Det gick trögt i år, Marathon tog 20 minuter längre än i fjol. Tack och lov får inte min mat skulden, utan bristen på långloppsträning. Mats började bli trött redan efter 15 km och vid halvmaran undrade han om han skulle tvingas bryta. Jag, i duggregnet med en sur Olivia på axlarna (konstant gnäll om att det var tråkigt i 40 minuter - då gäller det att plocka fram det där extra tålamodet och till på köpet blev jag nog 10 cm kortare av tyngden) väntade vid Houses of Parliament nära målet. Mats såg oss, stannade till några sekunder och verkade väldigt glad, men avslöjade sedan att han varit helt desperat efter att få syn på oss för att ha en anledning att stå still.
I fjol ville Mats gå raka vägen till puben och få en öl, men i år orkade han knappt gå till tågstationen. Inte ville han ha matsäcken jag och Olivia hade gjort i ordning heller: Macka med köttbullar och ättiksgurka, öl och en banan.
Jag tycker faktiskt lite synd om honom, men det tänker jag inte säga, för - det är ju självförvållat.
Nu sitter han i badet med Olivia och har meddelat att han inte tänker kliva upp under den närmaste timmen. Men humöret verkar bättre och jag hoppas att vi med gemesamma krafter orkar bära ut den MYCKET tunga gasgrillen så att vår middag blir av som planerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar