Heffaklumpen och brevet som kom fram

Ja, det är alltså två helt olika historier.
I går kväll såg Olivia Nalle Puh och Heffaklumpen (tror jag den heter på svenska) på tv innan hon skulle gå och lägga sig. Jag trodde Nalle Puh var lagom för hennes ålder, och det kanske den är ... men, så ledsen hon blev när den lilla elefanten inte kunde hitta sin mamma. Olivia började med att snyfta och torka tårarna på min tröja, men efter en stund grät hon förtvivlat rakt ut. Det var den hemskaste filmen hon någonsin sett.
Att hon kan bli rädd när hon ser stora stygga vargen, till exempel, det förstår jag. Men jag trodde faktiskt inte att en så liten flicka kunde känna så starkt med en tecknad figur på tv. Samtidigt blir det ju lite pedagogiskt för det kan vara svårt att förklara varför hon aldrig får gå för långt från mig, för tänk om vi tappar bort varandra.
Jag fick sitta och hålla henne i handen tills hon somnade sedan.
Och så brevet som kom fram. Jag fick en fullständig hjärnblödning när jag skulle skicka några viktiga papper till FFIA för tio dagar sedan - glömde reka dem. Om brevet skulle komma bort skulle vår adoption försenas kraftigt, för just de här papprena med vissa stämplar är viktigare än några andra i adoptionsprocessen. Vår kontakt på FFIA lovade att höra av sig är brevet kom fram och sedan har det bara följt tystnad. När en vecka hade gått bestämde jag mig för att inga nyheter är goda nyheter, men i dag insåg jag att jag måste få klarhet. Och se - brevet hade landat på FFIA:s kontor. De hade glömt meddela mig.
Annars har vi haft en härlig, vårlik dag i dag. Nu kan sommaren få komma!