Lata dagar

Sitter vid poolen på hotellet. Vi har lata dagar här i Key West. Fint hotell, men tyvärr inga barn i våra flickors ålder. Det går bra ändå. Vi dricker Margaritas, barnen dricker virgin daiquiris (alternerar mellan jordgubb o mango), vi äter gott, sover gott och just inte så mycket mer. Jag tror vi alla behövde de här dagarna att ladda om på. Key West är inte riktigt vad vi förställt oss. Mycket mer av ett partyställe, gamla stan påminner om Bourbon Street i New Orleans, det är en bar i varje prång och massor av skojiga t-shorts och tingeltangel till salu, sida vid sida av märkeskläder och exklusiva klockor med mera - passagerarna från lyxkryssarna som lägger till här var och varannan dag ska ju lägga sina pengar på något. annars är stilen mycket laid back här, det är come as you are med mycket flip flops och badkläder på restauranger och barer. Mycket av livet levs till havs, på båtar och jet skis. Havsvattnet är grumligt och stränderna, de få som finns, är inget att hurra för. I går gick vi till baren Schooner Wharf, se schoonerwharf.com , i hamnen för att söka upp pappa Lasses bekanta, Paul och Evalena. Hon är bördig från Varberg, åkte till Kalifornien som au pair när hon var i 20-årsåldern, blev kvar och träffade så småningom Paul. De två became romantically involved under en segling, köpte en när hundra år gammal skonare och satte segel för att ta sig till Australien. Dock fick de problem och var tvungna att ta sig in i hamn. Det enda stället som hade tillräckligt djup var Key West. Evalena var 24 år när hon först klev iland här. Hur det nu kom sig så blev det aldrig Australien. Evalena och Paul såg potentialen i Key West, som på den tiden fortfarande hade smuggling som huvudnäring. De köpte stora områden kring hamnen och startade baren, Schooner Warf. Baren finns kvar 25 år och flera orkaner senare, men ägarna har numera mer av en tillsynsfunktion, sedan de blivit en institution i Key West. Det var annat de första åren, då de drev baren själva och fick kämpa för att få företaget att gå runt. De sista 15 åren har de haft möjlighet att besöka Varberg varje sommar under några veckor. Oj, detta blev nästan en del av en artikel till GP:s namnsida. Kanske ska dra iväg ett mejl till redaktören? Vilka människoöden det finns! hur som helst, Evalena och Paul visade sig vara mycket trevliga och i eftermiddag ska vi ut och åka båt med dem. Men först lunch. Bråda dagar!

On the road again

Gårdagen var tung. Jag städade, skrev ut barnen ur skolan, grät en skvätt, lämnade nycklarna, åkte tillsammans med resten av the Karlssons till Grappinos - sista gången på Grappinos - och träffade några av Mats arbetskamrater för after work. Jorunn kom också. Och med tårarna en millimeter från kanten i ögonen svämmade det förstås över flera gånger. Folk måste ha tyckt jag var knäpp. Men det ÄR tråkigt att säga hejdå! Särskilt allt som har med barnen att göra är svårt. Det är ju inte deras val. Hursomhelst, ett antal glas skumpa senare så tog vi en taxi till ett flygplatshotell. Både jag och Mats kämpade mot tårarna när vi passerade downtown för sista gången. En kort natt vid George W Bush intercontinental airport gick vi upp attans tidigt och påbörjade vår resa österut. Flygresan gick bra, så är som på att jag fick ett extra barn bredvid mig. Det var en mamma med dotter i flickornas ålder som kom in sent från Anchorage och de fick inte säten bredvid varandra. Ingen katastrof tills vi gick ned för landning och flickan blev åksjuk. En annan har ju varit med förr, Olivia blir flygsjuk ibland, så det var bara att hala fram spypåsar, servetter och vatten med ena handen, och hålla bak flickans hår med den andra. Hennes mamma däremot fick panik och reste sig ur sätet, alltså cirka 30 sekunder innan vi tog i backen, för hon skulle hjälpa till. Hon fick sig en ordentlig tillsägelse. Men allt gick bra, tills vi gick av planet och Mei-Mei upptäckte att flickan glömt sin DS. Så tog räddningsaktion 2 fart, och allt ordnade sig. Det tog en halv evighet att ta sig till hyrbilscentralen, och en halv evighet till innan vi lyckades hitta ut från flygplatsen TROTS gps. Och då, äntligen, on the road again ... Trodde vi. Det var visst fler än familjen Karlsson som tänkt sig att fira Memorial weekend i Flordia Keys. Köerna var evighetslånga. Nära sex evigheter, förlåt timmar, senare kom vi äntligen fram till Key West. Och här är underbart! Så olikt Texas. Folk klär sig annorlunda. Det luktar annrlunda och låter annorlunda. Folk promenerar och cyklar, sitter på uteserveringar. De röker cigarr, i massor, det är cigarrer överallt. En hel del bad taste också, med lönnfeta medelålders typer, dvs, som Mats och jag, som helt ogenerat går omkring i staden i badkläder. Urk. Ett lågvattenmärke som stört mig under hela min uppväxt i Varberg då badgästerna tror att stranden sträcker sig kilometer inåt land. Vi har tillbringat ett par timmar vid poolen, promenerat i stan, gått längs strandpromenaden, tagit en drink ... Alla trötta. Nu sover barnen och snart deras föräldrar med. Vi tar nya tag i morgon!

Sista natten med gänget

Känns som att jag skrivit den rubriken förut. Jag och Mats sitter vid poolen, sista kvällen. Allt är nedpackat. Huset smutsigt. Mei-Mei ledsen. Bye, Houston. Hejdå, alla kära vänner. Tänk, så negativ jag var till att flytta hit. Och det första halvåret var ingen höjdare. Barnen vantrivdes i skolan, jag vantrivdes i lägenheten. Så flyttade vi hit, till Dryden Road. Barnen bytte skola, till Roberts. Plötsligt händer det ... Vi träffade kompisar, fick en neighborhood (och hur uttrycker man det på svenska) och efter ett år i Houston kom jag på att det är faktiskt coolt att bo i Texas ett tag! Så mycket att se och upptäcka. Så internationellt. Och samtidigt, på en del ställen så makalöst inskränkt vilda västern. Så exotiskt. Efter två och ett halvt år i Houston kan jag inte påstå att jag skulle vilja stanna här för evigt, men det finns fortfarande många helgresor jag har kvar. Och många vänner, som sagt, men de finns ju kvar! Hoppas få se många av dem på andra sidan pölen. Detta med att skolan och området är internationellt kräver en utläggning. Här (och även i England) får man till skolan anmäla vilken ras barnen tillhör. Jag har hela tiden tyckt att det är märkligt, varför är hudfärg och ursprung så viktigt? Vad är mina barn, orientaler eller kaukasiskt europeiska, är det arv eller miljö de är ute efter? Men, statistiken är ändå lite intressant. På barnens skola, Roberts, är vita och asiater i majoritet. Därefter kommer hispanics, sedan svarta. Inga indianer. Hur som helst, flickorna är några i mängden, inte de två kinesiska flickorna, som de var på Wally Hall. Hur blir det i Sverige? Blir de åter de enda mörkhåriga barnen i klassen? Kommer alla genast att fatta att de är adopterade? I den här internationella miljön finns inga förutfattade medningar om sådant, folk börjar alltid med att fråga om min man är asiat. Så blir det nog inte i Varberg. Grannpojken Steven sa igår, då vi var inne på kvällsmat, att han inte kunde tänka sig att våra flickor är adopterade. Nu kanske man inte ska förvänta sig att en åttaåring ska förstå vad adoption handlar om, men the bottom line is, som vi säger, att alla blandäktenskap och hudfärger här gör folk färgblinda. Och jag gillar det. Anyway. Inlägget är skrivet på iPaden, så det blir väl inga styckeindelningar. And that sucks. Just nu bryr jag mig mest om att det inte ska bli en orkan över Key West till helgen. Återkommer.

Sista dagarna i Houston

Kalas i lördags. Lilla Olivia har fyllt fyra år. Jag, Mats, Katarina och Erik dumpade våra barn och åkte till cedar Creek och käkade brunch i stället. Skönt med stora barn!
Jag var också ganska trött efter att ha haft en liten avskedsdrinks-sejour med kompisar på lördagseftermiddagen.
Sorgen börjar sätta in nu.
Det är så många hejdå att säga, till så många kära vänner, och tyvärr kommer jag aldrig mer att träffa många av dem. Detta är verkligen baksidan av expat-livet. 

 I går var det portfoliopicnics i skolan. Eftersom jag firade medelåldern hos tandläkaren med att få min första krona fick Mats ta ledigt och gå med barnen. Turligt nog gick tandläkarbesöket snabbare än väntat, och jag kunde ansluta efter en stund.

Barnen får visa ett antal saker de gjort under året, som ska visa hur de har utvecklats. Man ska tillsammans diskutera vad de är allra bäst på och vad de vill jobba hårdare med nästa år.

 Båda barnen var mycket stolta över att få visa sina verk. Framför allt var det tydligt hur mycket Mei-Mei har lärt sig. Hon har gjort enorma framsteg och mognat betydligt.

Gosetjejen.

I dag på morgonen var det bråda tider. Först skulle Olivia signera t-shirts till alla barnen i sin klass. Själv ska hon få sin t-shirt redan på fredag.

Sedan var det treornas business fair. Det fanns alla möjliga papperskreationer att köpa.

Jag investerade i en liten låda som Olivia hade vikt.

Efter busniss fairen ska Olivia och Mei-Mei ha fått låna varsin digitalkamera av rektorn, för att dokumentera sig och sina kompisar under dagen. Rektorn ska sedan sätta ihop ett collage, som de kan klistra in i sina year books. Detta som plåster på såren för att flickorna glömdes bort.

Förklaringen var att barnen inte var närvarande den dagen då bilderna togs. Vi åkte till dude ranch. Barnen tar porträttfoton i skolan både på höst och vinter. Jag tycker det räcker med skolfoton en gång per år, och därför brydde vi oss inte om att vi missade den här gången. Nu skulle bilderna som togs i höstas ha använts som back up för de barnen som inte var närvarande på vårfotot. Men uppenbarligen glömdes fotona på mina barn bort.

Nu ska jag fortsätta sortera. Fy, så tråkigt.

Multitasking

Här har vi en tjej som kan göra två saker på en gång!

Mitt humör är mycket bättre i dag. Vi fick ställa in avskedsfesten i går, men i stället gick jag och ett gäng damer ut och drack vin i går eftermiddag. Det var supermysigt och jag avhöll mig från att gråta trots att jag fick en fin present och att jag insåg att det mycket väl kan vara sista gången jag får se många av dem.
Senare på kvällen gick jag och mats ut och åt med Katarina och Erik. En kanonavslutning på en härlig dag (som bara stördes av att jag hade en ful gubbe efter mig när jag gick upp till Rice Village, som trots att han krypkörde verkade ha mycket jobb med växelspaken. Mitt på dagen! Jag tordes inte sparka in dörren eftersom jag ännu inte kan springa. Inte heller tordes jag ta upp telefonen - här har ju nästan alla skjutvapen och man vet aldrig när de tycker det är rätt ögonblick att använda dem).

Missing girls

Okej, min toleranströskel är oerhört låg just nu. Kanske överreagerar jag. Men hade inte du blivit sur om barnen hade kommit ut från skolan med sina year books (typ skolkatalog men mycket mer omfattande) i hand och undrat varför inte de var med? Ja, just det. Båda mina flickor är borta. Mei-Meis namn är visserligen med, men i stället för foto står det No photo availabe- trots att läraren tre gånger pekat ut vem hon är (jag haffade henne genast). Olivia finns varken med med namn eller bild. Jag blev så jävla arg. Skrev ett ordentligt surt mejl till de två lärare som är ansvariga för katalogen, samt kopierade rektorn. Rektorn har svarat, hon är naturligtvis Very sorry, och det är ju för sent att reparera skadan. Men varför, varför mina flickor? Kalla mig vad fan du vill, men jag ska gå till botten med det här. Antingen är memory bok-teamet helt inkompetent eller så har de bestämt sig för att mobba mina barn. Jag kan acceptera det första men inte det sista.

Jäkla skit

Och så toppar vi det totala kaoset med att bita av en tand.
Say no more.

UPPDATERING:
Tydligen sidan av en kindtand med en stor lagning i som gått av. Går inte att fixa. Jag får komma tillbaka på tisdag för att få min första krona.
Hej Medelåldern!
Ååååhhh, vad jag är på dåligt humör nu. Och Mats telefon gick i backen och pajade, och strömmen krånglar på Strandgatan, och inte fan har de gjort något åt hålet i trädgården, så nu måste jag ställa in vårt avskedskalas på lördag.

Att gräva en grop åt andra

I torsdags kom de och grävde upp vår patio, djupt ned i leran som Huston står på, och in under huset till det trasiga avloppsröret.

På fredagen kom rörmokaren och konstaterade att det stod vatten i hålet. Surprise! De pumpade ut vattnet och gav sig av...

 ...och syntes inte sedan på hela helgen.

Ett enormt ösregn vattenfyllde hålet igen. Till min förvåning var rörmokaren förvånad över detta när han dök upp på måndag förmiddag. Så fick vattnet åter pumpas ut. Och sedan fick lervällingen på botten fyllas med sand. Men därefter - tadam!

Ett nytt avloppsrör!
Så här ser det ut nu. Lera över hela stenläggningen på baksidan. Nu måste vi vänta tills en inspektör kommer och granskar lagningen. DSet regnar ute nu - skulle inte förvåna mig om hålet vattenfylls igen och allt försenas åter igen eftersom vattnet då måste pumpas ut.
Vi ska ha ett par familjer här på lördag på avskedskalas. Undrar fortfarande om det blir av.

I dag klockan tio ska barnen till tandläkaren. Mats ska sälja bilen. Det regnar. Mei-Mei har punka på sin cykel.

Jag måste hitta på en lösning till det här.



På The Houstonian

I söndags fick vi åter följa med Dale och Steven till The Houstonian. Vi hade en underbart skön slappdag med godmat, mycket vila och behaglig temperatur. Barnen badade i fem timmar och var överlyckliga!

Pang pang!

Vilken tur att man har kompisar som gifter sig så att vi andra får tillfälle att hitta på tokigheter och äventyr! I fredags kidnappade vi Jorunn. Efter en god frukost hemma hos henne åkte vi till skjutbanan Top Gun och fann nya sidor av oss själva. Här är jag och Malin. Malin skjuter en halvautomatisk pistol. Jag skjuter revolver.

Här är jag med halvautomatisk pistol. Den var roligast.
Vi provade även att skjuta automatvapen, machine gun.

Här syns även Katarina och the bride to be, Jorunn.

På eftermiddagen anslöt ytterligare en blivande brud, Maria. Fler foton kommer så småningom. Vi hade hur som helst en superrolig dag, med massor av skratt, god mat och margarita flödade. En dag att minnas för oss allihop!