Hemma på vår gata i stan

Vi kom tillbaka till Sevenoaks i går eftermiddag, fyra timmar försenade. Hemresan var av den sorten man inte vill råka ut för ens när man reser själv, men förstås ännu mindre när man har två små trötta flickor att ta hand om också.
Väntan på flygplatsen i Salt Lake City blev dock bättre än jag hade hoppats. Det visade sig att terminalerna hade samma avgångshall, vilket innebar att vi träffade hela gänget igen strax efter det att vi tagit farväl utanför terminal ett. Mats dök upp som gubben i lådan efter säkerhetskontrollen på terminal två, där vi checkade in, och efter en stund var alla samlade vid terminal ett ett par hundra meter längre bort i byggnaden. När Mats, Janne och Houstonborna gick till sitt flyg en timme tidigare än vi hade jag Anneli kvar som sällskap och barnvakt när än den ena, än den andra skulle på toa.
Strulet började vid gaten. Det visade sig att vår flight var senarelagd med 25 minuter. Detta reducerade min tid på Houstons flygplats från 1h20 till 55 minuter. Eftersom jag måste byta terminal var varje minut dyrbar.
Väl uppe i luften meddelade piloten att det var oväder i mellersta Texas och att vi därför måste ta en annan, längre rutt. Tiden på flygplatsen kortades därmed ytterligare och jag bad personalen beställa en sån där plingande inomhusbil till mig och flickorna.
När vi väl kom av flygplanet på terminal A var det 30 minuter kvar tills nästan plan skulle gå. Bilen stod tack och lov och väntade på oss och Olivia var överlycklig över att äntligen få provåka en - det har hon önskat många gånger.
Bilen tog oss till en busshållplats inne på flygplatsområdet, så vi slapp göra om pass- och säkerhetskontroll. Vi hoppade på bussen med beskedet att terminal C, D och E var andra stoppet. Vi åkte över en regnvåt och blåsig flygplats, klev av vid andra stoppet och började gå - och gå och gå. Mei-Mei som hade somnat vid den mycket guppiga landningen var alldeles groggy och måste bäras. Olivia var sotis och måste hejas på/rytas åt. Dessutom hade jag handbagage.
När vi hade gått i en kvart och det var knappt tio minuter kvar till avgång var vi fortfarande i terminal C och E kändes otroligt avlägset. När en tom pling-pling-bil körde förbi oss sprang jag ikapp och i stort sett kapade den: Slängde upp bagage och flickor samtidigt som jag befallde den häpne chaffören att ta oss till E4. Han visade sig vara gladlynt och trevlig, tack och lov, trampade gasen i botten och kryssade snabbt till vår gate. När vi kom fram var det mindre än fem minuter kvar till planerad avgång. Jag var vid det laget alldeles genomsvettig och ganska tacksam när det visade sig att planet var 20 minuter försenat. Tack var det hann jag ta flickorna till toaletten innan boardingen startade.
Planet taxade till slut ut på plattan en halvtimme efter planerad avgång. Utanför piskade kastvindar regnet mot planet och det blixtrade och mullrade. Ovädret över mellersta Texas hade uppenbarligen dragit söderut. När planet plötsligt stoppade och piloten meddelade att flyplatsen var stängd tills vidare var det ingen som blev förvånad - eller egentligen sur heller för den delen, tror jag, vem vill riskera livet i ett kraftigt åskoväder?
Och där satt vi. Efter en stund meddelade piloten att det skulle ta tid, så de som ville kunde slå på mobiltelefoner och datorer. Jag hade inte med någon telefon så jag kunde inte ringa och beklaga mig till någon, men vad gjorde det, jag hade fullt upp med att försöka hålla Ia och Mei-Mei på bra humör.
Flickorna var både hungriga och törstiga. Först fick jag negativt besked när jag bad om vatten, men efter en timme rullades drinksvagnar fram och flickorna fick mätta sig med äppeljuice och jordnötter. Lite medhavda skorpor gick också ned.
Till slut, efter mer än tre timmar på plattan, hade ovädret bedarrat tillräckligt för att trafiken skulle släppas på igen. Barnen somnade vid take off. Jag lade Olivia på golvet och Mei-Mei över två säten bredvid mig, läste den mycket bra boken Flyga Drake en stund, njöt en vegetarisk curry och en miniflaska surt vitt vin innan jag försökte sova. När man vet hur gott de ligger framme i business class känns det extra svårt att försöka få till en vettig sovställning i ekonomi. Jag slumrade en stund, tog hand om Mei-mei som hade mardrömmar och Ia som skulle på toa innan två killar i tioårsåldern vaknade på raden framför och läts löpa amok av sin morsa. Jag hade vid landning på Gatwick fått ungefär tre timmars sömn.
Vi fick vårt bagage sist av alla, jag trodde ett tag att det inte hade kommit med från Houston.
Eftersom vi var så försenade var jag inte förvånad när vår förbeställda taxi inte var där när vi kom ut, det vill säga Peter, som Mats jobb och därmed vi brukar anlita, mötte oss inte och ingen av hans underhuggare stod där med en skylt. Jag släpade de stackars flickorna fram och tillbaka en bra stund innan vi gav oss av för att leta upp flygplatsens servicedisk.
Tror du det fanns något meddelande till mig där? Nej. De ropade efter taxichauffören. Ingen kom. Barnen gnällde. Vi var mycket trötta och detta blev liksom droppen.
Till slut fick jag ringa Mats i Houston från en telefonautomat och be honom kontakta Peter. Sedan fick vi leta upp en bankomat för att ta ut mer pengar så att jag skulle kunna ringa Mats igen och få veta om det skulle komma nån taxi eller ej.
Mitt i bankomatuttagandet knackade en man mig på axeln och frågade om jag är Mrs Karlsson.
Taxichauffören.
Då var det en halvtimme sedan vi passerat tullkontrollen - och minns att vi var bland de allra sista.
Chauffören sa att han hade haft en annan körning och därför inte hunnit fram tidigare, så kan det gå när ett plan blir försenat.
Det förstår jag mycket väl, men varför i allsin dar fanns det inget meddelande till mig? Jag kan inte veta om jag skulle vänta i fem minuter eller fem timmar? Jag hade ju varit på vippen att haffa en annan taxi utanför och då hade han stått där med lång näsa och utan kund i stället. Vad tror de när en mamma med två små barn kommer fram från en ordentligt försenad Atlantflygning? Att man ska slå sig ned i en fåtölj med dagens tidning och lugnt låta tiden gå i hopp taxin till slut kommer?
Att lämna meddelande hade de inte ens övervägt, inte heller att försöka få tag i mig per telefon (det hade ju iofs inte hjälpt i det här fallet, men det hade lindrat min irritation). Nästa gång de inte når fram till en kund i tid, åtminstone när det inte är en av deras stammisar som kan tänkas ha telefonnumret inprogrammerat i nallen, då kommer de nog att försöka lämna ett meddelande. Det hoppas jag att de lärt sig av den uppläxning jag gav dem innan jag lugnat ner mig.
Vi kom till slut hem hit fyra timmar försenade.
Nu sover flickorna och jag hoppas att vi alla har kommit in i engelsk tid till i morgon. Olivia lyckades med konststycket att redan i går slockna vid åtta och sova elva och en halv timme i sträck. Det gick inte riktigt lika bra för mig och Mei-Mei.
Nåja, i morgon är en annan dag och på torsdag kommer Mats hem!