Kalla killar

I går var det riktigt härligt vårväder, om än lite blåsigt. Efter en långpromenad bortom Påskbergsskogen följde Morsan och Douglas med hem hit och firade tennbröllop med mig! Mats var på after work med jobbet och jag skulle hämta Olivia från ett kalas klockan nio, så kvällen blev lugn. Men när Mats kom hem och Olivia var i säng korkade vi upp en flaska Bollinger!

I dag är det ett par plusgrader och hård, iskall vind. Jag blev riktigt frusen först på morgonen när barnen spelade tennis, och sedan när vi gick runt fästningen med Lucy. Där emellan har jag hunnit träna, så då blev jag varm.

Kalla killar såg vi i havet, okej för att de verkar ha rejäla dräkter på sig, men ändå! Surfa mitt i vintern!

Nu ska jag snart ta tåget till Göteborg. Jobb, till klockan ett i natt, vilket innebär att jag sover över. Får se hur jag slår ihjäl dagen i morgon.

Tennbröllop i dag!

I dag är det exakt tio år sedan jag och Mats gifte oss i kyrkan i Varberg. Festen som följde är fortfarande den roligaste jag har varit på!
Nu ser vi fram emot fler lyckliga år tillsammans.

Fina töser

De senaste dagarna har varit höljda i dimma med massor av rimfrost som följd. Jag har mestadels följt skådespelet på avstånd eftersom jag vrickade foten härom dagen. Ordentligt med vila, högläge och kryckor som stöd har emellertid gjort susen och jag kunde redan i går röra mig nästan som vanligt.Tummen är dock fortfarande svullen, ond och blålila.

Och de var ju tur, för i går var det dags för morfar Bertils begravning.
Vi bestämde oss för att ta med flickorna. Det är första gången för dem, sedan de var pyttesmå. Kändes som att det är dags för dem att börja förstå att döden också är en del av livet. Lagom att börja med min morfar, som de kände men inte stod jättenära. Så vet de vad det handlar om ifall något värre inträffar.
Jag pratade med dem innan om att många kommer att gråta, att det kommer att vara vackert men sorgligt, hur lång tid det kan tänkas ta och om vikten att vara tyst.

Barnen skötte sig SÅ bra. Exemplariskt. Mats och jag var mycket stolta över dem. De hade en del frågor under begravningsakten, men viskade dem mycket tyst och satt lugnt och stilla i övrigt. De gjorde sitt bästa att sjunga med i psalmerna, men ärligt talat, vem klarar av att sjunga i den tonarten?
Vi klev in i kapellet i dimma och råkyla, men 45 minuter senare, när vi klev ut, sken plötsligt vårsolen och all rimfrosten hade smält bort som i ett trollslag.

Efter gudstjänsten var det fika på Villa Socitén, en del av Socitén här bredvid där jag aldrig tidigare varit inne. Vi var nog runt 35 personer. Smörgåsarna var mycket goda och flickorna var särskilt förtjusta i princesstårtan - tidigare har de inte tyckt om svenska tårtor särskilt mycket utan föredragit torra amerikanska. Det blev en trevlig stund och mormor verkade piggare och på bättre humör än på länge. Synd att det ska till en begravning för att pigga upp!
Vi talade också lite om morfar. Olivia och Mei-Mei förknippar honom med uttrycket "fiiina töser", som han sa ungefär 25 gånger varje gång han träffade dem. Och det hade han ju rätt i!
Min kusin Johan berättade om när han skulle städa ut ett förråd åt mormor och morfar för ett par år sedan. Han ringde på på morgonen och bad morfar lite snabbt om nyckeln till källaren, och den fick han. Sedan hade morfar gått in till mormor och sagt att "det var en trevlig ung pojk här och ville låna nyckeln till källaren, så jag gav honom den. Undrar vem han är?" Det var ganska mycket dagsformen de sista åren, men godtrogen var ha helt klart!
Flera av oss minns också med ett leende den period, då morfar tyckte om att berätta om sina upplevelser i ungdomen, då ha dels slogs i Finska vinterkriget och var i Sibirien, där de var tvungna att tillbringa nätterna uppe i träden på grund av alla hungriga vargar och björnar, och dels om när han åkte till Kuba och träffade Fidel Castro. Under flera års tid berättade han dessa skrönor mycket detaljerat och inlevelsefullt. Problemet var bara att inget var sant! Men för honom var det det.

Utsikten från sovrumsfönstert i dag vid halv sju på morgonen. Tänk, för bara några veckor sedan var det kolmörkt när jag och barnen gick till skolan! Nu går det fort!

Gamla kärringar

... Ska inte leka på isflaken på stranden, inte ens för att glädja sin hund. Då halkar de och gör sig illa. I mitt fall en ordentligt vrickad fot (vänster, som jag fick operera som barn efter att ha slitit av ledbandet, men nu är det inte av! Men tur i oturen ej höger, i vilket ben jag förra vintern slet av korsbandet). Dessutom en stukad tumme, som är tjock och trind som en liten korv och blålila. Jag kan böja tummen en aning och trycka ihop pincettgreppet utan att det gör nästan ont alls, så jag tror inte den är bruten. Det mesta annat gör dock ont.
Typiskt nog är det en magiskt vacker dag, med massor av rimfrost i träden, blek sol och vindstilla.
Och jag kan inte gå.
Väntar nu på Swansons som ska komma med kryckor och sedan ta ut Lucy på promenad. Kanske jag hoppar med dem. Får se om jag kan hålla kryckan med högerhanden på grund av tummen.
Fan. Fanfanfanfanfan.

Hundmöte

I går hamnade jag och Lucy i det stora hundmötet som sker varje morgon vid fästningen. Lucy hade det lite jobbigt eftersom några av de största valparna, Kajsa och Tyra, väldigt gärna vill leka med henne. Det blir lite för mycket för Lucy ibland. I går ville hon gå hem hellre än att leka.

I övrigt var det en härlig dag. Solen har börjat värma nu. Det finns hopp om vår, även om havet börjat lägga sig igen!

Sportlovet

Mats har varit hemma hela veckan, jag jobbade torsdag fredag. Då passade Mats och barnen på att göra sina favoritgrejer, förstås, som att gå till Hamnpaviljongen och käka hamburgare.

 Förutom vpr skiddag i måndags har det blivit en hel del skridskor på vallgraven. Här tillsammans med Mei-Meis kompis Lovisa. Och så Lucy, förstås. Lucy är den mest entusiastiska hockeyspelaren av alla. Hon är för rolig när hon slirar runt på isen i jakt på bollen!

Här kör de runt varandra i en stol. En uppskattad lek, särskilt när Mats puttar på!

Lästid härom kvällen. De var så mysiga när de satt i samma säng och läste varannan sida. Det höll säkert i en kvart, sedan var tjafset igång.
Men i dag har de lekt underbart fint tillsammans. Sådana dagar är härliga, när inte interaktionen handlar om att försöka hitta saker att kritisera den andra för.
I övrigt kan jag berätta att vi hade stora delar av Mats kontor här i onsdags. De kom ner vid halv tre, redan. Vi drack ett glas sumpa här hemma och gick sedan till Kallbadhuset, där jag tog med damerna till vår sida och Mats tog med herrarna till deras. Vi hade mycket trevligt och jag badade tre gånger i det nollgradiga vattnet. Mats var också nöjd med utfallet på herrsidan. Alla badade, till och med Aguinaldo, som är från Angola. Han hade aldrig titdigare suttit i en bastu och tyckte enligt rapporterna att det var väldigt varmt.
Efter badet gick vi hit och åt middag. Allt som allt en lyckad och mycket trevlig kväll. Klockan åtta kom en taxibuss och hämtade upp alla gästerna, så det blev en anständig tid dessutom!
Den här veckan jobbade jag torsdag och fredag. Jag skötte Namnredaktionen åt Håkan, som var iväg och åkte Vasaloppet. Det gick bra att jobba och det var roligt. På fredagen var dessutom Featurechefen hemma med sjukt barn, så jag täckte upp för henne också. Kul att känna sig behövd!
Nu ska vi åka upp till Göteborg igen - party, party, denna gången är det familjen Hånell som bjuder. Ska bli roligt! Vi ska åka upp ganska tidigt för att hinna kolla på lägenheten. Den ska vara tom nu och vi vill veta hur mycket städning vi måste göra. Dessutom glömde jag bort att tidsrapportera för februari ... jobbar inte förrän nästa helg och då är det ju mars alla redan! Så jag tänkte hoppa in på GP och fixa med det också.
Men nu är det festförberedelser som gäller. Packa övernattningsväska, finkläder och en liten gåva till värdparet. Och sminka mig. En timme har jag på mig, så inga problem! Oscar Swanson är här och leker en stund så det är bara glada miner på Strandgatan!

Om tid

Oj, vad vi sov gott i natt alla fyra, efter gårdagens skidåkning! Enda störningen var när Lucy skulle ut och bajsa strax efter klockan två (en dålig vana hon har lagt sig till med) - hon blev helt hysterisk och skällde och gjorde utfall mot uterummet. Jag tror hon väckte hela kvarteret. Jag och Mats hade ett rejält sjå med att lugna henne och få henne tyst.
I dag på morgonen förstod vi vad som gjort henne så upprörd. En katt hade smitit in och övernattat på soffan! Och hur hon än försökte berätta för oss, likt Pluto och jordekorrarna, brydde vi oss inte om henne ... vi ville ju bara sova!
Nu är Olivia på sin innebandyträning och jag tänkte skriva om tid. Dock sitter Mei-Mei och gråter i soffan framför en Bamsevideo, så jag kom av mig lite. Suck. Hon hart tre Bamse-dvder som hon inte har sett på evigheter. Nu ville hon se en speciell av dem, och den hittar hon inte. Kvällen är förstörd. Jag är väl en dålig mamma, men jag orkar inte trösta hur länge som helst för en sådan sak. De har ju massvis av dvd-filmer och hon kan välja precis vilken hon vill utan att behöva diskutera valet med Olivia. Då måste det ju finnas något alternativ.
Puh.
Livet är så kort och tiden går så fort. Det borde inte finnas tid för att bryta ihop för småsaker. Jag har levt halva min tid redan. 42 år, ja, blir jag 84 är jag tacksam.
I denna tidsålder där ungdomen hyllas som ett ideal tycker jag att Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson och Towa Carson gjorde ett lysande framträdande på Melodifestivalens deltävling i Scandinavium. Varianten på Popular, Pensionär, var en riktigt höjdare! Mina flickor går och sjunger den här hemma och tycker, med rätta, att det var den bästa låten i tävlingen.
Mei-Mei sa härom dagen att hon "längtar tills hon blir pensionär och får välja allt själv. Hur gammal måste man vara, Mamma?" Gullunge.
Nu ska jag ut och trösta henne en stund till. Verkar som hon har kommit över den värsta krisen på egen hand.

Knät höll för skidåkning!!

Vi bokade ingen skidresa i år på grund av mitt knä, men nu när det är sportlov tog vi barnen till Ulricehamn för att friska upp utförsåkningskunskaperna.
Det blev en kanondag, trots temperatur kring nollan och därmed ganska moddig och tungkörd snö.
Det var superlite folk i backen, inga köer och det blev inte ens särskilt uppåkt, trots ovan nämnda temperatur.

Barnen var ganska försiktiga i början, men blev allt djärvare. Särskilt Mei-Mei är ju lite galen och hon är riktigt duktig i backen. Olivia tar det mer försiktigt. Visst blev det en och annan vurpa, inte minst i liften (bygellift), men på det hela taget åkte båda flickorna jättebra. Det var så roligt att åka hela familjen, och jag och Mats behövde inte stå och vänta en massa på dem, de hängde med. Vi bara assisterade när skidorna löste ut och lite sånt där.

Och mitt knä, mitt knä! Visst gjorde det lite ont, men inte farligt. Jag kände mig stark och knät var stabilt - det tog en liten stund innan jag började lita på det. Jag är så glad! Nästa år blir det en vecka!
Tjoho! Detta var ju mitt mål med operationen, att kunna åka på skidresor med barnen. Mina flying side kick days are over, well, honestly my taekwondo days are over, aswell as my off pist skiing days, men det kan jag leva utan. Hädan efter är det manchester och snygga svängar i backen som gäller. Jag kommer aldrig mer att riskera en sådan skada. Hellre slösar jag bort ett par timmar i nån trevlig toppstuga, och det skulle krisa!
Vi åkte tillbaka till Varberg lite tidigare än planerat. Dels hade dimman ersatts av tätt snöblandat regn och dels var barnen, framför allt Olivia, så himla trötta, att det kändes som att utmana ödet att åka mer.
Men ändå, en kanondag! Nu ska Mats gå och handla vin och hämta pizzor, så vi får lite after ski här hemma!

Sköna söndag

Nu är det sportlov och hela familjen njuter av att ta det lite lugnare!
Ganska lugnt, i alla fall. I går förmiddag (lördag) var Olivia på tennis. Mei-Mei hängde med och testade. Hon tyckte det var kul! Hon ska prova igen och sedan kanske börja på riktigt. Det är alltid lite problematiskt med Mei-Mei eftersom hon blir jämförd, och jämför sig, med Olivia. De är ju lika långa. Orättvist eftersom Olivia dels är två år äldre och dels är en fysisk talang, vad hon än tar sig för.
I dag på morgonen var det simning för båda flickorna. Även Mei-Mei börjar tycka det är kul nu, även om hon än en gång jämför sig med Olivia, som är duktigare. Jag försöker påminna hemnne hela tiden om att hon faktiskt bara är sju år. Herregud, hur många sjuåringar simmar så duktigt som Mei-Mei!
Nu har vi Otto här på play date. Vi känner Ottos föräldrar litegrann, stöter på dem i olika sammanhang. Olivia är också kompis med Ottos storasyster Stella. Men i dag är det alltså Otto som är här och leker. Mei-Mei är lite förtjust i honom och helt uppskruvad!
Vi hade tänkt åka skidor i Ulricehamn i morgon, men har skjutit upp det till tisdag eftersom temperaturen är över nollan. Tyvärr. Men det ska bli roligt att åka, och spännande att se vad mitt knä håller för. Jag testade intervallträning på löparvbandet härom veckan och det var inte så smart, visade det sig. En lugn, jämn lunk är vad knät klarar än så länge. Ändå betydligt bättre än för bara ett par månader sedan.
På onsdag sedan kommer stora delar av Mats arbetskamrater ned hit för att bada bastu och äta middag. Så jag får väl vika morgondagen till städning och handling.
Jag kan för övrigt se att knappt tio personer har registrerat sig som läsare av bloggen. Välkomna! Jag hoppas att det blir fler. Men viktigast är ändå att den fungerar som en dagbok. Jag sitter ofta och läser några år tillbaka i tiden, ser på bilder och konstaterar hur stora mina barn har blivit. En riktigt rolig dokumentation att ha!

Bara för att klargöra

Jag vill inte rensa ut någon läsare från bloggen. Inte heller kräver jag av mina läsare att jag måste känna dem. Jag vill helt enkelt ha lite mer koll på vem som kan ta del av det jag skriver och bilderna jag lägger ut.
Jag vet att jag har läsare som inte känner mig, men som ändå har fastnat för min blogg. Jag vill ha dem kvar också. Om du känner någon av dem, lugna dem och säg att detta är inte ett försök att vara hemlig. Bara lite mer varsam med materialet.
Jag har förresten efter Gunnars önskemål gjort det lättare att kommentera igen!
Nu har jag en kvart kvar på arbetspasset. Tidningen kommer snart, en snabb titt så att vi inte har gjort några misstag, sedan går jag till tåget. I morgon blir det sovmorgon. Because I'm worth it!