Vi åkte hem för att träffa de danska barnen strax före fyra på eftermiddagen. Ett par timmar senare satte värkarna igång och klockan nio var flickan ute. Hej å hå. Charlotte säger att hon är lite mör, och det får man ju förstå.
Jag och Olivia känner oss väldigt hedrade över att vi blev inbjuda som första gäster i dag, när lilla Hanna inte ens var ett dygn gammal (det är hon för den delen inte än).
Det är så härligt att möta en nyfödd bebis och bara känna glädje och förundran över livet, i stället för de gamla mörka känslorna av avundsjuka och sorg. Jag blev alldeles överväldigad över att få dela Charlottes lycka och tårarna började rinna. Jag försökte förklara mina känslor och hon sa att hon förstod, även om jag själv inte riktigt vet hur jag ska reda ut det.
Olivia var hos dagmamman på förmiddagen. Själv tillbringade jag största delen av tiden i en bilkö på motorvägen på väg till Bluewater. Jag kom fram till slut och köpte tyg att sy en storleksmässigt mer passande taekwondodräkt till Olivia, samt lite julklappar till samma tös. Lego. Ingen mening att lägga ut för mycket pengar på tjejgrejer till den flickan.
När jag hämtade henne för att vi skulle åka till Charlotte berättade dagmamman att Olivia hade talat gång på gång om att snart, så får hon hämta lillasyster. Måtte adoptionen inte bli mer försenad nu. Olivia är så redo. Och vi vuxna längtar förstås otroligt mycket, vi också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar