Det viktigaste är inte att kämpa ...

Mei-Mei ägnade mycket tid åt att klappa Matt på flinten medan vi väntade mellan taekwondotävlingens olika grenar i går.
Vi åkte hemifrån halv nio i går morse och kom inte hem igen förrän klockan var över sex på kvällen. En lång dag med mycket väntan, men ändå en erfarenhet och det var emellanåt dessutom väldigt kul.
Sandra, vår au pair, kom och hämtade upp flickorna när Olivias tävlingar var slut. Sedan var det dags för mig och Mats.
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Olivia gör sin Chongi (hur nu det kan stavas) i deltävlingen Patterns. Hon kammade hem en bronsmedalj på en delad tredjeplats!

Här är alla vinnarna, ett guld, ett silver, två brons och en medalj i the consolation round - en sorts tröstrunda där de som blir utslagna i första omgången möts. Han man som Mats otur att möta guldvinnaren i första omgången är medaljen faktiskt egentligen nästan lika mycket värd som ett silver.

Olivia med sin bronsmedalj.

Mei-Mei var glad över att ha en medalj för deltagande i tävlingen. Hon deltog alltså inte, man måste vara över fem år, medaljen är Olivias.

De två första grenarna var flying high kicks och flying side kicks. Olivia är ju så kort i rocken att hon inte hade en chans. Men hon var inte ledsen för det, eftersom hon meddelat att sparringen var den gren i vilken hon tänkte ta guld.

Och, tro inte annat än att hon tog sig till final efter att i vanlig ordning ha jagat killarna runt ringen med sina höga sparkar, hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Först bugar man för motståndaren.

Sedan ställer man upp med guarding block.

Och sedan är det bara att smälla på allt vad man kan. Två domare satt i hörnen och en domare är som synes med på plan. Mannen vid bordet sköter klockan.

Domarna i hörnena indikerar efter matchen (som vara i ungefär en minut) om de anser att rött eller blått vunnit. Det är poäng som räknas, varje slag ger ett poäng, spark mot kroppen ger två poäng och spark mot huvudet ger tre poäng.

Här är Olivia på väg att avsluta finalen med en tvåpoängare mitt i magen på sin motståndare.

Och vem tror ni vann - om inte Olivia Karlsson! Enda tjejen, yngst av alla, lägst bältesgrad och minst ett halvt huvud kortare än sina motståndare!

En mycket nöjd Olivia med sin statyett! Jag tror inte någon fick så mycket applåder under hela dagen, som Olivia.
Mei-Mei är värd all heder också, som stod ut med all denna väntan utan att gnälla. Här snackar hon med Josie, dotter till James som vi känner genom taekwondon. Josie går dessutom på flickornas skola.

Medaljörerna i följande ordning: Brons, guld, silver, samt consolation prize.

Nu har de vuxnas tävlingar börjat. Tyvärr var vi inte så många kvinnor. Gänget på bänken har blivit utslagna från flying high kicks: Från vänster - den förste minns jag inte namnet på, Mei Li, Charlotte, Colm, Mats och Matt.

Patterns: Mei Li och Charlotte.

Colm och Mats.

Det viktigaste är ju inte att kämpa, utan att vinna, för vem minns en silvermedaljör? Jo, i det här fallet lär många minnas Colm, eftersom han förlorade mot sin fru i finalen!

Sparring: Mats hade som sagt otur att möta vinnaren i första gången, men kammade sedan övertygande hem vinsten i the consolation round.

Tjejerna leker med troféerna när vi kommit hem på kvällen.

Troféerna ...

Jo, just det, det blev ytterligare guld till familjen Karlsson ... Jag vann tre stycken (av fyra möjliga)! Flying high kicks, flying side kicks (som var en stor överraskning eftersom jag aldrig lyckats göra en vettig flying side kick tidigare) samt damernas sparring!

Nu var vi bara sex deltagare i sparringen och av någon outgrundlig anledning hade de gjort tävlingsschemat så konstig att jag mötte en tjej som inte alls var särskilt bra i finalen - men detta var först efter att ha vunnit över både Charlotte och en tjej med rött bälte, Carly. De två gav betydligt hårdare motstånd. Fast jag får väl ändå vara lite stolt!

När jag ändå framhäver mig själv kan jag ju passa på att berätta att jag dessutom fick brons i Patterns!

Charlotte och Colm kom hit med barnen på kvällen. Vi käkade indisk hämtmat och drack champagne och hade mycket trevligt, medan våra övertrötta barn åt popcorn och stökade till det i vardagsrummet.

Dammsugaren brände förresten sönder i dag på morgonen när vi skulle återställa ordningen. Måste köpa en ny.

Oj, vilken rolig utgift!

Mei-Mei, vår solstråle!

Olivia i dammsugartagen.

Mei-Mei kämpade på - suget blev snabbt sämre - och strax började det lukta bränt

Nu ska vi åka till golfbanan en sväng. Det är härligt vårväder ute. I eftermiddag får vi gäster, så jag måste förbereda lite för det också.

Men allt är inte bara kul. Förutom att dammsugaren ska förpassas till evigheten är det stora irritationsmomentet att jag har fått en gigantisk herpesblåsa på överläppen.

Fult och ont.