven hem som souvenir. Barnen var grymt imponerade.

Så här julmysigt har vi det här hemma. Tänkt om vi kan få en vit jul! kan man ha en sådan tur, att snön stannar i tre veckor? Det hade varit fantastiskt. Tänk vilket jullov!
Och, en annan sak att vara tacksam för, som vi inte har upplevt på nära ett decennium: En jämn inomhustemperatur! Englasfönstren i England, och ventilationen som bestod av två stora hål i väggarna - fy, vad vi frös, det var rena stormen inne ibland! Och ännu värre i Texas, där vi värmde upp med AC-n, som pytsade ut varmluft här och där, man gick från varmt till kallt till varmt till kallt och det var alltid diskussion om vem som skulle få sitta på den varma platsen vid matbordet. AC-n brummade så högt att det inte gick att ha den på om nätterna, och attans vad kallt det var i köket på morgonen om vintern! Nu njuter vi av golvvärme. En jämn inomhustemperatur - man vet inte hur härligt det är innan man har varit utan det ett tag.

Skruven är ute!!

På fastande mage, tidigt i morse, sopade jag bilen och skottade en utfart. Barnen var utlånade till mamma, så även hunden, så strax före sju var det bara att rulla mot sjukhuset. Sju minus och helt vitt, fantastiskt vackert.
Väl inskriven var personalen mycket positiv till att min operation skulle fixas snabbt. Läkaren ville ta mig först ... Men det verkade som att de ville söva mig. Det hade de inte sagt innan, men nu var läkaren tydligen orolig att detvskulle bli svårt att få ut skruven. Jaha, vad ska man säga?
Men. Så började handledsfrakturerna drälla in, precis som jag misstänkt. Min tid sköts fram först med en timme, sedan en till. Sedan kom nästa bud - tidigast efter lunch. Jag hade alltså då varken ätit eller druckit sedan i går kväll. Tugga tuggummi får man inte heller, men när det började dra ut på tiden smygtuggade jag lite. Var glad att jag hade med en roman att läsa.
Men, så plötsligt vid halv tolv dök läkaren upp igen. Han hade en stund kvar till lunch och frågade om det var okej att de gjorde operationen under lokalbedövning trots allt - då skulle han hinna. Ja!
Så, iväg till en annan avdelning och in med en kraftig bedövningsspruta i knät. Jag fick också fyra piller med ett glas vatten, och då gick det upp för mig att det var okej att dricka eftersom jag inte skulle sövas. Så slank ytterligare ett par glas vatten ner, och det var såå gott!
Men, så dök det visst upp ytterligare en handledsfraktur och min läkare var tvungen att ge sig av. I stället ryckte överläkaren in. Alla var så supertrevliga och glada, trots att de helt klart hade det stressigt. 
De kanske inte tordes annat eftersom mina papper var markerade med Smittorisk - har ju varit opererad i de multiresistenta bakteriernas förlovade land, USA. De tog en MRSA-odling på mig förra veckan, men smittorisk var jag fortfarande.
Jag fick lägga mig på en bår och se när de klädde sig i sina sterila kläder. Mitt knä tvättades för femtielfte gången. Sedan hängde de tyvärr upp ett skynke så att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Men jag kunde ändå följa arbetet ganska bra eftersom jag såg en spegelbild i lampan.
Först lade de ett snitt och vek undan huden, så att skruvhuvudet blottades. Därefter gällde det att hitta rätt skruvmejsel. Läkaren hade flera stycken som var steriliserade. Den första funkade inte, men den andra passade. Han vred till och ... Aj! Det gjorde ont när vakuumet bakom skruven släppte, det blev liksom en spänning i hela benet. Men sedan var det inget problem, han vred ett par varv och sedan var skruven ute. Jubel utbröt bland alla närvarande! Två stygn och sedan var det klart. Easy piecy! Jag fick ett par mackor och en kopp kaffe, och sedan fick jag ringa på min privatchaufför för dagen - Mamma. Tack, Mamma!
Jag har blivit ordinerad vila och höglöge ett par dagar. Jag har väl klarat det åtminstone delvis. Nu när bedövningen har släppt har jag ganska ont i knät, men inte värre än att jag klarar mig utan tabletter. Gillar inte tabletter, och när jag klarade mig nästan helt utan efter själva korsbandsoperationen ska det nog inte bli något problem nu heller. Frågan är bara om jag kan följa barnen till skolan i morgon bitti. Vi får se.

Winter wonderland!

Det har snöat nästan hela dagen! Underbart! Det är så vackert ute, barnen är lyckliga och hunden exalterad. Jag har njutit av att skotta och känna mig som en viking, men fått superont i ryggen på kuppen förstås. Var är maken när man behöver honom? I London.
Efter skolan gick jag med flickorna till isbanan på torget för att testa skrillorna. Det gick lite trögt för dem, särskilt Olivia tyckte inte det var så kul. Hon satt mest och blängde på mig och klagade på att hon frös. Själv hade jag fullt upp med att hjälpa andra ungar på med deras grejer. Flera av Olivias klasskompisar kom dit, bland andra, och utan föräldrar. Inte lätt för dem att få på sig grejerna när det snöar och är kallt. Många typer av skridskor har jag snörat och spänt i dag. Men visst klarade vi det när vi var små? Tja, vi behövde ju inte bry oss om hjälmar på den tiden. Hur som helst, jag tycker det var kul att vi tog oss dit en sväng.

Efter en mellanlandning hos morsan gick vi hem hit. Barnen fortsatte uteleken med pulkaåkning, medan jag skottade. Lucy ville gärna vara med och leka, men jag var rädd att hon skulle bli påkörd så hon fick vara inne. Hon satt vid dörren och grät så högt att det hördes ut.
Sedan åt vi kvällsmat och förhörde lite läxor. Efter det var det åter dags att dra på sig skidstassen - barn och hund sover hos morsan i natt. Jag har just desinficerat mig #1 av 3 ... I morgon är det dags att bli av med den lösa skruven. Sällsynt dålig timing med snön. Det är ganska halt ute och jag är mentalt förberedd på att
1. det snöar mer i natt och jag inte kan köra bil utan blir tvungen att ta taxi eller i värsta fall gå till sjukhuset, vilket borde ta ungefär en halvtimme. Jag ska vara där tio över sju på morgonen.
2. min operation blir inställd, eftersom det är en akuttid som de bara utför om det inte händer annat, det vill säga folk behöver akuta operationer eftersom de har halkat och brutit lårbenshalsen eller handleden, eller kört av vägen och skadat sig på grund av det.
3. om operationen blir av blir det ett elände, eftersom jag måste gå på kryckor åtminstone några dagar, och inte kommer att kunna skotta, gå ut med hunden, lämna och hämta barnen, handla mat ... ja, det mesta blir svårare när det ligger 15 cm snö ute och är snorhalt. Men jag vill minnas att det finns kryckor med broddar på. Kan man få en sexmånadersvalp att fatta att hon inte ska dra eftersom matte går på kryckor?
Som sagt, var är maken när man behöver honom? Men allt ordnar sig. Vi kommer att överleva. Jag har mamma några kvarter bort. Det blir som det blir. Hur det blir, får ni veta i morgon!
Och, jag älskar snö - så ta inte detta som klagomål!

Jag ser det snöar!!

Men först ett par foton från i går. Vi hade lite adventsfirande här hemma och passade på att inviga köket på riktigt, när familjen Hånell kom ner på lunch, glögg och pepparkaksbak. Douglas anslöt också, men stackars mormor är dunderförkyld och stannade hemma. Det blev en riktigt mysig eftermiddag. Stackars Elliot bröt armen på skridskoisen i förra veckan, men det hindrade inte honom från att baka.

Jag hade tur som hade Katarina som assistent. Borde haft en kavel till, dock. Får läggas till inköpslistan.
Barnen var jätteduktiga och entusiasmen räckte nästan hela degen, om man säger så. Mammorna iordningställde bara en sista plåt. Känns bra att kunna bocka av pepparkakorna. Ska göra lussekatter med barnen också ... sedan är man väl en hyfsat god mor?

Glädjen visste inga gränser i dag på morgonen, då det låg ett tunnt, tunnt snötäcke på marken! Och bättre blev det, när vi gick till skolan snöade det ganska rejält, stora flickor, några minusgrader ch vindstilla - som att vandra i ett vykort!Lucy var skeptisk i början, men ganska snart kom hon på att det är mysigt med snö, även om det blir lite kallt om tassarna.

Det snöar fortfarande och smhi har gått ut med en klass 1-varning för Halland. Let it snow, let it snow, let it snow! Bara jag kan ta mig till Sjukhuset i morgon bitti, då min vandrande skruv ska plockas ut. Undrar hur de gör det, med en skruvdragare?
I övrigt hade Olivia handbollsturnering i lördags. Hennes lag vann! Jättekul för henne. Men hon hade det inte så lätt, de flesta var ju ett huvud längre än henne och hon fick inte så många passningar. Vi har pratat om Vranjes och hur bra han var, och peppat Olivia massor: Hon är ju en bolltalang, det gäller bara att få klasskompisarna att inse att även en kort spelare kan vara bra att ha. Hur som helst, hon gjorde sitt bästa och när hon väl hade bollen var det succé. Men hon gillar innebandyn bättre (det var innebandyturnering förra helgen, då vann de en av fyra matcher).
I eftermiddag hade jag tänkt ta barnen till isbanan på torget, framför allt för att Mei-Mei ska få testa att åka innan hennes klass ska gå dit på torsdag. Så här löd infon från skolan:

 

På torsdag går vi ner till isbanan på torget (om det finns is). Det ersätter idrotten. Alla börjar 8.00 i klassrummet och så går vi ner till torget 8.45. Om du vill får du ta med en liten fika. Vi kommer tillbaka till skolan strax innan lunchen.

Inte som i Houston, direkt, där fick man alltid en otroligt detaljerad information i god tid, tillsammans med en lapp där föräldrarna måste fylla i sitt godkännande, telefonnummer vid akuta händelser, eventuella mediciner, om man kan närvara som volontär, och så vidare.
Jag var ju tvungen att skriva till Mei-Meis fröken och fråga om man ska ha med skridskor. Det verkar vara mycket information som folk redan har i huvudet här i Sverige. Jo, de ska ha med skridskor och hjälm, men om man inte har så finns det att låna från skolan, svarade fröken.
Dåså. Extra tacksamt att familjen Hånell hade med sig några urväxta skridskor när de kom i går, så slapp jag ge mig ut på jakt i dag!
Nej, om jag skulle ta mig samman och gå till gymmet en sväng. Eller, vid närmare eftertanke, kanske tar jag en kopp kaffe till först!